Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: oktober 2012 (sida 1 av 1)

En lista över böcker som nödvändigtvis måste läsas, särskilt om du är kvinna eller håller på att växa upp till en

En boklista för de flesta kvinnor, skulle jag vilja säga. För jag skriver helt under på det som Caitlin Moran och Simone de Beauvoir säger: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Kvinnligheten är en märklig konstruktion av olika föreställningar. Det finns knappast något sådant som en absolut kvinnlighet. Vi, både män och kvinnor förhåller oss till det som för tillfället och i den miljö vi rör oss i är det rådande idealet. Vi strävar efter idealet eller förkastar det eller gör uppror mot det. Få går igenom livet och är oberörda av det.

I värsta fall går vi under av det. Ätstörningar, förstörda kroppar av plastikoperationer, depression och andra psykiska besvär, träningsmani och andra beroendetillstånd, nedbrytande relationer till det motsatta könet.

I bästa fall har vi öppna ögon och ser vad som pågår. Sådär som man kan se på världssvälten, klimathoten och oroligheterna i Mellanöstern. På så sätt att man inte lägger skuld och skam på sig för att man inte är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, tillräckligt sminkad, tillräckligt ljuvlig, tillräckligt följsam, tillräckligt väldoftande, tillräckligt omhändertagande.

Boklistan

För att komma ihåg att hålla ögonen öppna behövs följande böcker:

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran (förutom helikoptersynen på saken som kallas kvinnlighet så får du skratta en massa. Verkligen en hel massa!)

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Bitterfittan av Maria Sveland

Under det rosa täcket av Nina Björk

Pippi Långstrump av Astrid Lindgren

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Tehanu och The Other Wind av Ursula K LeGuin

 

Att vara kvinna är bara intressant för blivande transsexuella. För kvinnor är det en ursäkt för att slippa spela fotboll. Fran Lebovitz

 

Vad är varumärken byggda av? Del två

Det är tur att jag lämnar kontorsstolen ibland och då inte bara för att få till några extra steg till den kontorsinterna stegtävlingen. Som i och för sig har satt dallring på en tävlingsnerv som jag trodde var svårväckt. Men nu avsåg jag här kortseminarier som ofta har frukost- eller lunch- framför sig. Och som allt som oftast ger lön för mödan (förutom några tusen steg att rapportera i stegtävlingen, förstås).

I veckan har jag varit på inte mindre än tre seminarier. Två frukostar och en lunch. Lunchen var bäst när det gällde maten och delade förstaplats när det gällde inspiration och insikter. Jag kommer att ha anledning att återkomma till alla tre seminarierna, men tänker fördjupa mig i en enda ledtråd jag fick på lunchseminariet. Jag säger bara

ZMOT

Zmot står för ”the Zero Moment of Truth” (sanningens ögonblick nummer noll) och är det ögonblick när du surfar in på datorn eller telefonen för att kolla efter ett bra hotell i London som många rekommenderar eller läser om ett företag du kanske ska skicka ditt cv till, googlar din bästa kompis nya flört eller prisjämför eltandborstar.

Sanningens ögonblick ett och två
Sanningens ögonblick nummer ett och två i det här sammanhanget (umgänget med produkter, tjänster – varumärken) är när vi

1. väljer mellan olika produkter i butiken och slutligen tar en (går att överföra till tjänster också, förstås)
2. använder produkten/tjänsten

Och allt sedan vi började få förpackade varor (”branded goods”) är det så här det har gått till. Reklamens roll har då varit att uppmärksamma oss på och övertyga oss om produktens fördelar så att vi väljer ett specifikt varumärke.

Krasch! Pang! Bom!
Men nu har alltså sanningens ögonblick nummer noll kommit in i modellen. Och Krasch! Pang! Bom! måste vi tänka om. För i sanningens ögonblick nummer noll (ZMOT) har vi hamnat på en spelplan som ser helt ny ut om vi tillhör den standardiserade typen av marknadsorganisationer. På den spelplanen kan man inte köpa mediaplats (inte på samma sätt som förut), på den spelplanen pratar människor om varumärken, produkter och tjänster utan att vi som varumärkesägare kan gå in i och styra diskussionen.

Uffes fjortisfylla och att vardagshandla Solhavre
Reklamen får en annan roll. USP-arna är kanske inte så viktiga längre. Det mest avgörande är om vi lyckas få människor nyfikna, och helst då på ett positivt sätt. Är det detta som reklambyrån King vetat länge, redan innan googlandet blev en folkrörelse – jag menar med Ica-reklamfilmerna? För jag har brottats med det faktum att jag tycker att följetongen är otroligt rolig och att jag gärna tittar på filmerna så fort de kommer ut och dessutom tittar på vissa favoriter om och om igen (Ica-Ulfs fjortisfylla exempelvis) MEN att jag inte hyser varmare känslor för Ica Käppala ändå.

Det här har satt käppar i mitt tänkemaskineri. Rolig reklam – javisst, men det gör just ingenting för min vardagskänsla när det gäller Ica. Jag handlar varken mer eller mindre där. Solhavre handlar jag förstås och nu när de har öppnat Ica Kvantum där jag bor tycker mina barn att det är roligare att handla där än på Willys, så därför veckohandlar jag där när barnen behagar följa med.

A-ha
Men nu förstår jag. Jag gillar reklamen. Jag fnissar och går in på Icas Yotube-kanal och letar reklamfilmer. Jag berättar om dem, tipsar om de roligaste och nu sitter jag här och bloggar om dem. Och om Ica. Jag hjälper till att sprida historierna. Jag kan ju komma ihåg det där med köttfärsen (spred jag det?), men Ica-Stig och hans kompisar tar numera litet mera plats i huvudet.

Illustration att använda vid presentationer och för alla som behöver en bild för att tänka (jag är sådan):

Vilka skor kommer att göra flest avtryck i snön?

För många decennier sedan då jag läste på nationalekonomi och litet annat ute på universitet i Frescati var det åtminstone en gång en snöig vinter. Den lååånga gångvägen från tunnelbanan till de blå husen blev till en enda lång reklaminstallation. Där stod ECCO, ECCO, ECCO, ECCO, ECCO ad infinitum.

På den tiden stod det stort under sulorna på de modeller som helt enkelt kallades för Ecco-skorna (det fanns bara en modell om än i några olika sorters bruna färger) ECCO. Och varje steg som någon samhällsvetare eller humanist tog framkallade varumärkesnamnet i snön.

Vad kommer vi att se i år på gångbanorna och trottoarerna? Jag roade mig än en gång med att titta in i Google Trends.


Skodonsvarumärkena jag kikade litet extra på:

Uggs

Dr Martens

Hunter

Konklusioner:

  • Uggs (den blå kurvan) verkar ha kommit för att stanna. Dessa barnsligt rundtåiga, gosedjursliknande stövlar som inte tål en svensk slaskvinter har vi tagit till våra svenska hjärtan. Och vi tänker inte gå in i vinter 2012 utan våra Uggs. Så det så.
  • Dr Martens (den röda kurvan) är på väg uppåt. En klart uppåtgående trend som ska bli spännande att titta på nästa år. Intressant nog verkar det vara väst-Sverige som är definierat som Dr Martens-land i Sverige. Och om man tittar på sökningarna som görs domineras inte sökningarna av ord som ”billiga”, ”rea” och ”outlet” ihop med varumärkesnamnet.
  • Och Hunterstövlarna (den gula kurvan) visar också en klart stigande trend med klara säsongsvariationer. Men de som är intresserade av Hunterstövlar vill gärna ha dem till litet lägre pris: ”billiga hunter stövlar” är sökningen som ökar mest.


Och Ecco då?

Kurvan för sökningar på Ecco har stadigt legat över de andra tre varumärkena. En stigande kurva men i mer saktmodig takt. Priskänsligheten verkar vara låg, däremot vill Eccos kunder köpa skorna på nätet.

Det märkligaste är orten som dominerar sökningarna. GRUMS. Varför det?

Vad är varumärken byggda av? Kapitel 1

Norrtälje 2011. Custom Bike Show.

Jag tror att varumärken är byggda av berättelser.
Varumärken är som ett pussel, en mosaik, en väv av berättelser.
Ägaren av varumärket sitter inte på facit. Ägaren av varumärket har kanske byggt en stomme, en varp kring vilken varumärket vävs.
Varumärkets sanna, mångfacetterade ansikte är en gemensam konstruktion och varumärkesinnehavaren kan bara påverka den kollektiva uppfattningen till en liten (?) del.
 

Varumärken är byggda av berättelser. Dina, mina och varumärkets egna berättelser.

Det sägs att IKEA har en avdelning för historierna inom företaget och särskilt då för Ingvar-historierna. Det här brukar dras fram som exempel på hur man kan använda storytelling (vi säger berättandet hädanefter) i den strategiska kommunikationen. Å, javisst, de här historierna, om de sprids, kan säkert spela stor roll för det interna varumärket IKEA. De bidrar säkert till en stark känsla för IKEA som arbetsplats och som idé för de anställda. Men berättandet når inte ut till mig som påslakans- och värmeljuskonsument.

Våra berättelser

Men det är alltså inte bara de berättelserna varumärket vill sprida jag menar nu. Jag menar de berättelser vi som människor, konsumenter och privatpersoner själva medverkar till och medverkar i. Och som vi kan sprida och manifestera på ett helt nytt sätt nu för tiden genom:

  • allt enklare kameror (mobiler) och annan inspelningsutrustning
  • genom nya sätt att presentera dem på (blogga, musiksätta våra videos, göra egna fotoböcker) och
  • genom nya sätt att sprida dem på (sociala medier)

Genom berättelserna vävs varumärket. Genom de styrda berättelserna, javisst: PR, produktplacering, reklam men – framförallt – genom de ”organiska” berättelser vi konsumenter skapar och sprider.

Vad menar jag egentligen? Det har blivit dags för några exempel som jag hoppas ger en illustration till mina tankegångar. Jag hoppas kunna ge en bild av hur komplext ett varumärke är i den enskilda konsumentens huvud.


Ica Basic och Konsums blåvita

Varför väljer jag bort Ica Basics mat men omhuldar Konsums (numera Coops) blåvita varor, som jag skulle köpa, om de fortfarande funnes kvar? När jag börjar grotta i det finns det flera aspekter, upplevelser och föreställningar som ligger till grund:

1. Ica Basics förpackningar har fel färger för mat. Funkar för bindor och andra hygienartiklar. Inte för mat. Möjligen för frysta grönsaker.

2. De blåvita varorna har ett starkt nostalgiskt värde för mig som växte upp i ett Sverige då välfärdssamhället var på topp med folkrörelserna som grundpelare. Jag växte upp med samlandet av Konsumkvitton vars inköpssummor skulle räknas ihop en gång per år, varefter de stoppades i en påse som försågs med slutsumman.

3. De blåvita varorna var så moderna och kaxiga i både utformning och innehåll: ”det här är TE, det här är KAVIAR, det här är TANDKRÄM, det här är CORN FLAKES. Vad mer behöver du veta?”

Att köpa Ica Basics varor är för mig att köpa lågpris, att köpa de blåvita varorna var för mig ett tecken på modernitet och mod.

Vad är det för värde i ett varumärke för den enskilda människan?

”Ett varumärke är ett löfte om levererad kvalitet”. Ungefär så fick vi lära oss att formulera det på IHR. Javisst, det är väl i all korthet kärnan. Men det ger mig inte verktygen till att riktigt förstå hur starka varumärken byggs, än mindre ger det mig en manual. Jag vill ju förstå för att kunna göra ett bra jobb som marknadsförare och kommunikatör. Och tänk om det fanns en manual!

Tillbaka till tanken om att varumärken vävs av berättelser.

Vi börjar med någonting lätt:
Harley Davidson.
Starkt varumärke.
Überstarkt varumärke tillochmed.
Ett sådant varumärke som vi andra i kräng- och påverkansbranchen har våta drömmar om.

Vad är det byggt av? Jag börjar dissekera:

  • Gjutjärnskänslan. Det går att mecka med motorerna – de är förståeliga. Jämfört med dagens elektroniska under till bilmotorer exempelvis där datorn har blivit ett viktigare verktyg än hylsnyckeln för bilmekanikern.
  • Rebellhistorierna. Filmerna. ”Wild Angels” ”Easy Rider”
  • Farligheten, våldsamheten i de kriminella mc-gängen. Hell’s Angels och Bandidos kör inte japanskt.
  • Amerika vs Asien.
  • Ljudet.
  • Hur man sitter. Upprätt eller bakåtlutad men absolut inte framåtlutad.
  • Att man inte tokkör. ”Det är inte målet, det är resan”.
  • En gammal HD är inte förbrukad, den kan förädlas.
  • Skäggen. Västarna. Grabb/gubbkulturen.
  • De långa resorna och de kortare turerna bakpå en strippad Electra från 82. Ljudet och lukten av insjö på morgonen och ensilage i Tyskland.
  • Hojfesterna.

Med mera. Med mera. Det här är en del av de berättelser som ”mitt” Harley Davidson är byggt av. Och som jag i sin tur berättar vidare.

Jag återkommer med kapitel 2 när tankarna samlat sig. Var det här kapitlet till någon nytta eller glädje?

Mattrender – om tacopaj, surdegar och den märkliga tjälknölen

Kan inte hålla mig från att fortsätta titta på trender genom sökstatistik. Den här gången har jag fokuserat på mat. Ett område som allt mer har kommit att inlemmas i modesfären. Intressant nog.

Innan jag drar igång med diagrammen och slutsatserna vill jag bara passa på att påpeka att det verkar finnas en underliggande uppåtgående trend när det gäller sökning på mat. Jag antar att det helt enkelt handlar om att människor är mer benägna och vanare att söka recept och tips och råd kring mat på nätet. Förut var det mattidningar och kokböcker som stod för expertisen.

Surdegens storhetstid är förbi

Surdegen

Surdegen kom 2006, surdegen segrade 2010 och surdegen planade ut. Samtidigt verkar surdegens segertåg och ockupation vara regionalt obalanserade. Storstadsregionerna är besatta medan Sverige norr om Dalälven, med undantag för studentstaden Umeå har lyckat hålla sig surdegsfria.

Ruccolan

Ruccolan verkar ha tagit sig in i Sverige via early adopters kring 2006 och sedan jobbat på att etablera sig här för gott. Som det numera står på basilika-krukorna: basilikan har tagit plats bredvid dillen och persiljan som en svensk vardagskrydda.

Det egentliga matmodet

Nu kommer vi till de rätter och ingredienser som egentligen regerar i Sverige – allt som har med tacos att göra.

Tacopaj

När Tasteline och andra receptställen på nätet tycker att trafiken viker, då lägger de upp ett recept på tacopaj eller tacogratäng. I ett nafs så är ordningen återställd.

Den regionala aspekten är omvänd mot surdeg och ruccola – Sverige utanför storstadsregionerna är besatta av tacopajerna, ockuperade av tacogratängerna.

Guacamole

Gott till allt, verkar vi svenskar tycka numera. Kanske även till falukorv?

Långkoket dominerar i storstaden

Långkok och högrev

Vad pratas det om nu? Visst är det långkok som är det nya svarta? I alla fall är det en klart uppåtstickande trend som domineras av storstadsregionerna. Visserligen dras långkoket och högreven med en del säsongsmässiga fluktuationer (vem tänker på en mustig värmande gryta i maj?) men trenden är klar.

Tjälknölen

Tjälknölen, då? Denna extremt långsamma kötträtt, som klippt och skuren för söderhipstrarna. Och, jodå, en klar uppåtgående trend, men……….

Tjälknölens regionala utbredning

…..tjälknölen hade visst med jakten och det egna köttet att göra.

Fjällräven versus Canada Goose samt framtiden för gummistövlar av märket Hunter

Fjällräven har gått om Canada Goose, men det visste ni väl redan?

Dags för en kort utblick i varumärkesvärlden. Fokus på mainstream vinter- och höstmode.

Vad säger då den första bilden från Google Trends? Jo,

1. Canada Goose var hetast i mitten av 00-talet men har lyckats elda på och tagit sig upp ur svackan

2. Fjällräven har gått om och lyckats gå från skogsmullemärke till medelklassigt gatumode

3. Behovet av varma jackor är lika stort i det kalla Norrland som i det slaskiga Stockholm och det blåsiga Skåne

Hunterstövlarnas framtid

Var kommer denna kurva att sluta?

Jovisst, om du eller dina barn önskar sig Hunterstövlar för att alla andra har dem – köp dem.
Vill du köpa dem för att tillhöra en exklusiv skara – hoppa över Hunter och leta vidare.

Behöver du veta något om framtiden för OnePiece och Hollister – läs mitt inlägg.

Girighetens tidsålder? Om HQ Bank, Johan af Donner och Krösus Sork

Sven Hagströmer, Mats Qviberg, Krösus Sork, Joakim von Anka med flera

Är jag bara ett hopplöst barn av 60- och 70-talets svenska välfärdssamhälle? För det sitter djupt i min själ att alla människor bör kunna ha ett drägligt liv och att för stora skillnader mellan människor inte befrämjar förståelse och mänsklighet.

80-talet och yuppiesarna

Yuppie-eran kom som en chock för mig. Men det var spännande att läsa om de här nya människorna i PåStan. Första gången jag på allvar insåg att ett nytt skiktat samhälle var på ingång var när jag på väg till jobbet på passerade Sturebadstvätten och såg en röd Porsche bromsa in för att snabbt släppa ut en ung man med famnen full av solkiga skjortor som han bar in på tvättinrättningen.  Att inte ta hand om sin egen tvätt och strykning, det var i min värld jämställt med att ha hembiträde, det vill säga något som hörde det förgångna till. Det här var 1986.

Man vänjer sig

Nu har det gått nästan 30 år och det skiktade samhället har blivit än mer segregerat.  Rikedom och synligt överflöd är viktigt igen. Den diskreta charmen hos borgerligheten har ersatts av blingkultur som för tankarna till diktatorer i Afrika och forna öst och till gangsterkulturerna världen över.  Och blingar det inte i smycken och billack ska det i alla fall blingas i taxeringskalendern (som numera gärna citeras i kvällstidningarna – ”vem tjänar mest där DU bor?”)

Girighet en dygd

I de tidningar och böcker jag läser tillsammans med mina barn; Bamse, Kalle Anka, diverse sagor och en hel del fantasy är girighet och penninghunger något ytterst beklagansvärt, tillochmed livshotande och potentiellt undergångsframkallande. Samtidigt har vi en mängd journalister som dagligdags skriver som om förmerandet av pengar är det enda målet i livet. Både i skvallerspalterna och på näringslivssidorna.

Det är så lätt att dras med, att beundra vackra hem, att längtansfullt titta i NKs skyltfönster, att titta på ”nyheterna” på MSN, att komma sig på med att tänka ”varför skulle inte jag också….”. Och att sedan köpa kläder som naggar på matkontot, att börja renovera köket fast det gamla fungerar utmärkt, att lägga mer tankeenergi på löneskillnaden mellan mig och grannen än på att droganvändningen ökar i barnens skolor, att hellre läsa senaste ”Residence” än att reflektera.

Om du inte vill läsa Bamse

Jag har läst tre riktigt, riktigt spännande böcker som alla behandlar begreppet girighet. Det är Bengt Ericsson ”Den nya överklassen”, Carolina Neuraths ”Den stora bankhärvan” och Bernt Hermeles berättelse om Johan af Donner, ”Guldsot”. Berättelserna om HQ Bank och om Johan af Donner handlar om när girigheten gått över styr, medan Bengt Ericsson beskriver framväxten av en ny sorts överklass där den iögonenfallande konsumtionen är en viktig del av livsstilen. Och då drar han också slutsatsen att detta synliga överflöd påverkar allas vår känsla för vad som är normen, vad som är eftersträvansvärt. Vi önskar oss i allt större utsträckning nya kök, dyra märkeskläder, populära barn och motorstarka bilar.

Och vad vill jag ha sagt med detta?

Ha roligt – läs böckerna.
En Swarovski-kristall är inte så god att äta. Inte ett par Jimmy Choo-skor heller.

Verifierad av MonsterInsights