Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: sociala medier (sida 1 av 16)

när facebook utser en till contentproducent

De senaste månaderna har Facebook börjat gulla med mig, uppmanat mig att göra innehåll, gett mig tillgång till statistik över mina inläggs räckvidd och dessutom möjligheten att marknadsföra mina inlägg.

Jag har förvandlats från en icke ont anande (inte riktigt, jag har ju länge vetat att jag är i Metas klor) privatperson till en innehållsproducent som går Facebooks vägnar.

Det handlar väl om att människor överger Facebook för andra plattformar (eller i bästa fall för verkligheten) eftersom de känner att allt de får sig till livs är annonser och sponsrade inlägg. Så vi gamla gnetare som ibland tycker det är kul att säga något på Facebook och i bästa fall få litet reaktioner, vi har fått en ny status. Av Facebook.

Eftersom jag arbetar, både för lön och ideellt, med digital kommunikation tycker jag att det här är enormt fascinerande. Jag är inte klar över analysen, det här kommer jag nog att skriva mer om.

Det som jag i alla fall förstått är att jag verkligen har en plattform. Facebooks algoritmer hjälper mina inlägg på traven. I och med att jag kan mäta hur inläggen fungerar kan jag också börja planera. Om jag skulle vilja.

Det vi lägger bakom oss

Idag vill jag klargöra några val jag gjort när det gäller sociala medier och vänkretsen där.

  1. Jag kommer inte att gilla eller kommentera positivt några inlägg som görs från resor som företas med flyg (om det inte är resor i viktig tjänst). Hur vackert och underbart det än ser ut.
  2. Jag kommer inte att gilla eller kommentera positivt några inlägg som har med inredning att göra som inbegriper att köpa nytt och slänga brukbart.
  3. Jag kommer att gilla det jag ser som har att göra med återbruk, smarta energilösningar, kloka idéer om odling även om bilderna är fula och inläggen felstavade.
  4. Jag kommer att gilla det jag ser om resor som företas med tåg, båt, cykel, bil (om det är fler i bilen).

Jag visar bild från den sista privata flygresan jag gjorde, hösten 2017 till Barcelona. Sedan dess har jag varit utomlands en gång, till Köpenhamn och Berlin och då åkte jag tåg.

Jag vet att vi inte kommer att lösa klimatkrisen genom att bara förändra våra personliga val men jag vet att genom medvetenhet kommer kunskap och vilja att påverka och förändra. Vi får börja där vi är just nu!

Sociala medier för buddhister

Det finns perioder då det är dags för eftertanke och reflektioner. Och då är det som att trycka på stoppknappen för kreativiteten på sociala medier. Inte en enda schysst bild på Instagram, inga hyfsat intressanta inspel på Facebook om samtiden eller ens någon liten skrytgrej om whatever det finns det att brösta sig med.

Då infinner sig frågan om sociala medier bara är för oss när vi är styrda av våra monkey minds, av våra neuroser och känslor av underlägsenhet och maktlöshet som vi hanterar med hjälp av prestationer och ägodelar (inkluderar duktiga barn, putslustiga småbarn, snygga partners och påtagligt leende vänner)?

Jag vet att jag kan upplevas som gravt orättvis nu, men jag vill påpeka att jag reflektionen utgick ifrån mitt eget beteende. Mina egna snyggbilder på mitt hyrda sommarhus, mitt strategiska urval av gilla-markeringar, min brist på selfies (jag ser aldrig ut som jag hoppas)…. Ja, du fattar.

Jag frågar mig helt enkelt om mitt användande av sociala medier är som störst när jag är småttigast som människa. När jag bottnar som minst, när jag är som mest utanförstyrd, när själen tror att allt den törstar efter är bekräftelse.

Å, nu känner jag att den här bloggposten håller på att kantra. Jag som hade tänkt att den skulle bli tänkvärd. Men jag känner att den håller på att falla ner i gnällhålet. Fast jag kanske måste ner där för att komma vidare?

De senaste veckorna har jag varit en arbetande anställd i huvudet nästan dygnet om. Det har varit väldigt roligt men det tär på det inre livet. Som tur är började jag meditera vanemässigt på semestern och hade den rutinen med mig in i arbetsperioden, så en del av mig har utforskat min botten och gjort själen mer förankrad. En del av turboveckorna på jobbet har inneburit ett större engagemang på LinkedIn än jag nånsin tidigare haft. Och jag misstänker att det är därifrån jag hämtat en del av dagens reflektion.

För LinkedIn – det är platsen för alla ihåliga peppgummor och -gubbar i hela världen. Det finns inte en motgång som inte går att vända till framgång. Tänk positivt, träna inte på att ifrågasätta (”klaga” heter det på LinkedIn-språk) för då fastnar du i negativa tankar, allt går bara du vill själv. Ja, det är som 80-talets naiva tro på jaget och säljarkollektivets jargong tillsammans skapat den livsåskådning som är förhärskande i LinkedIn-världen. Eller har jag bara blivit kompis med fel människor?

Hur ska jag knyta ihop det här? Jo. Jag längtar nog. Efter ett flöde i de sociala medierna där vi diskuterar vårt ansvar att utvecklas som människor och hur vi ska gå tillväga. Jag tror ju inte att nästa steg på behovstrappan efter att vi fått våra behov av mat, skydd och trygghet går via nya kök, längre semesterresor, mer tuppfäktande på parmiddagar kring bonusar, fastighetspriser och soffköp, fler leende selfies med blekta tänder, mer press på våra barn att vara duktiga och snygga och allmänt lyckade. Jag tror att vårt ansvar gentemot oss själva och resten av mänskligheten består av att bli bättre människor. Och det blir vi inte genom att bara reagera.

Reflektera mera!

Meditera mer!

Äntligen är midsommar över!

Jordgubbar som utger sig vara från Finnerödja, frostflingor med 37% socker och laktosfri mellanmjölk – smarrigt!

Dagarna efter de stora helgerna är de bästa, tycker jag. Då äntligen tillåter jag mig att slappna av och jag inser att jag har få måsten. Idag som är midsommardagen är dessutom en välsignat gråmulen och halvregnig dag. Helt enkelt som gjord för att vara inomhus, läsa, sova, fika, äta gårdagens sill och steka gårdagens potatis, titta på flugsnapparna och kanske spela litet spel.

Jag är inte hopskruvad för stora fester med i förväg uppgjorda ritualer. Men jag såg på sociala medier igår att det är många som ser ut som om de är födda till att begå midsommar enligt checklista 1.0. Jag är litet avundsjuk, jag skulle vilja vara född in i en familj med fasta traditioner med djupt och innerligt känt innehåll, där antingen alla hjälps åt att laga maten och fixa och organisera eller där det finns en kokfru eller bra cateringfirma som fixar. Jag ser alltså två problem som jag själv har här:

  • jag stressar upp mig för att det ska anordnas och bli rätt, jag vill ju tradera traditionerna vidare till mina barn. Köpt sill är B. Mamma Scan är lika med barnmisshandel, i alla fall när det gäller jul, påsk och midsommar.
  • jag känner tomheten i traditioner som jag inte känner innehållet i

Alltså, med rejält med snaps kan jag nog känna mig uppfylld av vilken tradition som helst. Ge mig Midvinterblot, Små grodorna kring stång eller gran, jubiléer med sånghäften – jag är på. Men är jag närvarande och nykter vill jag ha riktiga samtal, uppriktig mänsklig gemenskap och meningsfulla traditioner.

Mitt enda bidrag till midsommarhetsen i sociala medier var bilden här ovan. Den visar den lätta lunch som lämnade oss allmänt sockerhöga efter att ha åkt båt genom den vackraste skärgårdsdagen och premiärhandlat på närmaste ICA på fastlandet. Husen var röda, himlen klarblå med vita molnpuffar, svenska flaggan vajade på ett otal tomter, björkarna och ängarna var klargröna, gässens ungar var duniga och förtjusande. (Och härmed fyller jag på romantiseringen av skärgården. Om du läst ”Människohamn” så förstår du vad jag avser.)

Men, utan helghetsen ingen dagen-efter-avslappning. Så jag är ytterst glad, trots allt, att midsommar existerar. Ikväll går jag ut i den magiska kvällen, luktar på nattviolerna och inhämtar inspiration till mina kommande inlägg som ska handla om magi och overkligheten som ligger snubblande nära hela tiden.

Uppvaknanden

Autentisk bild från insjö i Värmland förra helgen

”Vad har du på hjärtat?” frågar WordPress när jag loggar in. En trevligt ställd fråga, tycker jag som inbjuder till förtroenden.

Jag delar därför av  mig av åtminstone ett tillkortakommande – jag har varit en usel människa i sociala medier de senaste månaderna. Jag har gratulerat människor slumpartat, inte systematiskt eller efter min relation till dem. Jag ber om ursäkt för det. Så har jag inte kommenterat sådant som förtjänar genomtänkt respons utan, på samma slumpartade sätt tryckt på gilla-knappen litet här och där. Har jag tryckt på den när jag suttit vid en dator har jag lyckats nyansera mitt känslouttryck via emojis men har jag scrollat på mobilen har det ju bara blivit en tumme upp, oavsett inläggets känslomässiga karaktär.  Jag ber om ursäkt för det med.

Ja, usch. Dessutom har jag bara lagt ut bilder på solnedgångar och soluppgångar. Jag har inte taggat en enda människa, det är som jag varit ensam och von oben. Har jag skrutit eller har jag delat med mig av något storslaget vackert – fan vet. En ursäkt är kanske på sin plats här också. Jag är inte helt säker eftersom jag inte riktigt har koll på min avsikt med det jag publicerat.

Och då hamnar vi där jag eventuellt skulle landa. I reflektionen. För nu, efter en turbulent vår på alla kanter så har jag:

  1. börjat sova. Och då menar jag att jag satsar på att sova. Vi pratar 11 timmar samt middagslur när jag är ledig. Det var inte så att jag inte sov förut men nu vältrar jag mig i sovandet, jag briljerar i sovandet, jag sätter guldstjärna i min egen bok när jag dragit mig länge och somnat om flera gånger på morgonen.
  2. börjat mata mig med ”Twin Peaks” och annan fantastik för att göda det undermedvetna. Så att drömmarna kommer igång och berättar saker för mig som jag nästan vetat men tryckt undan.
  3. börjat bada igen. I sjön Gapern i Värmland var det så varmt att det gick att simma länge förra helgen men i Stockholms skärgård är det fortfarande alltför friskt. Men när jag badar händer något inombords, med förhållandet till min egen kropp och jag kan leva med att vara jag, så jag hoppas på att vattnet i skärgården skärper sig och bjuder in mig till bad snarast.

Reflektionen kommer jag att återkomma till. Och sovandet. Och fantastiken. För nu nosar jag på en period i tillvaron då eftertanken kommer att regera, då jag går från görande till varande, från robot till närvarande.

Men tusan, vad jag varit effektiv!

Drottningens återkomst

Japp. Jag är den första att erkänna det – jag, Issadissa har grovt åsidosatt min plikt som bloggerska att hålla resten av världen uppdaterad om mina göranden och mina åsikter. Dessutom har jag därför misslyckats med att fullfölja Blogg100-utmaningen.

Ja, ni ser. Misslyckanden, misslyckanden, misslyckanden. Samt pliktöverträdelse. Ingen guldstjärna i himlen här inte.

Vad hände då?

Allt och inget. Livet. Småstökigt överallt. En del roligt, en del jobbigt, en del för mycket, en del för litet. INGEN ORDNING! Jag lägger härmed in en protest mot den som suttit och planerat mitt liv. Det här var riktigt uselt projektlett, vill jag med bestämdhet hävda. Vad hände med de fina projektplanerna? Varför fick jag inte se ett snyggt Gantt-schema som livet sedan kunde hålla sig till? OK. Jag vet att redan i tillvaron failat stort när det gäller checklistan för livet, men jag tänkte att litet ordning och reda kunde väl ändå livet hålla sig till.

Som sagt. Inga stora saker.

Och medan jag varit fullt upptagen av diverse mindre bränder som ska släckas och ett antal trasselnystan som ska redas ut så segade sig våren fram och tillslut exploderade.

Där är jag nu. Utan att utlova någonting så hoppas jag ändå att jag nu hittat tillbaka till min röst och min arena och att jag kommer att fortsätta utöva min rätt att uttrycka mig. Och att det finns några kvar som vill lyssna.

#pewdiepie och vuxenvärlden

Det här blir inte min mest välskrivna och mest genomtänkta bloggpost, men här pratar vi tidsaspekt. Efter att ha fört diskussioner kring PewDiePie kring middagsbordet efter att jag i min tur hört om honom på Ekot och kom ihåg att barnen pratat om incidenten redan förra veckan de bodde hos mig, så tänkte jag att jag kunde göra en välgärning för mina jämnåriga kompisar genom att berätta en annan sida än vuxen-medias. Vilket detta alltså är – en rapport direkt från den egentliga målgruppen.

Hur länge har diskussionen förts kring Pewdiepie och incidenten på Fiver?

– Sedan videon laddades upp (11 januari).

Vad är Fiver?

– En hemsida där folk utför många typer av uppgifter för att tjäna fem dollar (a fiver).

Vad är det Pewdiepie gjort?

– Han la ut en utmaning på Fiver: säg ”subscribe to Keemstar” och håll upp en skylt med ”Death to all jews”. Pewdiepie uttryckte tidigt att han inte trodde att någon skulle anta utmaningen. Det var också ett test för att se hur Fivers moderatorer skulle hantera den här typen av utmaningar.

(Obs! Keemstar är en annan youtuber som är mycket kontroversiell och definitivt INTE kompis med Pewdiepie)

Och vad säger du om vuxenvärldens reaktion på Pewdiepie-gate?

– Ni vet inte det hela och har heller inte satt er in i det. Ni måste vara medvetna om att det finns en anti-pk-kultur inom den yngre generationen. Till exempel så används vissa ord och uttryck som ni i vuxenvärlden ser som absolut tabu-belagda för att ta ner laddningen när det gäller de orden och uttrycken.

Hemmaexpertisen avslutade med ett citat från någon annan känd youtuber: ”I’m an act, not a role model”.

Och här kommer videon:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=KtxXKezbQ9w]

Eva Adeen rasist

och ”Eva Adeen sverigedemokrater”

samt ”Eva Adeen avpixlat”

har någon eller några sökt på för att hitta hit till Issadissas blogg. Till min lilla blogg som är den mest löjligt PK-mässiga bloggen i hela världen. Alltså de gånger jag tycker något om världen som inte har med populärkultur, mat, återhämtning eller åldrande att göra.

Vem var plantan som sökte på mitt namn och hemskheter i icke inloggat läge? Vilken orutin! Vilken okunnighet! (Eller så var det någon som ville att jag skulle se vad som sökts på.)

Och vad var syftet?

Någon som ville kolla om jag var möjlig att omvända till den mörka sidan?

Någon som ville kolla om jag är absolut oförvitlig? (Ja! Värva mig, alla spännande hemliga organisationer som tjänar den ljusa sidan. Kom igen, ye Skywalkers who haven’t turned!)

Någon som ville hitta…. ja, vadå?

….och genom att skriva om detta publikt så sitter jag inte själv med den väldigt obehagliga känslan av att inte förstå och av att bli misstänkliggjord på ett mycket oprecist sätt. Så nu skrattar jag med er och låter denna gråa söndag bli en allmänt trist men ändå trevlig februarisöndag.

Kom gärna med smarta kommentarer! Eller litet allmänt medkännande.

Nyårsafton är lika bra att sova sig igenom

Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.

En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.

En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.

Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.

Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck  u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.

Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.

Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.

Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.

Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.

 

 

Verifierad av MonsterInsights