Idag har jag känt mig som Madicken när hon efter att ha velat flyga istället ådrar sig en hjärnskakning (historien inkluderar ett paraply, Lisabet och en taknock). Madicken ordineras vila och har fruktansvärt tråkigt där hon ligger i sängen och inte FÅR gå upp, knappt ens röra på sig. Hennes pappa kommer hem med tidningar och ger henne sax och klister.
Ungefär därför skriver jag nu. Huvudet funkar ju men jag är krasslig. Vila är väl bästa medicinen, antar jag. Fast det bär emot. Eller det är svårt. Jag får väldigt tråkigt. Den där sjukdomskänslan i kroppen gör att böckerna blir tråkiga, tv-serierna långsamma och filmerna ointressanta. Men det nästan värsta är att kaffe inte smakar gott.
I det rådande världsläget har jag ingenting att klaga över, det vet jag mycket väl. När jag skrev att huvudet funkar, så var det en överdrift. Det funkar inte tillräckligt för att lägga upp kommunikationsstrategier för angelägna ändamål eller skriva smarta insändare om att återställa våtmarker eller ens formulera en intresseväckande text till bra Facebook-inlägg som jag vill dela vidare.
Jag är onyttig, helt enkelt.
Det är därför jag nu försöker avhandla en av punkterna från gårdagens inlägg. Jag tror att jag ger mig i kast med CHOKLADPUDDING men att jag låter quiet quitting anstå till ett senare tillfälle.
Choklidpudding med plispgrede och Noma
Redan för flera år sedan började jag och barnen (som inte längre är barn) göra choklidpudding med plispgrede som det heter i Dartanjang-böckerna. Av den enkla anledningen att vi på somrarna befann oss på en ö utan affär. Det som togs med från fastlandet var bra om det inte var för tungt och om det höll sig en månad eller mer. Glass gick fetbort, chokladpudding på pulver seglade upp som en vinnare.
När jag nu i torsdags var på Prime Weber Shandwicks (i fortsättningen kallas byrån Prime) Showcase, ett antal föredrag om tiden, trender och kommunikation. De smarta insiktsspanarna pratade om fyra trender, en av dem kallades för Anti Ambition. Det är i det sammanhanget som chokladpuddingen dyker upp. I vispskålen, direkt på bordet, tillsammans med vinboxen, på parmiddagen. Ni fattar, inget snyggt här inte. ”Det viktiga är att vi ses”. I samma anda trumpetar den fasansfullt dyra och snofsiga restaurangen Noma i Köpenhamn att den ska lägga ner. Den livsstil som både ligger bakom (extrem hierarki i köket, dålig arbetsmiljö) och som stöttas (Veblens iögonenfallande konsumtion) känns uppenbarligen förlegad. Vi fick också höra att Nigella Lawson numera helst lagar bondmat, brun, billig och närande.
Nej. Nu är det dags att återvända till katterna. This is Issadissa, last survivor of the tant cold, signing off.
