Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: den nya ekonomin (sida 1 av 2)

Delningsekonomi, gig-ekonomi och funktionell dumhet

Nu fick jag med tre buzzwords i en rubrik. Det är jag på det hela taget ganska nöjd med. Att jag dessutom tänker leverera ett inlägg som binder ihop de här ”snackisarna” (använder någon det ordet längre eller är det sååååååå 2014) gör mig ännu malligare.

OK. Delningsekonomi har jag skrivit mycket om. Gig-ekonomi, inte lika mycket. Det som avses med det är en ekonomi som är byggd på frilansare där människor säljer sin kompetens och tid i uppdragsform. Det pratas om att den här ekonomin har växt enormt i USA (jag har sett siffror på att gig-ekonomin nu utgör hälften av …..någonting) och att vi kan se att det sättet att organisera arbetsmarknaden växer stort i Sverige också. Tidningen Chef har skrivit ett antal artiklar i ämnet som kan ge en fördjupad förståelse för begreppet.

Så kommer vi till nästa företeelse – funktionell dumhet. Det är en organisationsforskare från Lund, Mats Alvesson som lanserade begreppet för ett par år sedan. Under sommaren har han och den funktionella dumheten dykt upp i media och påkallat min och andras uppmärksamhet. Det handlar bland annat om att förstå finanskrisen 2008 (som jag är rejält fascinerad av), där ju en massa intelligenta och välutbildade människor betedde sig som en skock får rakt in i undergången. Det handlar helt enkelt om auktoritetstro, brist på civilkurage, karriärskåthet, brist på perspektiv, långsiktighet och omvärldsintresse samt litet allmän lat- och flathet. Det är ju verkligen inte alltid den funktionella dumheten kör oss in i världsomspännande kriser, men de flesta av oss har nog mött den både på egna arbetsplatser och när vi själva är kunder, brukare, medborgare, användare. Och i längden skadar den alltid även om det i det korta perspektivet kan vara mysigt och lugnt att vara omgiven av den – då flyter allt bara på.

Men hur ska hon få ihop det här, undrar nu naturligtvis vän av ordning.

Jo. I delningsekonomin finns även plattformar där en kan sälja sin arbetsförmåga och kompetens. Då blir ju delningsekonomin också en del av gig-ekonomin, eller hur? MEN. Hur kommer det att gå med människor vars egentliga spetskompetens är att göra vad någon annan säger åt dem att göra utan att fråga varför och att fixa och trixa sig framåtuppåt i internpolitiskt styrda företag och organisationer? Vad skriver en sådan på sin cv? Hur säljer en sådan sin kompetens?

Som jag skrivit om tidigare på olika sätt har jag i mitt professionella liv varit med om en strukturomvandling som var värre än varvskrisen (för yngre läsare som vill läsa på om svenska varven rekommenderar jag Wikipedias artikel) och det har väl inte alltid gått på räls varken före eller efter det, så jag har flera gånger haft anledning att inventera min kompetens och försöka beskriva vad som gör den unik och hur jag kan bidra på olika sätt. Och, kära läsare, att göra det är inte smärtfritt, varken första eller femte gången. Men i vår framtid tror jag att var och en måste göra den här inventeringen till en återkommande syssla.

Blev det här rörigt och spretigt? Tålamod, kära läsare, tålamod, jag kommer att återkomma till alla tre begreppen. Delningsekonomi för att jag ser det som en av de möjliga lösningarna på en hel del samhälleliga problem, gig-ekonomin eftersom den är här, vare sig vi vill eller inte och vi måste som samhälle se om våra system kan omfatta de nya frågor som kommer upp på grund av den och funktionell dumhet för att jag sett det så ofta och blev så glad när jag äntligen fick ett namn på och en problematisering av fenomenet.

Den stora kampen om delningsekonomin

Jag puffade för mitt inlägg om Airbnb och Snappcar i mitt Facebook-flöde och det gav upphov till en intressant diskussion med starka känslor involverade. Jag har mött liknande nivå på känslorna när jag diskuterat delningsekonomi i andra sammanhang också. Jag tänkte att jag idag ska försöka koka ner känslorna till några punkter – vad är det som upprör, förskräcker och förför? Om min hjärn- och skrivkapacitet räcker till ska jag också försöka beskriva mer kring delningsekonomi och vad det kan betyda.

Men först känslorna. Rädsla och ilska är väl de stora framträdande känslorna på den negativa skalan. Ofta handlar det då om delar och aktörer inom delningsekonomin, inte egentligen om delningsekonomin som större företeelse. Rädsla och ängslan inför dem som kan bruka ens ägodelar eller kunskap – går det att lita på andra människor? Ilska när det gäller exempelvis Airnb som ju gör mycket pengar på att tillhandahålla plattformen och eftersom de är störst, också har satt reglerna och då också bör ha ansvar för vad effekterna blir.

Medan förförelsen, nu pratar jag i egen sak, handlar om en vacker lösning på några av vårt konsumtionssamhälles problem.  Jag möter den nya medelklassen från hela världen genom att vara Airbnb-värd. Den nya medelklassen som vuxit fram rasande fort de senaste 25 åren. De kommer bland annat från världens folkrikaste länder som Kina och Indien. Det är en medelklass som vill ha samma saker som den svenska, den europeiska och den amerikanska medelklassen. Och hörni, det går inte. Det vet vi ju allihop. Jordens resurser räcker inte till. Vi kommer att förstöra förutsättningarna för liv under tiden. Vi måste tänka om. Vi kan inte längre definiera vårt värde och berätta om oss själva genom vad vi äger och vad vi konsumerar. Vi måste börja dela på det vi har. Och nu finns det plattformar. Svårare än så är det inte.

Nu hoppar jag tillbaka till mig själv och mina upplevelser av att bo i privatrum. Det har jag gjort när jag rest under en stor del av mitt liv. För att det varit billigt, för att det varit det enda tillgängliga, för att det varit intressant att få bo hemma hos någon. I Benidorm, i Berlin, i en värmländsk håla, i norska ödemarken, i trevliga villaområden utanför Köpenhamn, på Österlen. Ibland har det varit väldigt välkomnande upplevelser, ibland har handdukarna luktat surt och allt utanför själva sovandet har kostat extra. Vad Airbnb (och andra aktörer inom delningsekonomin) lägger till som lager är förtroende genom rekommendationer. Tanten i Torsby skulle sovit lugnt om hon läst rekommendationerna om mig och sällskapet istället för att bara se på våra skinnkläder och den tunga motorcykeln och sedan döma. Nu var hon så rädd att hon gjorde oss obekväma och upplevelsen för både henne och oss var klart negativ. En valuta som handlas med i delningsekonomin är förtroende, ”trust” och den delen tycker jag tillför en dimension i sig.

Jag inser nu när jag sitter här i soffan och skriver att jag kan skriva om delningsekonomi i många kapitel. En aspekt jag tar med mig till ett annat inlägg är ägandet. Och för att puffa för det inlägget för mig själv så minns jag den pensionerade men fortfarande mycket aktive mannen som var positiv till Airbnb men väldigt tveksam till Snappcar – ”hyra ut MIN bil?!?!?!”. Med extrem emfas på MIN.

PS. Jag har hämtat bilden ovanför från Rachel Botsman. Hon är en av förespråkarna för delningsekonomi som också har försökt att beskriva den. Jag tar det mer teoretiska i ett senare inlägg. Samt moraltävlingen. Ds

 

Sommar + delningsekonomi = klirr + lycka

Som sagt. Jag har flyttat. Från byn i den välbeställda villaförorten en bro bort från stan till ett gammalt-industriområde-som-nu-är-gentrifierat-bostadsområde i stan. Det är ett litet steg utifrån sett men själen behöver några månader till att vänja sig.  Alltså, jag är ju lika tossigt glad som den 15-åring som flyttade till Stockholm från Örebro en gång på 70-talet. Men jag är också så erfaren att jag vet att förändringar tar mer plats i själen än vad jag förut nånsin kunnat tro.

Men kolla på bilden härovanför! Så ser det ut denna tropiska sommar några minuters promenad hemifrån mig. Det går att bada! Det går att dansa salsa! Det går att äta god glass! Allt på en gång!

Vad som har blivit klart för mig är att det går mycket bättre att hyra ut bilen via Snappcar när jag bor i stan än när jag bodde i den välbeställda villaförorten. Och det är ju inte så konstigt. Här bor så många fler människor utan bil. Då blir Snappcar-idéen så mycket smartare. Helgen som har gått fick jag fem förfrågningar om att hyra ut bilen. Någon skulle till Kolmården med sina barn,  en skulle till Dalhalla och se Björk och en skulle åka med sin kompis till Rosenhill. Tillslut var det Rosenhill-besökaren som betalade först och fick förmånen att använda bilen under helgen. Jag fick litet pengar, en recension av Rosenhill (hippie-aktigt, bra café, vackert), ett möte med två unga nyblivna Stockholmskor och den glädje som finns  i att dela.

Jag kommer att fortsätta hyra ut ett rum i min lägenhet, litet då och då. För tredje året eller 12:e kvartalet är jag bedömd som Superhost av Airb’n’b. Och det är klart, det är ju för att jag tycker det är roligt att se människor från olika delar av världen komma till Stockholm och få uppleva staden. Bland annat med hjälp av mig, för att jag hjälper dem att känna sig trygga och välkomna, för att jag delar med mig av min kunskap och kärlek till stan. Det är en bra känsla att få dela med sig och att få så mycket tillbaka, nya vinklar, nya frågor, förtroende, förstahandsberättelser från andra delar av världen.

Och nu ska jag alltså få dela med mig av en ny stadsdel! Eftersom lägenheten fortfarande är under möblering så marknadsför jag mest boendet med hjälp av bilder från omgivningarna. Kolla här på annonsen.

Som vanligt när jag skriver och pratar om den delningsekonomi som jag är en del av, den där pengar och förmedlingsplattformar är inblandade så vill jag slå ett slag för de intressanta kärnidéerna som gör att jag vill fortsätta:

  1. Konceptet förtroendekapital kommer vi att prata mycket om i framtiden
  2. Hyr ut resurser som annars står oanvända – bättre resursutnyttjande
  3. Du möter människor som är annorlunda men lika mänskliga- bygger tilltro

Vill du få min hjälp att bygga upp ditt eget Airb’n’b-ande, använd den här länken och kontakta mig så ger jag av min kunskap och samlade erfarenheter. Testa friggeboden, sommarstugan, gästrummet några dagar eller så. Det är inget åtagande för resten av livet. Se inte på det du har att erbjuda med kritiska ögon, föreställ dig möjligheterna som ditt krypin eller palats har att erbjuda människor som är nyfikna på Sverige. Ofta är det naturen, kulturen, tystnaden och/eller moderniteten de är nyfikna på och vill uppleva på närmare håll än genom hotellkonformiteten. Du har det bara genom att du bor här – jag lovar!

 

Jag är fattig och trött

DSC_0804

Samma vatten som de som köpt de dyraste villorna ser

Click bait. Joråsåatt.

Fast inte egentligen. Jag kommer att hämta hem både fattigdomen och tröttheten.

Igår öppnade jag tidningen Mitt i Lidingö eftersom den låg där på hallgolvet när jag kom hem och jag behövde något att titta i när jag satt på toaletten (too much info – jag vet…). Fastnade i artikeln ”Ön håller greppet. Dyraste villorna på Lidingö”. Jag bor ju här. Vet vilken villa som såldes för mest pengar i hela Sverige (50 miljoner). Och det är klart, så länge människor som kan köpa hus för de pengarna bor i faggorna då är det inte konstigt att en ibland känner sig mindre bemedlad. Folk har många ägodelar rent generellt häromkring, de reser långt när de reser (och det händer ganska ofta), barnen håller på med dyra aktiviteter, det är allmänt viktigt med märkeskläder.

Men. Känslan av fattigdom gick över ganska fort. Jag la Mitt i-tidningen där den hör hemma, i återvinningen och gick vidare i livet.

Tröttheten är bara vanlig. Det är så härligt, att få vara vanligt trött. Inte färdig. Inte bortom-allt-trött. Inte bottenlöst-hål-trött*. Bara skönt efter-arbetsveckan-på-fredag-trött. Och vissa dagar – mysigt sömnig och trött efter danspass på Friskis. Jag håller min egen monkey mind i schack genom dagliga mindfulness-övningar. Jag har hittat en app som är gjord för amerikanske veteraner med PTSD. Det är en ful app. Den innehåller ingen mysig yoga-musik. Men den är gratis. (Mindfulness Coach heter den). Den har en sju-åtta övningar att välja på. Jag kör en av dem varje morgon när jag tar spårvagnen in till sta’n. Knappt tio minuter och själen går ner i sval och stilla skogstjärn, känns det som. Vissa dagar när jag har mer tid och större behov tar jag en Yoga Nidra-paus.

Så. Fattig och trött. Jovars. Men allt är relativt.

* vad jag refererar till här är att jag varit sjuk i utmattning. Jag har skrivit massor om det här i bloggen. Men nu är jag frisk. Riktigt frisk.

På hemligt uppdrag

Det här med att vara Airb’n’b-värd för med sig spännande samtal och nya kunskaper. Och ibland märkliga situationer.

Nu ligger det i mitt kylskåp en rosalila presentpåse som jag ska leverera. Den innehåller inget olagligt, bara en vanlig chokladkaka av märket Lindt (jo, jag lovar!) och ett brev. Gästen som lämnade presenten för vidare leverans hade sett ut mig, han ville anförtro det här uppdraget till någon han kände kunde tycka att det var roligt att få vara en del av något äventyrligt. Han hade läst mina gästers fina omdömen om mig och vågade fråga (även om han verkade litet obekväm och generad först).

Jag kommer att få motta vidare instruktioner. Under tiden ligger presentpåsen i kylen för att chokladen inte ska flyta bort.

Vad är jag en liten del av? Kanske en kosmopolitisk romans?

Mysigt rum i lugnt område

Lidingö, Stockholms län, Sverige

Nära till storstadens hela utbud av nöjen och kultur ligger Lidingö, en skärgårdsö. Från lägenheten är det promenadavstånd till havsbad, insjöbad, bassängbad, löpslingor och vandringsleder.

https://www.airbnb.se/embeddable/airbnb_jssdk

Tomma sommarstugor och längtande människor

Jag åkte hem från ön en söndag i december med taxibåten och en annan kvardröjande sommargäst. Komplett med julgran från egna tomten. Tror jag.

Jag frågade den andra sommargästen om jag kunde lifta med honom in till stan. Jo, det gick bra. Så vi satt där och pratade under de trekvart som det tar att komma in till Stockholm. Han berättade om vad som hänt de senaste 15 åren ute på ön, de femton år jag inte varit där. Han berättade om den nya sortens sommargäster som köper ställen i skärgården för att det är det man ska ha (ytterligare en punkt till Checklistan för livet, alltså). Eftersom de har barn som är så upptagna med alla typer av aktiviteter och eftersom den här sortens människor också måste utnyttja de ynkapynka semesterveckorna till utlandsvistelser så är ön mer folktom än någonsin på somrarna. Antingen är den nya sortens sommargäster i sitt hus på midsommar och har fest eller så kommer de någon vecka i augusti och har kräftfest.
Resten av året står husen ekande tomma.

Delningsekonomimänniskan i mig blir som tokig. Tokig av litet ilska men mest tokig över att det finns så stora möjligheter. I och med att jag själv kommunicerar mycket kring min glädje över att få ha kommit tillbaka till mitt paradis och att jag är där så mycket jag bara kan, så har jag fått en del frågor från vänner och bekanta om hur man hittar ställen att hyra. Och ja, det finns ställen som inte används. Ja, det finns skötsamma människor som vill hyra sommarställen. Men det verkar svårt att hitta en marknadsplats. Där agenterna på samma sätt som med Airb’n’b är försedda med trovärdighetsbetyg. För självklart är det förtroende som är den springande punkten här.

Även om den nya sommargästtypen är en som inte behöver bry sig om ökande räntor eller amorteringskrav så vill den nog gärna ha in en extra slant till nya Ralph Lauren-kuddar i marint mönster eller en ny Michael Kors-väska till tonåringen. Så varför finns inte marknadsplatsen? Eller gör den det men den är dåligt kommunicerad? Enlighten me, please!

Min nya karriär #blogg100 dag 84

airbnb

Jaha. Då har jag blivit värdinna.

Jag har öppnat vårt hem för världen.

Jag har blivit en del av världens största hotellkedja.

Jag är med i Airb’n’b.

Jag lär mig av varje gäst.

Om Meron Estefanos som bor i Bagarmossen och därifrån arbetar dygnet runt för eritreanska flyktingar.

Om hur det är att vara halvung i Italien och inte längre tro att det är realistiskt att bygga livet så som man trodde före krisen.

Om att Wallander är STOR utanför Sverige och allt dubbas till tyska i de filmerna utom ”Hej”. Vilket har till följd att tyskar och österrikare har lärt sig detta enda svenska ord.

Om tillit och generositet och reciprocitet.

(Ni ser – jag kunde inte hålla mig från att blogga. Det går bara inte.)

Förtroende är den nya tidens kapital #blogg100 dag 83

De senaste månaderna har jag fått besök. Människor från Ukraina, Bretagne i Frankrike och Alicante i Spanien. Människor jag inte alls känner som sover i min lägenhet, äter frukost i mitt kök och som använder mitt wifi. Jag vågar släppa in dem för de har profiler på Airb´n´b som länkar till profiler på Facebook. Jag vet att de finns, att de heter det de heter, jag vet ungefär var de bor och jag kan läsa mig till i recensionerna att de är snälla människor som uppför sig som folk ska.

Jag är ju varannan-veckas-förälder och varannan vecka är det bara jag som huserar på de 80 kvadrat där vi bor. Istället för att operera in ett chip som vissa i social media-svängen gjort för att visa att de inte bara snackar utan att de faktiskt också agerar, så visar jag att jag menar allvar med att tro på den kollaborativa konsumtionen genom att finnas på Airb’n’b. Både som värd och som gäst.

MEN. Jag vågar alltså släppa in dem för jag fått förtroende för dem. De vågar bo hos mig för att de har fått förtroende för mig. Via det som finns i sociala nätverk om dem och mig och via recensioner/rekommendationer av dem och mig.

Väldigt få av oss bor längre i mindre orter där ”alla känner alla”. Men vi längtar ändå efter att känna förtroende för människor, fast ofta vågar vi inte det. Därför försöker vi hitta sammanhang i städerna där de flesta av oss bor. Sammanhang där vi känner oss hemma; i klubbar, föreningar, arbetsplatser, stamställen. Men nu har möjligheten att hitta sin by blivit verklighet igen utan att du behöver flytta ut på landet. För byn finns på nätet. Där går det att hitta sin gemenskap där ”alla känner alla”. Och vi kan låta vår önskan att lita på människor blomma upp igen, för nu är det möjligt att ha förtroende, för det har kommit en ny sorts social kontroll. Låt mig i den här bloggposten få fortsätta ropa halleluja så får jag återkomma till baksidan litet senare.

Jag tror att jag stannar här för idag och återkommer om några veckor. Jag avslutar med en kedja av ord som jag tror innehåller kärnan när det gäller att förstå samtiden och hur den starkaste påverkan sker:

Förtroende – trovärdighet – autenticitet – rekommendationer – nätverk

Behöver ni någon med extrem trovärdighet, om jag inte lyckats med mitt uppsåt att övertyga, så lyssna på Rachel Botsman som är en TED-talare.

[ted id=1572]

Tillbaka #blogg100 dag 81

Dags att börja blogga igen. Med lagom höga ambitioner. Jag har tryckt litet väl hårt på gasen under våren, så pass att jag har fått koncentrationssvårigheter och glömmer bort saker. Kan ju också ha att göra med att jag säger ”javisst, det fixar jag” till allt som jag beds om och förringar alla insatser till att bara vara ”en liten grej”. Men när alla ”små grejer” äter upp all arbetstid och fritid och jag dessutom glömmer att det tar tid att ställa om från en uppgift till en annan, då är farten för hög och den stenhårda väggen nära.

Det susar vackert i träden utanför balkongen, ett flygplan och något elektriskt verktyg hör av sig på tillräckligt långt avstånd. Det är i efterdyningen av årets mest hajpade helg. Nu kan vi alla äntligen slappna av. Själv tänkte jag förgylla dagen med att gå till förpackningsinsamlingen och Emmaus-containern. Jag har sagt ”javisst, det hänger jag på” (såklart!) till utmaningen #crop100 som innebär att man under ett år ska göra sig av med 100 saker. Syftet är att rensa ut och (allramest) tänka över sin egen konsumtion. Hittills har jag bidragit med 5 böcker till vårt flerfamiljshus gemensamma bibliotek som står bredvid tvättstugan samt tre kassar med barnkläder och -skor till Emmaus.

Nu kommer jag till de svåra frågorna:

– ska jag räkna varje plagg i kassarna?

– räknas ett par skor som två (skor) eller som ett (som i par skor)?

– borde det inte räknas när man går till förpackningsinsamlingen också?

– fast då kanske det ligger snubblande nära att tänka att man gör en insats när man slänger soporna också?

crop100

Denna ensemble har slitits av två barn hittills, nu är det dags för ett tredje

Nu går jag iväg till Emmaus-containern och hoppas att den inte är full. Skulle inte tro det, folk har haft annat att tänka på den senaste veckan (köpa jordgubbar, lägga in sill, gå på Systemet, binda kransar, lägga upp bilder på Instagram och Facebook på jordgubbstårtor och midsommarstänger, stressa, längta och längta bort). Mitt bidrag idag är vinterkläder för barn, något slitna men av god kvalitet så det finns åtminstone ett par säsonger kvar i dem. Jacka och byxa – ska jag räkna det som två eller som en? Eller, ve och fasa, om jag lägger dem i en kasse med resten av kläderna, kan jag då bara tillgodoräkna mig EN ynkapynka poäng i crop100-räkningen?

Who wants yesterday’s paper? #blogg100 dag 80

 

serietidningar

En kasse lycka för 204 kronor.

”….nobody in the world”
Rolling Stones, 60-tal

Dagens tidning förvandlas till barlast när klockan passerar midnatt. Medan serietidningar har ett bestående underhållningsvärde. Absolut. Att komma hem med en tung kasse serietidningar som kostar en bråkdel av vad de kostade som nya men har helt intakt underhållningsvärde, det är lycka. För mig, för barnen.

Vi har tidningarna ett tag. Och så kan vi ge dem vidare.

Innehållet i kassen från Comics Heaven?

18 Knasen

6 Nemi

2 Marvel

8 Herman Hedning

Verifierad av MonsterInsights