Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: inte ägande (sida 1 av 2)

Tillbaka #blogg100 dag 81

Dags att börja blogga igen. Med lagom höga ambitioner. Jag har tryckt litet väl hårt på gasen under våren, så pass att jag har fått koncentrationssvårigheter och glömmer bort saker. Kan ju också ha att göra med att jag säger ”javisst, det fixar jag” till allt som jag beds om och förringar alla insatser till att bara vara ”en liten grej”. Men när alla ”små grejer” äter upp all arbetstid och fritid och jag dessutom glömmer att det tar tid att ställa om från en uppgift till en annan, då är farten för hög och den stenhårda väggen nära.

Det susar vackert i träden utanför balkongen, ett flygplan och något elektriskt verktyg hör av sig på tillräckligt långt avstånd. Det är i efterdyningen av årets mest hajpade helg. Nu kan vi alla äntligen slappna av. Själv tänkte jag förgylla dagen med att gå till förpackningsinsamlingen och Emmaus-containern. Jag har sagt ”javisst, det hänger jag på” (såklart!) till utmaningen #crop100 som innebär att man under ett år ska göra sig av med 100 saker. Syftet är att rensa ut och (allramest) tänka över sin egen konsumtion. Hittills har jag bidragit med 5 böcker till vårt flerfamiljshus gemensamma bibliotek som står bredvid tvättstugan samt tre kassar med barnkläder och -skor till Emmaus.

Nu kommer jag till de svåra frågorna:

– ska jag räkna varje plagg i kassarna?

– räknas ett par skor som två (skor) eller som ett (som i par skor)?

– borde det inte räknas när man går till förpackningsinsamlingen också?

– fast då kanske det ligger snubblande nära att tänka att man gör en insats när man slänger soporna också?

crop100

Denna ensemble har slitits av två barn hittills, nu är det dags för ett tredje

Nu går jag iväg till Emmaus-containern och hoppas att den inte är full. Skulle inte tro det, folk har haft annat att tänka på den senaste veckan (köpa jordgubbar, lägga in sill, gå på Systemet, binda kransar, lägga upp bilder på Instagram och Facebook på jordgubbstårtor och midsommarstänger, stressa, längta och längta bort). Mitt bidrag idag är vinterkläder för barn, något slitna men av god kvalitet så det finns åtminstone ett par säsonger kvar i dem. Jacka och byxa – ska jag räkna det som två eller som en? Eller, ve och fasa, om jag lägger dem i en kasse med resten av kläderna, kan jag då bara tillgodoräkna mig EN ynkapynka poäng i crop100-räkningen?

Who wants yesterday’s paper? #blogg100 dag 80

 

serietidningar

En kasse lycka för 204 kronor.

”….nobody in the world”
Rolling Stones, 60-tal

Dagens tidning förvandlas till barlast när klockan passerar midnatt. Medan serietidningar har ett bestående underhållningsvärde. Absolut. Att komma hem med en tung kasse serietidningar som kostar en bråkdel av vad de kostade som nya men har helt intakt underhållningsvärde, det är lycka. För mig, för barnen.

Vi har tidningarna ett tag. Och så kan vi ge dem vidare.

Innehållet i kassen från Comics Heaven?

18 Knasen

6 Nemi

2 Marvel

8 Herman Hedning

Bilen behöver inte stå parkerad #blogg100 dag 78

Jag hade inte mer än andats frågan om varför bilar mest står stilla så tipsade min kollega mig om Flexidrive (numera Snappcar). En webbtjänst där bilägare som vill tjäna miljön och litet pengar möter folk som behöver hyra bil. Just nu fanns det bara två bilar att hyra i min lilla småstad, jag hoppas att jag kan vara med och påverka så att det blir fler.

Tänk att nätet har möjliggjort en återgång till den perfekta marknaden, där samspelet mellan många små aktörer skapar det ”sanna” priset på en vara eller tjänst. Där ingen stor aktör kan utnyttja sitt informationsövertag eller sin makt för att påverka priset. Där det ”sanna” priset är en återspegling av tillgång och efterfrågan. De mest inbitna mikroekonomerna borde vara saliga av hänförelse över denna nya värld.  Jag är litet mer försiktigt glad, jag tillhörde aldrig de mest exalterade mikroekonomerna under min ”karriär” som nationalekonom. Vad jag mest gläder mig åt är att vi kan spara resurser och att vi kan DELA på det som finns.

Ett nytt tema för bloggen #blogg100 dag 77

Idag och någon vecka framåt ska det handla om samverkanskonsumtion, delningsekonomin eller vilken etikett jag nu ska använda. Jag börjar med ett Ted Talk.

  [youtube https://www.youtube.com/watch?v=AQa3kUJPEko&w=560&h=315]
 

I föredraget från TED som handlar om ”collaborative consumption” talar Rachel Botsman om borrmaskiner. Hon säger att medel-borrmaskinen körs 12-13 minuter under hela sin livslängd.  Och ändå är det bara hålet i väggen vi är ute efter, som hon så klokt säger. Borrmaskinen i sig är ju inte intressant.

Varför ska varje hushåll ha en egen borrmaskin? Hur stor är risken att den behövs samtidigt när den ändå bara ska bevisa sitt värde 13 minuter i sitt liv? Varför har vi inte verktygsbibliotek? Eller bokningsbara verkstäder bredvid tvättstugorna i våra bostadsområden?

Varför står de flesta bilar parkerade större delen av sin livstid?

 

 

Vägrar att gå upp ur sängen #blogg100 dag 40/1

huset

Kommentarer överflödiga. Skämmer bara. Ja, ni ser!

Det är så perfekt under täcket. Lagom varmt för både fötter och mage. Huvudet har behagligt svalt omkring sig. Klockan är nästan ett på dagen och det är lördag. Solen skiner.

Det är en dag som gjord för svampplockning, sista-doppet-för-året, dammsugning, vedhuggning, litet yoga i solskenet.

Men – nej, tack. Det går inte. Eller – jo, det skulle nog gå men jag vet att på lång sikt så mår jag allra bäst av att fortsätta ligga eller sitta i sängen. Läsa en krönika till i Caitlin Morans ”morantologi” och skratta, ha kontakt med omvärlden via Facebook och Instagram, låta tankarna flyta runt – jag har en massa spännande input som vill vridas och vändas på samt titta ut på den vidunderliga naturen jag har utanför sovrumsfönstren.

Så, även om jag ofta tänker på Ingmar Bergmans ord; ”Demonerna tycker inte om frisk luft. De vill hellre att man ligger kvar i sängen med kalla fötter.”, så vet jag med bestämdhet att demonerna just idag bor långt, långt härifrån och att mina fötter inte är det minsta kalla. Och svischandet i huvudet och brännkänslan innanför pannhuden är tydliga tecken på att jag inte är frisk ännu och att jag kanske måste justera en del saker. DET kan jag också tänka på. Medan jag ligger här, perfekt tempererad med den vidunderliga utsikten ett ögonkast bort.

Jag länkar till en debattartikel i Aftonbladet som handlar om den Kafka-artade tillvaro en svårt sjuk men samtidigt arbetande människa kan hamna i på grund av socialförsäkringssystemet som det ser ut just nu. Skäms politiker och tjänstemän som skapat detta märkliga system, som fortsätter reproducera det och som dessutom försvarar det, både i tal och handling. Vem köpte upp allt civilkurage?

(Jag vet att jag är sanslöst priviligierad som har den här utsikten till mitt förfogande just nu. Jag är djupt tacksam för att jag fått möjligheten att få komma tillbaka till detta hus, till denna plats. Även här spelade Internet och sociala medier sin roll. Halleluja Internet!)

(Arg och trött, som sagt. Arg och trött. Och litet skamsen över att i allt elände få förmånen att ligga i en säng och titta ut på vattnet. Så var det 2014.)

När det vände (Varning för total präktighetschock!) #blogg100 dag 19/4

DSC_0465

I love the smell of kokkaffe in the morning.
It smells like….like….scoutläger

Jo. Då hade jag alltså lagt mig i sängen och sovit i tio dagar. För trött för att göra någonting. Men jag hade ju planerat att göra saker med barnen och det gick inte att ställa in. Då hade jag skämts och våndats och inte kunnat leva med mig själv. En av de sakerna vi skulle göra ihop var att åka på scoutläger. Jag hade anmält mig som ledare/funktionär. Det ena barnet skulle segla till lägret och  komma dit i mitten av lägerveckan, det andra barnet skulle vara där hela veckan.

Hur skulle detta gå?

Jag förvarnade mina ledarkompisar om att jag inte var i prima form, men min närvaro och insats var ändå välkomna.

Men ändå. Tänk om jag skulle bryta ihop eller svimma eller bara bli liggande i tältet.

Det märkliga var att den veckan var precis vad jag behövde. Förutom sådant som kokkaffe på morgonen, överdoser av frisk luft, dagliga morgondopp från brygga i Stockholms skärgård, mat på bestämda tider och en massa barnenergi (gladenergi, ledsenenergi, stökenergi, hemlängtanenergi, allmän livsglädje) så var det arbete jag utförde och på vilket sätt det gjordes och hur jag kände tillfredsställelse över det som stakade ut vägen tillbaka från utmattningen.

Varje kväll planerade vi nästa dag. Mellan 80 och 110 personer skulle bygga, samarbeta, äta, ha roligt, uppleva tillsammans. Det skulle lagas mat, diskas, tömmas dass, seglas, hämtas och värmas vatten (mängder), pysslas, tändas lyktor och lägerbål, byggas utsiktstorn, karusell och gunga. Och till varje aktivitet krävdes det frivilliga insatser. Det blev en del kökstjänst för min del.

Vad var det som var läkande? Naturligtvis att jag faktiskt var till nytta, jag kunde arbeta och jag kunde utföra något meningsfullt. Men om jag ska försöka vara litet mer analytisk – vad var det specifikt i hur ”arbetslivet” på lägret organiserades som gjorde att det var början på vägen tillbaka? Jag tror att några av svaren finns här:

  • Arbetsuppgifterna var väl definierade.
  • Målen var solklara.
  • Vi arbetade i grupp med ständig kommunikation för att tillsammans nå målet.
  • När målet var nått (exempelvis 110 personer mätta och belåtna, disken färdig) var det dags för paus, vila och nöjdhet.
  • Återkopplingen var tydlig och omedelbar.
  • Återkopplingen var också direkt kopplad till arbetsinsatsen.
DSC_0609

Inte alla, men nästan.

Världen går åt rätt håll!

På vissa sätt, vill jag tillägga. Jag har ju skrivit om det här med samverkanskonsumtion förut. Om verktygspooler, couchsurfing, hyr-ut-din-bil, sälj-ditt-ex-presenter. Och nu har Audi skapat ett sätt så att det är enkelt att samäga och gemensamt nyttja en prestigebil med några vänner. De har givit systemet ett vackert namn – Audi Unite.

Jag tänker inte vara det minsta sarkastisk eller cynisk utan bara stjärnögt, jultindrande optimistisk idag. Puss och kram älskade läsare!

Hur du lyckas på Instagram och litet annat #bloggswe

roy andersson

En av mina Insta-bilder som fick en del likes.

morgonmän

Samma dimmiga kaj någon dag senare.

 

Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:

1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden

2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.

3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!

4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.

5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.

 

 

Kan lyckan bo i ett hus?

huset huset1 huset2

Hur kan det komma sig att lukterna stannar kvar i ett hus? Femton år efter att jag lämnat huset kommer jag tillbaka och lukterna för med sig minnen som jag inte visste jag hade. I femton år har andra människor bott och levt i huset. De har byggt om en del, de har bytt fönster, de har målat en del, de har diskat, tvättat och rengjort, de har bränt rökelse och eldat brasor. De har sovit och lagat mat och hängt sina kläder i garderoberna.

Ändå. Under diskbänken luktar det som förut. I städskåpet är lukten densamma. När jag låser upp huset och öppnar dörren välkomnas jag av huset med samma doft som då. Jag går in i verkstaden där duschen finns och förs tillbaka till augustimorgnarna 1996. Jag brukade gå upp tidigt för att dricka en kopp te och ta en dusch innan vi åkte in till sta’n för att jobba. Det var vackra morgnar, med sol och P1 i bilradion.

Jag har ju länge misstänkt att det här huset har en själ, att huset ÄR. Vi som har bott, har hyrt, har ägt, har egentligen bara fått tillåtelse av henne, Huset. Det är hon som bestämmer. Och lukterna är hennes. De har ingenting med den tillfälliga ägaren, hyresgästen att göra.

Vi som har fått hennes tillåtelse att vara där glömmer henne inte. Första dagen som hyresgäst i somras kom Pojken och sa att vi hade besök. Det var en man med son. De var på besök på skärgårdsön för att där skulle ett stort bröllop gå av stapeln och mannen och sonen skulle närvara. Men innan det var dags för balunsen behövde mannen ta sig till norra delen av ön och Huset. Han hade vuxit upp där. Han behövde visa Huset för sin son. Han kände igen henne. Även om olika ägare har målat litet, bytt ut något här och något där, så ser hon ut som hon alltid gjort. Och mannen med sonen gick därifrån glad, han hade fått träffa henne igen och han hade känt igen henne.

“Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendencies which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.” Alain de Botton, The Architecture of Happiness

Vägrar att gå upp ur sängen #bloggswe

huset

Kommentarer överflödiga. Skämmer bara. Ja, ni ser!

Det är så perfekt under täcket. Lagom varmt för både fötter och mage. Huvudet har behagligt svalt omkring sig. Klockan är nästan ett på dagen och det är lördag. Solen skiner.

Det är en dag som gjord för svampplockning, sista-doppet-för-året, dammsugning, vedhuggning, litet yoga i solskenet.

Men – nej, tack. Det går inte. Eller – jo, det skulle nog gå men jag vet att på lång sikt så mår jag allra bäst av att fortsätta ligga eller sitta i sängen. Läsa en krönika till i Caitlin Morans ”morantologi” och skratta, ha kontakt med omvärlden via Facebook och Instagram, låta tankarna flyta runt – jag har en massa spännande input som vill vridas och vändas på samt titta ut på den vidunderliga naturen jag har utanför sovrumsfönstren.

Så, även om jag ofta tänker på Ingmar Bergmans ord; ”Demonerna tycker inte om frisk luft. De vill hellre att man ligger kvar i sängen med kalla fötter.”, så vet jag med bestämdhet att demonerna just idag bor långt, långt härifrån och att mina fötter inte är det minsta kalla. Och svischandet i huvudet och brännkänslan innanför pannhuden är tydliga tecken på att jag inte är frisk ännu och att jag kanske måste justera en del saker. DET kan jag också tänka på. Medan jag ligger här, perfekt tempererad med den vidunderliga utsikten ett ögonkast bort.

Jag länkar till en debattartikel i Aftonbladet som handlar om den Kafka-artade tillvaro en svårt sjuk men samtidigt arbetande människa kan hamna i på grund av socialförsäkringssystemet som det ser ut just nu. Skäms politiker och tjänstemän som skapat detta märkliga system, som fortsätter reproducera det och som dessutom försvarar det, både i tal och handling. Vem köpte upp allt civilkurage?

(Jag vet att jag är sanslöst priviligierad som har den här utsikten till mitt förfogande just nu. Jag är djupt tacksam för att jag fått möjligheten att få komma tillbaka till detta hus, till denna plats. Även här spelade Internet och sociala medier sin roll. Halleluja Internet!)

Verifierad av MonsterInsights