Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: slukaråldern (sida 1 av 1)

Djupa kyssar och strutsläderstövlar

img_3733

Inte så många djupa kyssar som i första delen

img_3803

Elizabeth Hand signerar min bok

Jag drabbades av läslust tidigare i somras. Det var en efterlängtad drabbning – ett tag under utmattningen och i sviterna efter den har jag ibland haft svårt att läsa. Synen har varit påverkad. Det har varit grumligt och det har känts som om jag behövde nya glasögon. Eller helst, nya ögon. Då har ljudböcker via Storytel och Bookbeat varit min räddning. Men så har det gått att läsa och jag har kunnat läsa lika mycket som i mina bästa dagar.

Jag har haft biblioteket, mina egna lager, mitt flerfamiljshus gemensamma bokhylla och lån från goda vänner som försett mig med läsmaterial. Dessutom har jag köpt (KÖPT!) en bok under en författarkväll på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Boken signerades – det kändes fint.

Och här kommer resultaten av den svenska enmansjuryn:

Kungsholmsmorden” och ”Östermalmsmorden” av Lars-Bill Lundholm. Välkomponerade deckare som på ett drivet och hantverksmässigt gott sätt gör Stockholms stadsdelar levande. Huvudpersonen är hyfsat intressant men när jag nu läste böckerna tätt inpå varandra så stod det klart att huvudpersonen antagligen går igenom samma kris i varje bok, så utvecklingen av honom som person är satt på undantag. Herr Lundholm verkar ha en fäbless för en viss typ av flickkvinnor som han utser till mordoffer, så det doftar något unket om de här böckerna. Men språket är bra och spänningen hålls vid liv.

Betyg: tre hängmattor.

Eftersom det var sommarlov blev det en del högläsning. Senaste ”Doktor Proktor” samt de två sista delarna av Mickey Bolitar-trilogin (”Jägaren” och ”Beskyddaren”). Som jag har skrivit förut när det gäller högläsning så är det ju litet jobbigt med djupa kyssar och annat i den stilen, så jag tyckte nummer två och tre av Mickey Bolitar-böckerna var bättre än de första när det gäller låg nivå på pinsamhetsskalan. Doktor Proktor och hans följeslagare Lise och Bulle är i vanlig och absurd högform.

Jag ger de här tre böckerna ett gemensamt samlingsbetyg: fyra rör Mariekex.

Så var det då den köpta boken – ”Generation Loss” av Elizabeth Hand. Cass Neary a.k.a. Scary Neary som med analog kamera, smak för droger och Jack Daniels kasar omkring på isiga öar i Maines skärgård iklädd sina strutsskinnsstövlar. Löser hon en deckargåta eller ställer hon till med fler än hon löser? Var hon ens ute på det uppdraget? Cass och Maine är de stora behållningarna. Cass är i min ålder och i en alternativ verklighet skulle jag kunna vara hon. Maines skärgård luktar svensk, kustnära glesbygd.

Betyg: fyra helrör Jack Daniel’s.

Nä. Nu får det räcka för ikväll. Jag återkommer med fler bokanmälningar en annan dag.

Jag kommer aldrig ur slukaråldern #blogg100 dag 66/2

mitt_bultande_hjärta

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

Jag kommer aldrig ur slukaråldern

mitt_bultande_hjärta

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

En nyfiken fråga till er som är bibliotekarier

 

 

 

 

 
Trots att jag varit så många timmar på bibliotek i mitt liv att den sammanlagda tiden bör kunna räknas i månader, kanske år så har jag aldrig riktigt fått kontakt med någon bibliotekarie. Förrän nu, när jag följer Biblioteksbella och BIA (Bibliotekarier i Allmänhet) på Facebook och kastar mig över ”Fråga bibliotekarien” i DN:s boklördag.

Hur kommer det sig?
Jag och min tvillingsyster skjutsades till stadsbiblan i Örebro varje lördag. Vi lånade oftast en kasse böcker som vi sedan tömde genom att vända den uppochner i den turkosa hörnsoffan. (Jag får erkänna att jag med åren har förstått att man inte gör så med böcker om man vill att de ska ha evigt liv). Först läste vi serieböckerna – Tintin, Lucky Luke och Asterix och efter det grovdoppat var det dags för finliret. I början var det Lotta-böcker i parti och minut, sedan blev det Sven Wernström. Kerstin Thorvall och Hans-Erik Hellberg. När vi väl läst allt om ungdomsproblem och revolutioner tog vi oss an science fiction-hyllan. Och det betydde att vi flyttade oss från barn- och ungdomsavdelningen som låg långt ner i källarvåningen upp till den stora, lugubra salen som dominerades av bibliotekariedisken.

Stränga auktoriteter
Vågade vi någonsin fråga bibliotekarierna något? Nej. Aldrig. De var auktoritetspersoner i paritet med den rektor man aldrig såg, tandläkaren, skolsyster och stadsministern. Jag tycker att vår kärlek till det skrivna ordet borde varit uppenbart för kvinnorna bakom diskarna (det här var på den tiden då de kommunala biblioteken enbart befolkades med kvinnor) och att de skulle tyckt det var spännande att föra oss vidare på litteraturens snåriga och underbara stig. Men icke.

….eller blyga violer?
Och så har det fortsatt. Jag frågar mycket sällan. Någon enstaka gång när mitt bibliotekskort har trilskats i utlåningsautomaten i över ett år eller om jag bara inte hittar till hylla Kc.55. Är bibliotekarier blyga människor? Tror de inte på att de kan dela med sig av sin kärlek till det tryckta ordet? Hur får jag som biblioteksbesökare och bokälskare tillgång till er kunskap och er passion?

Verifierad av MonsterInsights