Samtidigt är jag helt fast i flera berättelser; i Elena Ferrantes berättelse om sitt och Lilas liv, i Twin Peaks, i berättelsen om Bålberget, i ”Stranger Things” och i avdelning Q. Några de här berättarna jobbar med symboler och annat som triggar igång det undermedvetna, men det återkommer jag till. Just nu är det viktiga berättelserna i sig.
Berättelser = sammanhang = förståelse. Håller du med? Är det inte så att när vi läser en bra berättelse eller ser en engagerande film eller tv-serie så förstår vi något om en helhet? Jag känner och tror att de flesta av oss har ett stort behov av berättelser. Och att det verkligen inte bara handlar om förströelse och underhållning. Som sagt, helhet, förståelse, mönster, mening.
Är det så att när vi blir engagerade i en berättelse så får vi för en stund känsla av mening? Är det också därför vi berättar om oss själva på sociala medier, för att vi då väver berättelsen om oss själva, berättelsen som vi själva skriver och regisserar, berättelsen som ger form till och mening åt våra liv?
Lena Li säger:
Berättelser är helt klart ett grundläggande mänskligt behov – ända sen lägereldarnas tid. Jag är helt insnöad på berättelser.
Vi kan inte låta bli att tolka allt vi ser = skapa berättelser kring det. I ett experiment visade man geometriska figurer o streck som rörde sig. Människorna byggde upp berättelser där cirkeln o trekanterna var osams eller förälskade… etc. O de var ändå vuxna. 🙂
augusti 13, 2017 — 9:38 f m