Issadissas blogg

When I get to work, it’s a normal Monday, although I’m a little more elated than usual. It was an exciting evening last Saturday, at the magazine ETC’s big party at Kulturhuset. Some of my new colleagues had also been there, just like a lot of other people I know or are familiar with. Such a party where anything can happen, anyone can show up. Me and K were there, a lot of his advertising agency friends, Karin and David were there. We had then gone on to the motorcycle club Gorr’s party.

But now it’s Monday. I have been at my new job at Stockholm’s coolest photo agency for two months. I’m easing in among the others who work there. We work in an office space with high ceilings. The skylights in the large archive room make the space bright. The walls are painted in the brand’s selected colors, the furniture is designed by well-known architects. The meeting room is a room in the middle of the space with glass walls around. We all dress in black because it seems best in this context.

We eat breakfast together as we do every day. Someone walks past the local bakery Sturekatten and buys bread and then we have sandwiches and coffee. We are sitting in a staff room with a huge window facing Skeppargatan, a large, square table and portraits of the photographers who own the company on the walls.

Sometimes we linger a little after nine, that is if the phone does not ring and if the doorbell does not chime to announce a visitor. This Monday I want to talk about the party, I linger with my coffee cup in the cramped kitchen. Then comes Sofia. She looks at me with a strange face.

– There’s a cop asking for you.

A feeling of shame. A feeling of being revealed. A feeling of being exposed.

A 55-year-old man steps forward in the doorway. He wears blue jeans, a denim shirt that is open at the neck, a necklace, a black waist-length leather jacket. Short gray hair. Cleanshaven. He speaks in a rough voice.

– Can we go somewhere and talk?

I show him into the meeting room with glass walls. There is an elongated table with a telephone on it. I take everyone’s attention with me into the glass cage. The policeman closes the door.

– Karin Adeen is your twin sister, right?

– Yes.

– She is dead.

And right there and then the world bursts. One of me hears the other screaming and thinks ”Yes, that’s what you do when you find out that your twin sister is dead” and the other of me just screams. One of me watches as policeman Jan W grows uncomfortable and emits odors and vibrations – ”I want out of here”. The other of me has sailed into a void, a white room without sound, without time.

– Do you have anyone to call? A friend?

Says the policeman with the rough voice.

One of me thinks ”You do not think I have a boyfriend, a close family, you say” friend ”, what do you mean?”. The other of me is left in the white, quiet room.

The policeman calls the advertising agency where K works. I give him the number – 24 90 40. I do not want to talk to Janet in the switchboard, it is not possible.

– What is his name, the coarsely voiced policeman asks just before the call is connected.

I answer him and hear the rough voice asks for K.

– Karin is dead, I say when I’m handed the telephone.

A short while later, K rushes in. He is red in the face and breathes fast after running all the way. The policeman with the fleshy face and the rough snag says that Karin was found dead on Sunday morning. He releases every word as if someone is forcing him to speak.

The one of me who just screamed straight out has ended up in a new situation. I say:

– But she didn’t had much to drink.

The only thing I can think of is that Karin vomited in her sleep and that she suffocated. And I’m ashamed.

The other of me has lain down in the white softness and does not hear, does not see, time has gone still.

K takes me by the hand, we pick up my motorcycle jacket, he pulls me towards him, holds me tight when I stumble next to him to the garage on David Bagares street. The faux fur on the collar tears against my forehead. We’re going to my mother’s apartment.

När jag kommer till jobbet är det en vanlig måndag fast jag är litet mer uppspelt. Det var en spännande kväll i lördags, på ETCs stora fest på Kulturhuset. En del av mina nya kollegor hade också varit där, precis som en massa andra människor jag känner eller är bekant med. En sån fest där allt kan hända, vem som helst kan dyka upp. Jag och K var där, en massa av hans reklambyråkompisar, Karin och David var där. Vi hade åkt vidare sedan till mc-klubben Gorrs fest i deras lokal inne i berget på Hornsgatan.

Men nu är det måndag. Jag har varit på mitt nya jobb på Stockholms coolaste bildbyrå i två månader. Jag håller på att hitta min plats bland de andra som jobbar där. Vi arbetar i en lokal i gatuplan med högt i tak och lanterniner i det stora arkivrummet som gör att det är ljust nästan överallt. Väggarna är målade i varumärkets utvalda färger, möblerna är designade av kända arkitekter. Det mötesrum som finns är ett rum mitt i lokalen med glasväggar runtom. Vi klär oss i svart för det verkar bäst i sammanhanget.

Vi äter frukost tillsammans som vi gör varje dag. Någon går förbi Sturekatten och köper bröd och så äter vi mackor och dricker kaffe. Vi sitter i ett personalrum med ett enormt fönster ut mot Skeppargatan, ett stort, kvadratiskt bord och porträtt på fotograferna som äger företaget på väggarna.

Ibland sitter vi kvar litet efter nio, det är om telefonen inte ringer och om dörren inte plingat för någon besökare. Den här måndagen vill jag prata om festen, jag står kvar ett tag med kaffekoppen i det trånga köket. Då kommer Sofia. Hon tittar på mig med en konstig min.

– Det är en polis som frågar efter dig.

En känsla av skam. En känsla av att blivit påkommen. En känsla av att blivit blottad.

En man i 55-årsåldern kliver fram i dörröppningen. Han har jeans, jeansskjorta som är öppen i halsen, en halskedja, svart midjelång skinnjacka. Kort grått hår. Slätrakad. Han pratar med grov röst.

– Kan vi gå undan någonstans?

Jag visar in honom i mötesrummet med glasväggar. Där står ett avlångt bord med en telefon på. Jag tar med mig allas uppmärksamhet in i glasburen. Polismannen stänger dörren.

– Karin Adeen är din tvillingsyster, eller hur?

– Ja.

– Hon är död.

Och just där och då spricker världen. En av mig hör den andra skrika och tänker ”Ja, det är väl så man gör när man får veta att ens tvillingsyster är död” och den andra av mig bara skriker. Den ena av mig iakttar hur polismannen Jan W blir obehagligt berörd och utsöndrar lukt och vibrationer – ”jag vill härifrån”. Den andra av mig har seglat in i ett tomrum, ett vitt rum utan ljud, utan tid.

– Har du någon att ringa? Någon kompis?

Säger polismannen med den grova rösten.

Den ena av mig tänker ”Du tror inte att jag har någon pojkvän, någon nära familj, du säger ”kompis”, vad menar du?”. Den andra av mig är kvar i det vita, tysta rummet.

Polismannen ringer till reklambyrån där K jobbar. Jag ger honom numret – 24 90 40. Jag vill inte prata med Janet i växeln, det går inte.

– Vad heter han, frågar den grovröstade polismannen precis innan samtalet kopplats fram.

Jag svarar honom och hör den skrovliga stämman fråga efter K.

– Karin är död, säger jag när jag får luren.

En kort stund senare rusar K in. Han är röd i ansiktet och andas fort efter att ha sprungit hela vägen. Polismannen med det köttiga ansiktet och den sträva snaggen säger att Karin hittades död på söndagsmorgonen. Han släpper ifrån sig varje ord som om någon tvingar honom att tala.

Den av mig som nyss skrek rakt ut har hamnat i ett nytt läge. Jag säger:

– Men hon hade ju inte druckit så mycket.

Det enda jag kan tänka är att Karin kräkts i sömnen och att hon kvävts. Och jag skäms.

Den andra av mig har lagt sig ner i det vita mjuka och hör inte, ser inte, tiden har stillnat.

K tar mig i handen, vi hämtar min mc-jacka, han drar mig mot sig, håller mig hårt när jag stapplar bredvid honom till garaget på David Bagares gata. Fuskpälsen på kragen river mot min panna. Vi åker till mammas lägenhet.