Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: inredning (sida 1 av 2)

Heminredning, ”vitt och fräscht” och ”Orka torka” #blogg100 dag 71/1

spooky

Från min WalkInCloset

Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.

Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:

  • alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
  • den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
  • tidningarna till tidningsinsamlingen
  • pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
  • dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)

Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.

Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:

Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.

Mina mörkaste hemligheter #blogg100 dag 40/3

bild(2)

Till och med kameran skäms

Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.

Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.

MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.

Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.

Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.

Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.

(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)

(Heja, 2014-Eva!)

Världens bästa hamburgare (så här långt i alla fall) #blogg100 dag 3

Dessertmenyn på White Trash i Berlin. Stilsäkert!
(personen på bilden har ingenting med artikeln att göra)

Här gäller det att hålla sina löften.

Jag har redan givit ett finfint recept på en hamburgerdressing som piffar upp vilken köttbit som helst. Och så utlovade jag även ett recept på världens godaste hamburgare. För även om hamburgarna är finfina på Pubologi i Stockholm, på P J Clarke’s i New York, på White Trash Fast Food i Berlin, på Byron i London och på Sporvejen i Köpenhamn så är de hemlagade som är gjorda efter följande recept absolut smaskigast.

500 g köttfärs
2 msk Worchestershiresås
2 msk Dijonsenap
1 pressad vitlöksklyfta
2 msk hackad koriander (är inte helt nödvändigt)

Arbeta ihop ingredienserna ordentligt till en smidig färs. Forma hamburgare. Stek eller grilla till tycke och smak. Servera med de tillbehör du tycker passar på din hamburgare.

Och som sagt – receptet är hämtat från Donna Hays kokbok ”New Entertaining.

Avsaknaden av finrum skapar stress

IMG_0024

Klart och tydligt insåg jag behovet av ett finrum eller, som det sas på ena sidan av min släkt, ”salen” i helgen när jag klev in i detta svala, stilla rum. Jag utnyttjar mitt eget hem till fullo. Varje skrymsle och vrå är upptaget av lukter, aktiviteter, närvaro. Jag har tyckt att det har varit bra, liksom inte slösaktigt.

Men så klev jag in i ”salen” hos min farbror i helgen och jag insåg att jag nog bör ha en sal. Ett stillhetsrum. Där tiden stannar av. Där tankarna får plats. Där känslan av närvaro kan skärpas. Det är nog inte bara jag som ska ha ett finrum, en sal, det är nog alla.

Kan vi ha rummet inom oss?
Är det som ”sal” vi svenskar har skogen och sjöarna?
En gång i tiden var det väl kyrkorummet som gav oss det här?

(Självklart inser jag att det finns en klassaspekt här – släkten på min morssida hade minsann inga finrum, här trängdes sex personer på femti kvadrat och när de flyttade till trerummaren på Petrejusvägen så fanns det med bestämdhet inget utrymme för finrum.)

Din egen coffee-table-bok #blogg100

fotobok2

Två av förra årets böcker – en från Gotland, en från barndomen

De senaste fem åren har jag förvanskat sanningen genom att göra fotoböcker. Eller vad det nu är jag sysslar med. Fint, blir det i alla fall. Jag tar mina bästa bilder (jag knäpper ju många så det finns att välja från) och de bästa av de bästa får breda ut sig över en hel sida (utfallande) och resten av bilderna lägger jag så att de pratar med varandra. Jag fogar ihop berättelser om lycka och värme och glädje och avslappning och njutning.

Det är nästan så jag tror på det själv. Jag tar fram bilderböckerna då och då och förstärker bilden för mig själv om DEN resan och DEN veckan då barnen var så glada och DÅ när vädret var så makalöst och DÄR utsikten var himmelsk.

Fast ibland så är det ju faktiskt så att det finns stunder jag aldrig, aldrig vill glömma smaken, känslan och lukten av och då är det tur att en del av det fastnade på bild och att jag kunde väva berättelsen om minnet i en bok.

Jag använder Fujidirekt för att

1. de har 50%-kampanjer regelbundet och då beställer jag böckerna

2. jag har lärt mig deras ganska dåliga hemsida och halvtaskiga verktyg och orkar inte lära mig ett nytt

3. deras böcker är snygga. Enkla och snygga. Går att få till riktigt, riktigt bra.

 

Kan lyckan bo i ett hus?

huset huset1 huset2

Hur kan det komma sig att lukterna stannar kvar i ett hus? Femton år efter att jag lämnat huset kommer jag tillbaka och lukterna för med sig minnen som jag inte visste jag hade. I femton år har andra människor bott och levt i huset. De har byggt om en del, de har bytt fönster, de har målat en del, de har diskat, tvättat och rengjort, de har bränt rökelse och eldat brasor. De har sovit och lagat mat och hängt sina kläder i garderoberna.

Ändå. Under diskbänken luktar det som förut. I städskåpet är lukten densamma. När jag låser upp huset och öppnar dörren välkomnas jag av huset med samma doft som då. Jag går in i verkstaden där duschen finns och förs tillbaka till augustimorgnarna 1996. Jag brukade gå upp tidigt för att dricka en kopp te och ta en dusch innan vi åkte in till sta’n för att jobba. Det var vackra morgnar, med sol och P1 i bilradion.

Jag har ju länge misstänkt att det här huset har en själ, att huset ÄR. Vi som har bott, har hyrt, har ägt, har egentligen bara fått tillåtelse av henne, Huset. Det är hon som bestämmer. Och lukterna är hennes. De har ingenting med den tillfälliga ägaren, hyresgästen att göra.

Vi som har fått hennes tillåtelse att vara där glömmer henne inte. Första dagen som hyresgäst i somras kom Pojken och sa att vi hade besök. Det var en man med son. De var på besök på skärgårdsön för att där skulle ett stort bröllop gå av stapeln och mannen och sonen skulle närvara. Men innan det var dags för balunsen behövde mannen ta sig till norra delen av ön och Huset. Han hade vuxit upp där. Han behövde visa Huset för sin son. Han kände igen henne. Även om olika ägare har målat litet, bytt ut något här och något där, så ser hon ut som hon alltid gjort. Och mannen med sonen gick därifrån glad, han hade fått träffa henne igen och han hade känt igen henne.

“Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendencies which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.” Alain de Botton, The Architecture of Happiness

Heminredning, "vitt och fräscht" och "Orka torka"

spooky

Från min WalkInCloset

Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.

Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:

  • alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
  • den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
  • tidningarna till tidningsinsamlingen
  • pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
  • dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)

Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.

Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:

Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.

Mina mörkaste hemligheter #bloggswe

bild(2)

Till och med telefonkameran skäms

Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.

Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.

MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.

Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.

Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.

Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.

(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)

Mer om midjemåtten, medievanor och samarbetskonsumtion #blogg100 dag 97

Just det. WordPress och SvT går inte ihop. Så jag kan inte bädda in Isabella Lövins tal. Synd. Jag får länka. Det talet där hon bland annat lyfter Maria Abrahamssons plumpa påhopp och gör det till en språngbräda för att prata om något mycket, mycket större. Som delades och delades igen på Facebook i förrgår. (Och jag skrev om det en dag tidigare men publicerade det efter midnatt….)

Så var det debatten om samarbetskonsumtionen som jag undrade varför den avstannat. Men så damp senaste numret av ”Hemma i HSB” ner på hallgolvet och den fokuserade helt på samarbetskonsumtion. Läs den här. Oksana Mont som är professor i hållbar konsumtion berättar:

En undersökning visar att amerikanska hem har varor för i genomsnitt 3000 dollar som aldrig ens används.

kinde

Apropå delningsekonomi – den här boken (”Någon sorts extas” av Johan Kinde) lånade jag från det gemensamma biblioteket på gymmet. Just det – gymmet. Jag började läsa omedelbart på tunnelbanan. Eftersom jag i princip kan varenda textrad från Lustans Lakejers två första skivor så kände jag direkt igen tonen och åkte direkt med in i det tidiga 80-talet. Men det här var en parentes.

Och så var det ju det här med medievanor. Att vi inte går med på tablåerna. Att det vanliga TV-tittandet börjar dala och streamingtjänsterna tar mark. Mycket mark. OK. Jag håller på att tillfriskna från utmattning. Jag måste vara vaksam på vad jag tar in i min känsliga hjärna just nu. Och då går vanlig TV fetbort. Zappande är inte att tänka på. MTG-kanalernas skrikprogram är borträknade sedan länge. TV4:s höjning av ljudvolymen när reklamen kommer på gör att jag nobbar den kanalen helt. Reklamen, vad tror ni jag gör med den? Kollar på Youtube, såklart. När jag fått höra eller läst om någon reklam som är värd att titta på. För att den är rolig, bra eller alldeles särskild sexistiskt eller på annat sätt usel. Men även om jag måste vara restriktiv med intryck så tror jag inte att jag är en ovanlig nutida mediekonsument.

Jag ”hetstittar” på Netflix och Svtplay. ”Doctor Who”, ”Sherlock Holmes”, ”Suits”, ”Breaking Bad”, ”House of Cards”, ”Derek” och så (såklart) ”Orange is the New Black”. Även om säsong 2 börjar sändas på fredag får jag vänta till måndag då Aktivisten kommer. Jag har lovat att vi ska titta tillsammans.

 

 

Apropå Hemnet #blogg100 dag 82

 

hemnet paprika 1

Ska bli ratatouille?

Hemnet gör reklam just nu som går ut på att Hemnet-knarkande är en vanlig och legitim last. Det här objektet som las ut förra veckan har fått fin spridning i sociala medier på grund av det omättliga och omotiverade användandet av paprikor. Och bilden jag visar här är bara en försmak. Jag hoppas att objektet ligger ute ett tag så att fler kan titta.

Frågor att ställa sig:

– är det en MYCKET medveten strategi från mäklarens sida att göra annonsen för ett mycket ordinärt, ja, jag skulle vilja säga opersonligt och direkt charmlöst hus värd besväret att titta närmare på.

– ingår kunskapen om spridning i sociala medier i mäklarutbildningen numera?

Jag avslutar med ytterligare en bild:

hemnet paprika 2

Börjar det inte bli litet otäckt?

Verifierad av MonsterInsights