Avbön

Målet finns därframme.

Jag har varit en sur typ de senaste dagarna. Jag har irriterat mig på översitteri, dumhet och följa-med-strömmen-beteende. Jag ber om ursäkt om jag tråkat ut någon eller om jag trampat på några tår.

NOT.

Jag är nog inte född in i denna värld för att ta hand om och stryka medhårs. Även om jag så länge trott det om mig själv. Jag har inte tid med sådant längre. Jag har alltför få år kvar för att slösa dem på att hålla med, trycka på ”gilla”-knappar och nicka instämmande. Om jag nu inte verkligen instämmer, gillar och håller med. För det händer ju ändå fortfarande. Att någon annan säger eller skriver något av vikt eller postar en innerlig bild eller länkar till något riktigt ögonöppnande.

Jo. Jag är väl medveten om att det finns något som heter ”fatisk kommunikation”. Det där vi ägnar oss åt när vi kommer till jobbet på morgonen eller träffar en annan dagisförälder eller har det vanliga kvällssamtalet med en anhörig. Innehållet i det som sägs är helt underordnat det faktum att vi visar att vi hör ihop. ”Hur var semestern?” ”Skönt att solen skiner.” ”Vad har du gjort idag?”

Och ja, jag kommer att fortsätta ägna mig åt viss fatisk kommunikation. Jag kan ju inte göra mig alldeles ensam, heller.

Men jag tänker också fortsätta kasta stenar i glashus och vara irriterad och argsint på det allmänna slappa tänkandet. Så det så. Over and out.