Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: augusti 2016 (sida 1 av 2)

Dags att samla ihop sig

IMG_2616

Dags för långa promenader utan Pokemon

Det är inte riktigt dags att börja blogga mer på allvar ännu.

Jag måste smälta en del upplevelser.

Tillgänglighet har varit ett viktigt ord de senaste dagarna när jag varit på resa med mamma som behöver rullstol för att ta sig fram i tillvaron. Vi har dessutom varit långt utanför våra komfortzoner och därför också lärt oss mer om oss själva, om varandra, om tillgänglighet samt om hyrbilar.

Så har jag låtit min personlighet bli analyserad ett antal gånger den senaste veckan. På nätet och på uppmaning. Och jag funderar på om Storebror sitter någonstans och har en plan. Funderar över om jag kan parafrasera en kompis som en gång sa:

–  Integritet, vad ska man ha den till?! Man kan inte äta den, inte sälja den. (Fast kompisen som sa något för längesedan pratade om stolthet. Hon sade det naturligtvis i något resonemang kring relationer.)

När livet varvar upp i turbotakt halkar reflektionerna på efterkälken.

Så. Men de kommer. Kära vänner, de kommer.

De två stora frågorna

Någon gång förra veckan stod det klart för mig att det är två frågor jag ständigt söker svar på. Och att det är letandet efter svaren som driver bloggandet.

Är ni redo?

Kan en av dem vara frågan som gäller meningen med livet?

Nejnej. Inte så enkelt.

Hm. Vad sägs om ”Föds människan god”?

Näpp. Inte den heller.

Dags att bara skriva, eller hur?

  1. Vad är den perfekta träningen för en sådan som mig?
  2. I vilka cirklar hittar en de bästa samtidskommentarerna? De som faktiskt gör en klokare.

Tungt. Eller hur?

Det var allt för idag.
God natt.

Att blogga en lördagkväll. Är det detsamma som nederlag?

Jag råkar vara utan den här lördagkvällen.

Utan mina barn.

Utan min hyrda sommarstuga.

Utan specifika planer.

Utan Airb’n’b-gäster i hemmet.

Jag råkar vara MED den här lördagkvällen.

Med Netflix som hade en många filmer som gav intressanta idéer.

Med Airb’n’b-gäster som just nu är på premiären av ”Don Giovanni” på Drottningholmsteatern eftersom en dotter sjunger i en viktig roll.

Med Pokemon Go som fått mig att skratta med en jämnårig, lika välutbildad vän som blivit lika upptagen som jag. Hon är på level 18, jag på 15 (mina barn är på 13 och 14…..).

Med mängder av idéer att skriva om de närmaste veckorna.
Om jag får tid.
För nu händer det nästan för mycket.

  1. Yoga.
  2. Mat.
  3. Tiden och kroppar. 90-tal vs nu. Synliga senor vid munnen – då, ett tecken på bulimi (kräkts för mycket….), nu, ett tecken på att vara vältränad och ha pli på ätandet.
  4. ”Long tail”. Ojojoj, vad det finns att skriva utifrån den. Nischkultur kontra masskultur.
  5. Jag måste återkomma till referenser, cameos, easter eggs. I den nischkultur mina barn återfinns (som inte är så nischad) är referenserna hälften av filmerna. Jag börjar se filmer och TV-serier på samma sätt. Njuter av att se ”Alien” och ”E.T.” i ”Stranger Things” och att höra både Grace Slick och 80-talet i samma serie. Det binder ihop oss – vi som var där och som visste vad som pågick, inte bara hängde och lät oss översköljas.
  6. Och så alla böcker jag läst och lyssnat på i sommar. Nånting vettigt har jag väl att förmedla, hoppas jag.

Och om det tar tid att återkomma så är det för att bra saker händer.

 

Varför är det svårt att åldras?

FullSizeRender

Jag återkommer till selfie-frågan. Jag har insett att jag själv gillar jag när jag ser sträng ut. ”Lyssna!” ”Tänk!” ”Det är din plikt!” Jag vill se angelägen ut.

Ja, något generellt svar på det kan jag ju förstås inte ge, jag är ju fånge i min kropp och i mitt huvud. Så för egen del tycker jag att det är knepigt med de yttre tecknen – att det hänger, rynkar sig, blir slappt. Det här är något jag jobbar med dagligen. Jag önskar att jag slapp tankarna på det. Jag skulle vilja använda Harry Potters väl använda trollformel ”Expelliarmus” på mina egna tankar. Eller ta ett piller. Vilket som. Tillsvidare får jag följa Stina Wollter på Instagram.

Men det jag egentligen var ute efter att skriva om idag var sovandet. För nu har jag i ett par veckors tid vaknat i vargtimmen, känt mig hemskt obekväm i en timme och sedan somnat om. Jag förstår inte vad det är som min kropp vill tala om för mig eller vad jag ska lära mig av det här. För i vargtimmen sover alla smarta delar av hjärnan, då sysslar de med uppbyggnad och annat vettigt i lönndom, medan ”the monkey mind” är mer uppstissad än någonsin. Levererar den ena ångestframkallande oron efter den andra. Som om den jobbade på ackord utan tänkande arbetsledning.

Som tur är har jag ju lyssnat på Kerstin Jeding när hon pratade om sömn och numera vet jag att det är ”the monkey mind” på fel drog som är den enda som är vaken. Det vill säga:

  1. Tro inte på rösterna i ditt eget huvud i vargtimmen.
  2. Ligg inte kvar i sängen. LIGG INTE KVAR I SÄNGEN.
  3. Kliv upp ur sängen. Sätt dig skönt. Läs något halvintressant. Gå och lägg dig när sömnigheten knackar på igen.

Som vanligt tog det tid att identifiera störningen (att jag regelmässigt vaknar i vargtimmen). Sedan tog det tid att fatta att jag inte måste, dessutom inte ens bör tillåta mig själv att ligga kvar i obekvämheten i sängen, utan att jag bör agera. Och så tog det tid att komma ihåg att jag dessutom visste vad jag skulle göra.

Men nu gör jag det. Jag går upp (efter att ha parlamenterat med mig själv om det möjligen inte är möjligt att somna om av mig själv) och sätter mig med en bok. Just nu ”Long tail”. Som möjligen är litet för intressant för att fungera riktigt bra i sammanhanget.

När jag sedan vaknar på morgonen så är jag utvilad.

(Till historien hör att så här har människor regelmässigt sovit i vissa historiska perioder – somnat stenhårt på kvällen och sedan vaknat på natten. Och då har man varit vakna tillsammans och ägnat sig åt det man inte orkat med på kvällen. För att sedan, efter någon timme eller så, sova vidare.)

Och med den avslutningen, så blev detta inlägg inte bara en kortlektion i vissa aspekter av sovandet, utan gav er dessutom en historisk anekdot att lägga fram på en middag då samtalet avstannat.

Avbön

IMG_3686

Målet finns därframme.

Jag har varit en sur typ de senaste dagarna. Jag har irriterat mig på översitteri, dumhet och följa-med-strömmen-beteende. Jag ber om ursäkt om jag tråkat ut någon eller om jag trampat på några tår.

NOT.

Jag är nog inte född in i denna värld för att ta hand om och stryka medhårs. Även om jag så länge trott det om mig själv. Jag har inte tid med sådant längre. Jag har alltför få år kvar för att slösa dem på att hålla med, trycka på ”gilla”-knappar och nicka instämmande. Om jag nu inte verkligen instämmer, gillar och håller med. För det händer ju ändå fortfarande. Att någon annan säger eller skriver något av vikt eller postar en innerlig bild eller länkar till något riktigt ögonöppnande.

Jo. Jag är väl medveten om att det finns något som heter ”fatisk kommunikation”. Det där vi ägnar oss åt när vi kommer till jobbet på morgonen eller träffar en annan dagisförälder eller har det vanliga kvällssamtalet med en anhörig. Innehållet i det som sägs är helt underordnat det faktum att vi visar att vi hör ihop. ”Hur var semestern?” ”Skönt att solen skiner.” ”Vad har du gjort idag?”

Och ja, jag kommer att fortsätta ägna mig åt viss fatisk kommunikation. Jag kan ju inte göra mig alldeles ensam, heller.

Men jag tänker också fortsätta kasta stenar i glashus och vara irriterad och argsint på det allmänna slappa tänkandet. Så det så. Over and out.

 

Hashtag livingthedream

Ja, det kan jag ju säga på en gång. Jag har jätteproblem med hashtaggarna livingmydream och livingthedream.

Det kunde ju vara riktigt intressant eftersom jag verkligen vill veta vad människor innerst inne drömmer om. Men tyvärr blir det ett ganska likriktat resultat:

  1. Rent ekonomiskt skryt – kolla mina bilar, mitt snygga kök, min häftiga båt, min läckra fru. Yada, yada, ni fattar.
  2. Yoga på olika sätt. Gärna i solnedgång/uppgång. Gärna vid vatten.
  3. Eller, och här är det litet mer intressant, bilder som handlar om att välja en ny livsstil. Men ofta känns det som ”pilutta dig” och den som blir piluttad är ospecifik. Dessa bilder kan visa något väldigt vardagligt eller något riktigt äventyrligt. För den utomstående blir det kryptiskt. För det vardagliga är vardagligt och det äventyrliga är oftast litet häftigt i sig, men inte hårresande.

Så.
Jag längtar efter de riktiga livingmydream-bilderna. Inspirerade av Luke Rhinehart eller Carl Jung. Eller av Louise Bourgeois eller Yoko Ono. Riktigt modiga, riktigt konstiga. Där människor insisterat på sin dröm, no matter what, eller där de inte kunnat kompromissa för att då hade de gått sönder.

Ursäkta. Men jag tror inte att någon enda människas inre, sanna dröm kan vara ett nytt kök. Eller en bil. För i sådana fall, då förtjänar denna värld Donald Trump.

Selfies och porträtt. Eller vem är jag?

Jag hatar selfies. För på 9 av 10 ser jag hemsk ut. Eller, jag ser inte ut som jag hoppas att jag presenterar mig för världen. Jag hoppar några decimeter baklänges och tänker att den där människan vill jag inte umgås med.

Jag förstår heller inte selfies. Alltså andras selfies. Varför måste berättarens ansikte vara med? Gör det vyn eller sevärdheten mer rättvisa? Eller är det för att verkligen poängtera ”Jag. Var. Där.” OK. Jag fattar. Du var där. Så? (Som ni märker har jag inte några kompisar som gör duck-face-selfies flera gånger dagligen utan vi pratar om den typ av selfies medelålders människor gör.)

Eller handlar det om en vankelmodig hållning gentemot verkligheten: existerar den? Existerar jag i den? Om både jag och verkligheten finns i bilderna så kanske allting existerar – hoppas, hoppas! Om jag dessutom finns där med den jag antar att jag har ett meningsfullt förhållande till så kanske förhållandet är verkligt också?

Jag vet inte. Det här är bara teorier.

Som jag leker med. För jag fattar inte.

Däremot har jag några gånger blivit porträtterad av andra. Och i de bilderna finns jag. Min tvilling tecknade och målade mig, jag fastnade i en skissbok av Bianca Maria Barmen och det finns några bra fotografiska porträtt av mig. Men alla de här är från mina yngre år. Så hur framstår jag nu?

I väntan på att finna någon som vill porträttera mig så gör jag en selfie-exploration light.  Jag tar en selfie i ljuset från den nedgående solen. Jag ser sur ut. Väldigt sträng. Kraftfull men inte så trevlig. Vem vet. Det är kanske jag.

Men så höjde jag kameran och då tittar jag uppåt, som om jag skulle titta upp på en längre man. Jag ser litet förväntansfull, litet undergiven och litet mild ut. Det är kanske jag.

Jag blev inte så mycket klokare. Och känner inte heller att jag gillar selfies mera.

IMG_3747 tIMG_3748

 

 

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

image

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

Jag kommer inte att vara den sista

Jag har precis trotsat högsommaren och sett de åtta avsnitten av ”Stranger Things” på Netflix. Jag lovar att ni kommer att höra mer om den serien. Den släpptes 15 juli och har redan etiketterats som en kultserie. Vilket jag såg i en artikel i Variety som jag fick fram när jag googlade på serien. Och då måste ju det vara sant. Det var Aktivistvalkyrian som sett några minuter på första delen och frågade om jag också ville se. Sen var jag fast, totalt fast bara efter några scener.

Det är en mash-up gjord av människor som älskar populärkultur. Av människor som har sett och älskat ”Alien” och ”Aliens” (vi struntar i 3:an och 4:an), som har sett och älskat ”E.T.”, som förhåller sig till 80-talet som det årtionde då mycket började växa, då förändringar påbörjades. Som förhåller sig till amerikanska hålor i mellanvästern som om det är där AMERIKA finns. Som återberättar den eviga sagan om hierarkierna i high school, om nördarna, om fotbollskillarna, om cheerleader-tjejerna och om hur viktigt det är att agera inom den roll du tilldelats. Den roll du fått baserat på ditt utseende, din fallenhet för sport eller naturvetenskap, hur anpassade dina föräldrar är.

Utan ”Alien”, ingen ”Stranger Things”. Ingen ”E.T.”, ingen ”Stranger Things”. Utan 80-talsfilmerna, ingen ”Stranger Things”. Det är referenser (”easter eggs”) hela tiden. Som ju är enormt roliga att försöka hitta först – bara det är ju som ett sällskapsspel i sig. Referenserna finns i allt – vad karaktärerna gör, vad de har på sig, vad de säger, vilka skådespelare som valts och så naturligtvis – hela historien i sig.

Men även om en nu inte uppskattar sällskapsspelet ”Hitta Easter Eggs” så är ”Stranger Things” en njutbar serie som förhöjer livskänslan. Dra för gardinerna (om solen nu fortfarande skiner), fixa litet godis eller snacks, sätt dig på något mjukt ställe, sätt mobilen på ljudlöst.

 

Idag orkar jag inte vara arg

IMG_3737

För det är svensk sommar och jag har ledigt och vattnet är njutbart och Pokemon Go gör att både jag och barnen kommer ut och rör på oss i den urtjusiga svenska högsommaren.

För att jag nog sovit ikapp och det är därför jag inte kan somna på något skönt sätt på kvällarna och det är därför jag inte sover särskilt länge och särskilt njutbart. Är jag kanske utvilad?!?

För att jag kommit klart utanför min komfortzon med den båt som numera tillhör familjen. Jag tittar på den och ser bara en massa prasslande textilier och snören som sitter ihop med båten på ett väldigt intrikat sätt. Jag förstår ju i princip hur den ska röra sig i vattnet, men det kunde lika gärna vara en upphottad DeLorean med tidsresekapacitet. Det är helt enkelt tur att Aktivistvalkyrian kan det här med segling. Och jag förstår att jag ska bara kliva åt sidan här, det är hon som kan, hon som bestämmer.

För att jag sett alla åtta avsnitt av ”Stranger things”, högläst ut den tredje Mickey Bolitar-deckaren och gjorde fantastiskt goda laxburgare igår. Och allt detta ska jag delge världen. Precis som att det är dags att läsa klart ”Long Tail”. Och jo, det är klart, då kommer jag att bli litet irriterad. För då kommer jag att inse att de flesta inom kräng- och påverkansbranschen fortfarande inte har fattat att vi lever och verkar i en ny tid nu. Och det vore ju kul att prata om nutid med sina branschkollegor, inte om historien.

Men mest skiner solen och populärkulturen är spänstigare, bredare och mer tillgänglig än någonsin.

Så häng med! Jag är utvilad, inspirerad och har ny surf!

IMG_3736

Verifierad av MonsterInsights