Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: juni 2015 (sida 1 av 1)

Min nya karriär

airbnb

Jaha. Då har jag blivit värdinna.

Jag har öppnat vårt hem för världen.

Jag har blivit en del av världens största hotellkedja.

Jag är med i Airb’n’b.

Jag lär mig av varje gäst.

Om Meron Estefanos som bor i Bagarmossen och därifrån arbetar dygnet runt för eritreanska flyktingar.

Om hur det är att vara halvung i Italien och inte längre tro att det är realistiskt att bygga livet så som man trodde före krisen.

Om att Wallander är STOR utanför Sverige och allt dubbas till tyska i de filmerna utom ”Hej”. Vilket har till följd att tyskar och österrikare har lärt sig detta enda svenska ord.

Om tillit och generositet och reciprocitet.

(Ni ser – jag kunde inte hålla mig från att blogga. Det går bara inte.)

Nu är det slutbloggat! #blogg100

Japp.

Min blogg är ”no more”, det är en ”ex-blog”, min blogg är ”deceased”, ”stiff”, ”pushing up the daisies” samt ”pining for the fjords”.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=4vuW6tQ0218?rel=0]
 
Och samtidigt är det dags att göra en self five eftersom jag nu slutfört Blogg100-utmaningen för tredje året i följd. 

barney

 

Tillitsfull eller dumsnäll? #blogg100

Screenshot_2015-06-06-15-32-26

Solen lyser bara snällt.

Jag har ju skrivit mycket om tillit och om snällhet. Jag tittar på ”Derek” och på ”The unbreakable Kimmie Schmidt” och så, naturligtvis på ”Barnmorskan från East End” där människokärlek, vänskap och tron på det goda regerar. Trots alla svårigheter. Jag vill verkligen tro att vi föds med en önskan att göra gott och än så länge har jag inte blivit motbevisad så många gånger.  Men det är en trasslig värld därute och en behöver verkligen ta till alla klutar för att avkoda människor ibland.

Å andra sidan kan jag försöka vara som barnmorskan Jennie Lee och förstå de bakomliggande motiven och ändå möta människan bakom dem. Men inte bara dumsnällt lyssna och lyda.

Screenshot_2015-06-07-09-49-23

Jag ska också titta mig i spegeln innan jag tar nästa selfie.

Ångbåtsterapi #blogg100

IMG_1896

Aktersalongen på s/s Storskär

Häromdagen tog jag den sista kvällsbåten in till stan ty jag skulle på galej. Det visade sig vara en ångbåt – s/s Storskär. Blanklackat trä överallt. Glest med människor. Vackert kvällsljus som föll in genom fönstren. Röd sammet. Emaljskyltar med ord som ”Damsalong” (ytterst liten), ”Damtoalett” samt ”Maskinist”.

Jag satte mig på den röda sammeten. Ångmaskinen fick hela båten att sjunga och oss som satt där också. Både ljud och känsla i hela kroppen. Rytm. Lugnande. Tryggt.

Det som jag föreställt mig som en liten trevlig tur in till stan blev en terapitimme. En stund av total närvaro. (Förutom förstås när jag Facebookade och Instagrammade en smula, jag ville ju dela med mig av lycksaligheten.)

Och jag mindes. För det visade sig att ångmaskinen också var en Madeleinekaka.

Ja mindes en sommarkväll för fyrtio år sedan när jag, min tvilling, vår kompis Susanne-med-bageriet och mamma åkte med ångbåten ”Örnen” utmed Hjälmare Kanal. Morfar var ångbåtsmaskinist och kände Uffe (tror jag han hette) som ägde ”Örnen”. De två var helt enkelt ute och finåkte. Roade sig med att köra ångbåt. Det var en liten ångbåt (jag har googlat den, den finns fortfarande) så det var bara vi sex personer på båten. Vi åkte hela dagen. Långsamt. Ibland hoppade vi av och gick bredvid båten ett tag. Vi läste. Såg landskapet glida förbi. Säkert spelade vi kort, men det kommer jag inte ihåg. Vi hade litet tråkigt, tror jag. På ett bra sätt.

Fram emot kvällen började det mörkna (kan det ha varit i augusti?) och det är här Madeleinekakan dyker upp. Jag satt med ryggen mot den varma skorstenen, kvällen började bli kylig så det var skönt att sitta där mot den varma skorstenen, jag läste, jag började bli trött. Det började mörkna (synen var avsevärd mycket bättre än nu, jag menar att jag faktiskt kunde läsa). Kvällen, kylan, värmen, ångmaskinsdunket. Kroppen mindes och plockade fram stunden när jag satt där i aktersalongen på s/s Storskär. En kväll fyrtio år senare.

 

En riktig publikfriare #tbt #blogg100

PICT0632

Dans kring midsommarstången på Skansen

PICT0917

Samma sommar, fast litet senare

Ofta är det ju i bisatserna insikterna föds. I alla fall för min del. Som när Henrik Schyffert sa om sin pappa på 70-talet: ”Han var ju deffad som Iggy Pop” (i ”Landet Brunsås”). Och när Lotta Lundgren sa när hon och Erik Haag åt 60- eller 70-talsmat i ”Historieätarna” att ”det är ju inte så rolig mat det här”.

För folk var ju smala på 60- och 70-talen. Utom min morfar och mina morbröder, förstås. De hade stora magar allihop. Men resten var smala. Var det helt enkelt för att maten var ganska tråkig? Industrimaten hade kommit för att stanna, men den var smaklös, biffarna som skulle visa att det var helg var sega och dyra, det var modernt att laga mat snabbt och med halv- och helfabrikat, långkok var hopplöst gammalmodigt, maten var dyr i förhållande till inkomsterna. Kort sagt, det gamla skulle ut, men det nya var inte gott.

 

 

Hur gör man ett riktigt tråkigt inlägg? #blogg100

Jag har ett förslag:

jag berättar om vad jag har på mig (mysbyxor med ett hål i rumpan, kontorströjan som har fått en kaffefläck och min snygg-BH från Gustaf Mellbin, den vita med litet rosa på)

jag beskriver vädret (blåsigt och mulet)

jag skriver något om den hägrande middagen (fil med Garants müsli, den med mycket frukt och så litet kokosflagor i, jag vet att jag lurar mig när det gäller nyttigheten)

eftersom jag inte har läst klart någon ny bok så kan jag inte tjata ännu mer om Earthsea-böckerna, det fattar ju jag med

kanske borde jag skriva att jag verkligen rekommenderar filmen ”Kinky boots” på Netflix eftersom den innehåller England, England, England och en hel drös med snällhet och omvändelse, men jag orkar inte skriva så mycket om den som jag borde, så jag hoppar över det också

och så avslutar jag med att uppmana alla att…….

Scouterna i mitt hjärta #blogg100

IMG_1805

För det mesta tror jag på det. Även om jag ibland har blivit rejält motbevisad. Men jag fortsätter tänka att det hör till ytterligheterna, att de allra flesta ändå vill väl och tänker fortsätta att agera därefter.

Som när några fantastiska människor på Scouterna öppnar sina famnar och sin arbetsplats för att ta emot Aktivisten som PRAO-elev. Hon får både göra nytta och får ha roligt. Aktivisten är scout och hon har varit det sedan hon var åtta år. Ibland har det varit ett kärleksförhållande som bara varit smeksamt och gosigt, ibland har det varit rejäla känslostormar och oenighet. Men i och med att Aktivisten är en modig människa som ofta tar sig förbi sina rädslor så har hon seglat skuta veckovis med okända människor på Östersjön och på skärgårdshavet och nu öppnar sig världen för henne när hon och nästan tvåtusen svenska scouter ytterligare ska till Japan i sommar.

Som jag har skrivit förut så var jag själv en ovillig men ändå pysselsugen scout i unga år och min mamma var ännu tveksammare. Till uniform och honnör. Men det jag ser att Scouterna ger idag är något helt annat. ”Scouterna gör unga redo för livet” har det stått på deras hemsida. ”Vi har ingen avbytarbänk” står det bland annat nu. Jag läser de fina orden, ser att det numera finns en t-shirt med scoutmärket med liljorna i regnbågsfärgerna, hör Aktivisten berätta om sin PRAO, sina scoutmöten som utmanarscout (då styr och planerar 15-18-åringarna mycket själva) och om de nya kompisar hon fått genom förberedelserna inför Japanresan. Och jag fortsätter att tro på människan som i grunden snäll.

 

Vad tusan är en Ingres-fiol? #blogg100

Jag vill inte på något sätt utmåla min tvilling som en extra makalös person, men ganska ofta kom hon med infall, idéer, åsikter och citat som fick mig att börja tänka. Ett av fenomenen hon satte i min skalle och som alltså inte har lämnat den än är det här med Ingres-fiolen. Jag har hämtat en förklaring här på nätet:

”an occasional pastime, an activity other than that for which one is well-known, or at which one excells,” 1963, from French, literally ”Ingres’ violin,”from the story that the great painter prefered to play his violin badly for visitors instead of showing them his pictures.

Men min tvilling pratade om Ingres-fiolen som något varje människa bör ha att vända sig till om något vitalt sinne sviker eller om det arbete en har plötsligt försvinner eller blir obsolet och oefterfrågat. Därför måste jag ju säga att hon var ganska långt före sin tid. Nu känns det ju absolut akut för varje människa att ta reda på vilken Ingres-fiol hen har. För det är väl ingen som har missat att vi lever i en tid då robotisering, globalisering och digitalisering håller på att kasta omkull allt vi tänker och tror på när det gäller begreppet ”arbete”.

Och om vi fortsätter tro att det arbete som vi får lön för är det arbete som definierar oss som människor och som också kommer att fylla oss med värde, då är vi ute på riktigt svag is. Men om vi tänker att arbete är det vi utför även om vi inte får betalt för det, då kommer vi alltid att hitta meningen och värdet.

Vad är min Ingres-fiol då?
Skrivandet, såklart. Jag är ju i och för sig i den lyckliga situationen att jag faktiskt både får betalt att göra det och att jag fortsätter med det när jag kommer hem från jobbet. Men om jag skulle förlora språket, har jag då någon Ingres-fiol? Hm. Jag kanske ska satsa litet mer på att lära mig sticka. Eller sköta om några växter. Eller lära mig segla. Hm.

Vilken är din Ingres-fiol?

Ps. Fast om jag ska vara riktigt ärlig, så var hon en särskilt makalös person. Så är det bara. Ds.

PICT0366 PICT0108

Verifierad av MonsterInsights