Den här bilden hade jag på en t-shirt. Jag bar den till den föll sönder, med urtvättade 501:or, skinnväst med snörning och motorcykelstövlar. Jag visste redan då att jag visste precis vad Barbara Kruger menade och jag höll med henne så att det gjorde ont.

Trettio år senare måste jag skriva att insikterna nått ännu djupare. Det konstiga är nog också att det verkar som om jag har tagit en paus i tänkandet.  För under de här trettio åren har det blivit värre. Och jag har inte reagerat nämnvärt. Men nu, när jag samtidigt som insikterna faller tunga är en åldrande kvinna, då blir det så påtagligt på riktigt. Om jag koketterade litet då när jag bar och slet ut t-shirten, finns ingenting kvar av det koketta jag-et.

Nu läser jag Rebecca Solnits ”Hågkomster av min icke-existens” där hon i kapitlet ”Livet i krigstid” skriver om vad våldtäktshotet/risken gör med oss kvinnor, hur det så tidigt begränsar oss och hur det sätter sig i kroppen, i musklerna, i tankarna.

Att vara en ung kvinna är att ställas inför sin egen utplåning på ett oändligt antal sätt eller att fly från den eller vetskapen om den, eller allt detta på en gång. ”En vacker kvinnas död är obestridligen det mest poetiska ämnet i världen” sa Edgar Allan Poe, som knappast kan ha sett det ur kvinnornas perspektiv, de kvinnor som hellre vill leva. Jag försökte undvika att vara ämnet för någon annans poetik, utan kartor, utan vägvisare, utan särskilt mycket att gå efter.

Men det handlar inte bara om våldet. Det handlar också om att våra kroppar inte tillhör oss utan världen. Våra kroppar är inte till för oss kvinnor, de är till för andra att betrakta, att hantera, att värdera, att upphöja, att förnedra, att ha synpunkter på, att förakta, att tillbe. Vår frihet inskränker sig till att tukta. Möjligtvis berusa. Men mest tukta. Som en fransk barockträdgård.

Och därmed knyter jag ihop till ett tidigare inlägg och till en gammal bok som är dags att återkomma till, ”Fat is a feminist issue” av Susie Orbach. Det blir fler inlägg, sanna mina ord.