Jag återkommer till selfie-frågan. Jag har insett att jag själv gillar jag när jag ser sträng ut. ”Lyssna!” ”Tänk!” ”Det är din plikt!” Jag vill se angelägen ut.
Ja, något generellt svar på det kan jag ju förstås inte ge, jag är ju fånge i min kropp och i mitt huvud. Så för egen del tycker jag att det är knepigt med de yttre tecknen – att det hänger, rynkar sig, blir slappt. Det här är något jag jobbar med dagligen. Jag önskar att jag slapp tankarna på det. Jag skulle vilja använda Harry Potters väl använda trollformel ”Expelliarmus” på mina egna tankar. Eller ta ett piller. Vilket som. Tillsvidare får jag följa Stina Wollter på Instagram.
Men det jag egentligen var ute efter att skriva om idag var sovandet. För nu har jag i ett par veckors tid vaknat i vargtimmen, känt mig hemskt obekväm i en timme och sedan somnat om. Jag förstår inte vad det är som min kropp vill tala om för mig eller vad jag ska lära mig av det här. För i vargtimmen sover alla smarta delar av hjärnan, då sysslar de med uppbyggnad och annat vettigt i lönndom, medan ”the monkey mind” är mer uppstissad än någonsin. Levererar den ena ångestframkallande oron efter den andra. Som om den jobbade på ackord utan tänkande arbetsledning.
Som tur är har jag ju lyssnat på Kerstin Jeding när hon pratade om sömn och numera vet jag att det är ”the monkey mind” på fel drog som är den enda som är vaken. Det vill säga:
- Tro inte på rösterna i ditt eget huvud i vargtimmen.
- Ligg inte kvar i sängen. LIGG INTE KVAR I SÄNGEN.
- Kliv upp ur sängen. Sätt dig skönt. Läs något halvintressant. Gå och lägg dig när sömnigheten knackar på igen.
Som vanligt tog det tid att identifiera störningen (att jag regelmässigt vaknar i vargtimmen). Sedan tog det tid att fatta att jag inte måste, dessutom inte ens bör tillåta mig själv att ligga kvar i obekvämheten i sängen, utan att jag bör agera. Och så tog det tid att komma ihåg att jag dessutom visste vad jag skulle göra.
Men nu gör jag det. Jag går upp (efter att ha parlamenterat med mig själv om det möjligen inte är möjligt att somna om av mig själv) och sätter mig med en bok. Just nu ”Long tail”. Som möjligen är litet för intressant för att fungera riktigt bra i sammanhanget.
När jag sedan vaknar på morgonen så är jag utvilad.
(Till historien hör att så här har människor regelmässigt sovit i vissa historiska perioder – somnat stenhårt på kvällen och sedan vaknat på natten. Och då har man varit vakna tillsammans och ägnat sig åt det man inte orkat med på kvällen. För att sedan, efter någon timme eller så, sova vidare.)
Och med den avslutningen, så blev detta inlägg inte bara en kortlektion i vissa aspekter av sovandet, utan gav er dessutom en historisk anekdot att lägga fram på en middag då samtalet avstannat.