Dag 100
Dag 100!
Dag 100!!!!
Den hundrade dagen. Tjohoooo!!! Färdig. Klar. Över. I mål. Finito. Done.
Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.
Dag 99 och inlägg 101
Organiserad ansvarsflykt
Unibrow
Meme
Kudos
FPS-spel
Listan kommer att fyllas på.
Jag tycker att det viktigaste i listan är det första begreppet. Det är hämtat från ”Håpas att du trifs bra i fengelset” av Susanna Alakoski.
Uttrycket handlar alltså om det som oftast låter som ”Jag kan tyvärr inte göra något åt det här. Hur gärna jag än skulle vilja. Det är de över mig som beslutar.” Och när du går vidare till nästa instans så får du höra samma sak. Och i nästa instans samma sak. Och när du kommit högst upp så bollas du åt sidan eller nedåt. ”Organiserad ansvarsflykt”. Tänk efter när du senast träffade på det – på jobbet, i dina barns skola, på dagis. Ha öronen öppna för det. Du kommer att träffa på det oftare än du anar. Tänk efter ett varv till – är du en del av det? Kan du bryta det genom att faktiskt ta ansvar?
Dag 98 och inlägg 100
Sitter, cyklar, diskar, tvättar och promenerar fnissande. Allt på grund av Carl Mörck, hans assistenter Rose och Assad och nu den märkliga gossen Gordon. Carl Mörck med följeslagare utgör avdelning Q, en avdelning inom Köpenhamnspolisen som ska syssla med ouppklarade fall. Avdelning Q huserar i polishuset källare där det luktar unket och dit dagsljuset inte når. Carl Mörck är en ytterligt besvärlig typ som inte så många människor orkar med. Han är separerad (och numera skild) från Vigga. Han bor i ett hus tillsammans med den inneboende, matlagande Mårten med Playmobilsamling och muskulös pojkvän som också är sjukgymnast. Han (sjukgymnasten) tränar Carls före detta kollega Hardy som också bor i hushållet och som ligger förlamad efter en skottlossning där en tredje kollega dog. Viggas son och tillika Carls plastson bor också i huset.
Det är figurer som lever, som bökar och stökar och vill saker. I detta går Carl Mörck och är trött och skuldtyngd. Han längtar efter att få sova middag med fötterna på skrivbordet i lugn och ro. Men även på jobbet stökas det och bökas. Hans assistent Assad är en hemlighetsfull man från Mellanöstern som med troskyldiga bruna ögon ständigt levererar arabiska talesätt som alltid innehåller kameler och som på löpande band missförstår Carls nordiska uttryck. Rose har snövit hy, korpsvart hår, svarta kläder och är måttlöst självtillräcklig.
Både Assad och Rose har tvingats på Carl. Från början ville han allra helst framleva sina dagar i källaren med att sova sig igenom dem med fötterna på skrivbordet. Från början såg han Assad och Rose som straff, som hinder för hans välförtjänta tupplurar, men med de lösta fallens gång så börjar han lita på dem, bli beroende av dem. Ja, till och med tycka om dem.
Jag har blivit beroende av Jussi Adler-Olsens deckare. I den som jag lyssnar på nu, Marcoeffekten har en ny figur adderats till avdelningen. En lång och ranglig pappas pojke som snart är färdig jurist. Han är i vägen, han klampar i klaveret, han har sex med Rose i hennes arbetsrum, han är son till den förhatlige chefens bästa vän. Carl vill bara ha bort honom. Men jag misstänker att han har kommit till avdelning Q för att stanna. Gordon bidrar helt klart till gruppdynamiken.
Det är Stefan Sauk som läser ljudboken. Först hörde jag bara Stefan Sauk. Å, det var Stefan Sauk som pratade och pratade och manierade sig och jag såg honom framför mig och det var Stefan Sauk och Stefan Sauk och Stefan Sauk. Men sedan blev både Assad och Rose och Gordon och Carl Mörck själv alldeles levande. Och jag fnissar opassande både här och där.
De fem böckerna om avdelning Q
Dag 97 och inlägg 99
Ibland blir jag helt berusad av att höra om bra idéer. En väldigt genial köp- och säljsajt heter ”Exboyfriendjewelry” med undertexten ”You don’t want it. He can’t have it back.”. Här säljer före detta flickvänner, fästmör och gifta kvinnor förlovningsringar, halsband, armband men också väskor och motorcyklar. Det senare under kategorin ”Stuff that should have been jewelry”.
Det intressanta är att den som lägger ut ett föremål för försäljning på sajten måste skriva en text som berättar en historia om föremålet. Bara det gör sajten värd en titt. Jag avslutar med att visa en motorcykel som ligger ute för försäljning just nu, med en text som ungefär berättar: Pojkvännen övertalade mig att köpa en motorcykel. Han lämnade mig. Nu har jag ingen att köra tillsammans med = ingen anledning att behålla den.
Motorcykeln är körd ungefär 10 mil.
Dag 96 och inlägg 98
Läste en rolig artikel om den man vars röst är Siri i Storbritannien. Tycker att det är märkligt att Siri kan funka så makalöst bra när en människa som efter en hjärnblödning inte pratar helt tydligt inte kan få en talsyntes som fungerar. Tyvärr tror jag att det inte handlar om teknologin utan bara om var resurserna finns. Och var de inte finns.
Det här kan jag skriva mycket mer om och kommer att så göra.
Dag 95 och inlägg 97
När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.
Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.
Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.
Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.
……………………..
Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.
Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.
Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.
Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.
So far. Glöm inte det. SO FAR.
Dag 94 och inlägg 96
”Var medveten om världen utanför det digitala spelet” står det i den viktiga säkerhetsinformationen som tillhör Elite Commandar Användarmanual. Eftersom jag ännu inte tagit mig tid att titta på filmerna om Google-glasögonen tycker jag fortfarande att den här pistolattrappen är rena rama science fiction.
Men trots all svindlande framtidskänsla var det bästa ändå säkerhetstexten: ”När du utför uppdrag (..), se till att komma ihåg de faror som lurar, såsom soffa, soffbord, sovande katter och de där legoklossarna som ingen orkat plocka upp. Var medveten om världen utanför det digitala spelet.”
Eftersom jag börja bli trött på mig själv och på att klämma ur mig något varje dag, får detta räcka för idag. Och förutom att säga ”Må kraften vara med dig” kan jag nu också avsluta med ”Glöm inte världen utanför det digitala spelet”.
Dag 93 och inlägg 95
Den här veckan kan man utnämna till en riktig skitvecka när det jämställdhet i reklam. Eller kanske en höjdarvecka beroende på hur man ser det. Skitvecka för att man fått se så ohyggligt många exempel på att sexismen lever och verkar må väl. Höjdarvecka för att så många människor ändå reagerar.
Så här kan det se ut på American Apparels hemsida när de vill visa ”Unisex”-kläder. Läs den mycket roliga och likafullt sorgfulla krönikan på bloggen ”En blommig kopp te”. Det var den texten som satte igång det hela. Och igår läste jag Nanna Johanssons krönika i Nöjesguiden som ytterligare körde in kniven i American Apparels unkenhet.
Och idag fick jag länken till en intressant sida som bara visar reklambilder där kvinnor visas som döda. Oftast som snygga lik.
Jag inleder således helgen med en djup suck.
Dag 92 och inlägg 94
Kom till Örebro för första gången på tjugo år. Örebro där jag vuxit upp. Örebro där jag cyklat och gått. Örebro som jag är helt präglad på. Trots att det var ynka tio år jag bodde där.Tog Instagram-kort för minnet. Och för att se om andra kommer ihåg samma saker som jag.
Det är inga människor med på bilderna. Jag känner nästan inga från min barndom som bor kvar. Nu är det av andra skäl jag åker till Örebro och då befolkas staden av nya människor. Örebro blir en ny stad parallellt med den gamla som jag alltid bär inom mig.
När jag gick på Köpmangatan såg jag gågatan jag gick på med alla glada affärer. Samtidigt blev dagen vintergrå, på gatan körde bilar som luktade avgaser och jag gick tillsammans med min mamma och syster in genom en port, förbi en taxidermist (en sådan som stoppar upp djur) och till den vikarierande dagmamman som bodde där.
Dag 91 och inlägg 93
Kort därför att jag inte orkar skriva så mycket och underfundigt för att idén är så bra. Det är några kockar och evenemangspersoner som har startat en restaurangverksamhet i London. ”Mile high”. En middag som påminner om 60-talets flygäventyr eller i alla fall om våra föreställningar om dåtidens flygvärdinnor, stewarder och de reseupplevelser de var med om att leverera.
När man beställer biljett (bokar bord) vet man inte på vilket ställe man kommer att äta på. Det handlar om en ”pop-up experience”, ett evenemang som uppstår litet här och litet där.
Combine food with art, music and interactive theatre and you have a memorable evening.
Add one of London’s most exciting young chefs to the mix and you have an unforgettable evening.
Top up with strong liquor and you have Mile High.
skriver de på sin hemsida. Låter så bra.