Jag vet att jag var knapphändig igår (läs inlägget här), att det kanske kändes kryptiskt. Så min mission idag är att ge aha-upplevelser och i bästa fall en anledning till reflektion.
Jag börjar väl helt enkelt med ett exempel från min egen ”karriär”: Ett år in på 90-talet började jag på den snyggaste, mest medvetna svenska bildbyrån med de namnkunnigaste och intressantaste fotograferna. Bildhuset hette företaget som just flyttat till nya lokaler, ritade och inredda av dåtidens arkitekt-ikoner och under första året jag var där kom den banbrytande bildkatalogen med spiralrygg som blev stilbildande i branschen. Istället för att stapla massor av bilder på varandra var sidorna vackert formgivna och gav bilderna tyngd och utrymme. Efter ett par år involverades jag i marknadskommunikationen när vi började göra bildtidningar. Varje gång tidningarna skickades ut ökade antalet bildbeställningar. Det var ett enkelt orsakssamband som bekräftade att vi gjorde rätt. Men så passerade vi mitten av 90-talet. Vi fortsatte göra och skicka ut tidningar, vi gjorde fler inspirerande bilderböcker, men effekterna blev mindre, både kort- och långsiktigt. Vi började leta fel på det vi gjort – var vi inte roliga längre? Hade vi sett ut på ett och samma sätt för länge? Var det dags att byta rådgivare, konsulter och chef? Var vi inte väldigt dåliga på sälj? Många olika åtgärder togs men det blev inte bättre.
Om vi ändå tittat mer omkring oss. Om vi hade pratat mer med bildköparna. Då hade vi sett Internet komma stormande. Då hade vi insett att vi stod inför ett teknikskifte som krävde stora insatser, stor mental och finansiell ansträngning. Men nu gnabbades vi istället. Om vem som kunde göra snyggast reklam. Bäst placerad reklam. Första hemsidan inom branschen. Alltmedan tiden sprang om hela bildbyråbranschen och det blev konkurser, sammanslagningar, mängder av uppsägningar och med det förlorade yrkesidentiteter och framtidshopp.
Den felställda frågan: vad gör vi för fel i marknadsföring och sälj?
En bättre fråga: vad händer i omvärlden?
Nästa blir ett mer generellt exempel. App-kyrkogården. Hur många av er kollegor inom kommunikation har inte hört det från ledning och andra: vi måste/borde ha en app!! Och hur många appar har inte skapats som ganska omgående hamnat på app-kyrkogården? Jag tänker själv på SBABs förra app (jag är kund där) som handlade om värdering av bostad eller något annat sekundärt, när jag bara ville ha en bra bank-app, så att jag kunde kolla saldo och räntor. Värderings-appen ligger på kyrkogården och nu har SBAB tillslut en vanlig, fungerande bank-app som några kommunikatörer gjort väldigt inbjudande.
Den felställda frågan: hur kan vi göra en spännande app?
En bättre fråga: vad behöver vår målgrupp?
Så kommer jag till ett exempel som jag tidigare skrivit om – krisen våren 2018 med dricksvattnet på Lidingö. Kort och gott; en central vattenledning i kommunen Lidingö med 45 000 invånare går sönder. Under en veckas tid råder osäkerhet om det går att dricka vattnet. Kommunen har ingen beredskap för att nå ut till samtliga invånare när de vill berätta att vattnet bör kokas ordentligt innan det används till dricka, matlagning eller tandborstning. Kommunikationsavdelningen verkar se det som att det är en medborgerlig skyldighet att skaffa sig information, ansvaret läggs på den enskilde Lidingö-bon. Kommunen hänvisar till sin hemsida i sociala medier och säger att där kommer det hela tiden att finnas uppdaterad information. Hemsidna uppdateras bara när något nytt händer, ingenting sägs däremellan. Tillslut under veckan verkar kommunikationsavdelningen förstå att det inte kan vara medborgarnas ansvar att bli medvetandegjorda om att det föreligger en potentiellt farlig situation utan att det ansvaret faktiskt vilar på kommunen. Och då börjar kommunikationsavdelningen (eller andra) bli kreativa och involverar de olika handlarna i kommunen som sätter upp lappar vid drickahyllan, vid kassorna och vid entréerna, i de bostadsområden där det bor utrikesfödda sätts lappar på olika språk upp i trappuppgångarna, informationen på hemsidan blir fylligare och mer av frågor-och-svar än ”myndigheten informerar”, det blir mer aktivitet och dialog på kommunens Facebooksida. Som tur är var vattnet inte vid någon tidpunkt hälsofarligt, men tänk om det varit det?
Den felställda frågan: hur informerar vi i de kanaler vi har?
En bättre fråga: hur hittar vi medborgarna? Vilka kanaler använder de?
Jag börjar där. Dela gärna med dig om du har intressanta exempel.
Neta säger:
Du är så klok!
Och redig – som det heter i Småland.
Kul med boken. Den vill jag skaffa!
Kram
augusti 3, 2018 — 12:17 e m
Issadissa säger:
Redig. Det var en komplimang som heter duga. Tack och kram.
augusti 3, 2018 — 12:26 e m
Peson säger:
Ibland tror vi kommunikatörer att teknik löser allt, men för att nå ut med sin information måste man ibland göra det enklast möjligt: lappar i brevlådan eller som i ditt exempel; lappar i affären. Kommunikation förutsätter ju en mottagare av informationen och att använda kanaler som mottagaren inte ens använder eller kanske ens inte har tillgång till är ju ett direkt misslyckande. Nu utesluter inte det ena det andra. Jag tror på en bredd av olika kanaler: webbplats, sociala medier, media, informationsmöten, utskick till viktiga mötespunkter som kan bidra i kommunikationen, och så kanske lappar då.
augusti 3, 2018 — 2:46 e m
Issadissa säger:
Javisst! Jag håller helt med. Och jag tror att vi så ofta på avdelningarna glömmer att gå ett steg bakåt och ställa oss de övergripande frågorna, att vi så gärna vill GÖRA. Ibland är det ju precis det det handlar om, att göra, men ibland ställs vi ju inför mycket större och komplexare problem och då måste vi ju kunna vårt strategiska jobb också. Inte bara det operativa. Och visst – det finns ju mängder och åter mängder av kanaler och det är väl bara kreativiteten som sätter gränserna. Samt budgeten och tiden.
augusti 4, 2018 — 6:36 f m