Just nu har jag en hobby som går ut på att leta reda på intressanta böcker på i secondhandaffärer. Ibland blir jag påmind om tidigare läsupplevelser som fallit i glömska, andra gånger inser jag att den där boken blev ju aldrig läst fastän jag ville och ibland hittar jag sådana böcker som andra värderar högt och då säljer jag dem på Bokbörsen. En i min familj tycker att jag beter mig omoraliskt som köper för en liten peng i affärer vars försäljning går till behjärtansvärda ändamål för att sedan sälja vidare. Självklart har jag vissa betänkligheter men väljer just nu att se mig som en sakletare och möjliggörare. Jag letar upp vad andra vill ha men inte orkar leta efter.

Vidga medvetandet – läs science fiction

Jag har börjat bygga upp en liten samling av science fiction-romaner som jag läste i tonåren. Just de romaner som fick det att klicka till i huvudet och i kroppen. ”Sense of wonder” som det heter inom SF-världen. Känslan när ett helt annat sätt att se på tillvaron skjuts in i medvetandet och man helt plötsligt förstår att det går att tänka totalt annorlunda. Som en snabb in- eller utzoomning. Eller ett hisnande perspektivbyte. Världen blir litet mindre eller så blir Universum därute enormt mycket mer närvarande eller något förbisett blir det viktiga och det invanda blir det konstiga.

”Sense of wonder”. Samma känsla som jag fyllts av många gånger i mötet med antropologi. Aha! SÅ kan man också se det. Aha! SÅ konstigt beter vi oss trots att vi tycker att vi är normala!

Om böckerna på bilden

Det här leder fram till två av böckerna på bilder: ”Arken” av Peter Nilson (finns bara på antikvariat, loppis, secondhand och Bokbörsen) och ”Naturlagen” av Henrik Hallgren och Pella Thiel. Jag läste ”Arken” för trettiofem år sedan och det svindlade för mig när berättelsen tog mig ut i rymden och vår planet blev mindre och mindre. Än så länge är jag just nu i läsningen kvar på jorden, jag släpar mig fram genom århundrandena med huvudpersonen som har sett och upplevt allt och jag längtar tills vi kommer ut i Universum, när vi blir lätta och våra tankar klarnar.

En liten blå kula

Kommer ni ihåg det där som så många rymdfarare sagt? (Innan Branson och det fruktansvärt rika packet började göra rymdresor till ännu ett sätt att visa på oanständiga förmögenheter. ) Att när de sett Jorden utifrån har de uppfyllts av sådan kärlek och ömhet för denna blå, lilla planet. Kärlek och ömhet. (När jag skriver det här är det dessutom Jordens dag, det känns extra bra.)

Vår planet fanns innan vi människor började gå runt på den. Innan vi började bruka jorden, innan vi började utvinna mineraler ur den, innan vi började skövla skogar, innan vi började kasta mängder med plast i havet. Hur kommer det sig att vi beter oss som planeten är vår att leka med, vår att utarma, vår att förstöra? När jag tänker så känner jag också ”sense of wonder” men på ett sätt som präglas av fasa. Hur hamnade vi här?

Ingen vill ju leva i konstant rädsla. Det är inte människovärdigt. Därför läser jag nu ”Naturlagen”. Jag har inte kommit långt i boken, men jag har lyssnat till författarna flera gånger och tankarna de för fram ger hopp. Jag ska inte ge mig på att massakrera innehållet utan ber att få återkomma. Jag citerar Jonna Bornemark i förordet:

Om vi väljer att tro på människans förmåga att tänka om, att agera klokt, självkritiskt och framåtsyftande, tror jag att boken du har i din hand kan hjälpa oss ett steg framåt.

Ur förordet till ”Naturlagen”

Tillbaka till science fiction

Jag tror att det får bli ett inlägg till. Mer specifikt om science fiction. Jag kommer då också att nämna min tvilling, en kasse med böcker och varför jag det dröjde länge innan jag såg ”Stjärnornas krig”. Men också om den ”sense of wonder” vi (pronomet som definierade mig innan jag blev tvillinglös tvilling) erfor när Darth Vader uttalade den ikoniska repliken:

I am your father

För att ni säkert ska hålla koll på vad som händer här i bloggen är det dags för en teaser: endera dagen kommer det att handla om plastikkirurgi. Med bilder och spaningar. Så det så. (Funderar över vilken kategori det inlägget ska hamna i. Äsch, vi tar väl den där slasktratten som heter ”åldrande”.)

Den 40-åriga Annie låter en tjusig kirurg med tysk brytning ta bort sina påsar under ögonen. Det är en av alla de små händelserna i ”När du dör ska jag vara nära”, där huvudberättelsen handlar om Annies mamma som håller på att dö. Hon har varit sjuk i Alzheimer sedan 62 års ålder och nu när hon under några månaders tid rör sig allt närmare döden berättar Annie historien om Eva, sin mamma, men också historien om att vänta in sin mammas död. Vad var det där med plastikkirurgin då? Den binder ihop Annie med sin fåfänga mamma som alltid, ändå fram till sin död benämns som ”söt”.

Alzheimer spelar en undanskymd roll i boken, den är en utgångspunkt för resonemang om minnen, huvudpersonerna är Eva och Annies berättelse om att ha henne som mamma. Drygt halvvägs in i boken citerar Annie Reuterskiöld Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma. Det känns märkligt eftersom jag nyss lämnade den boken djupt berörd. ”Fjärilsvägen” som den heter, handlar lika mycket om Birgitta som om Sverige de senaste fyrtio åren. Patrik Lundberg har ett märkligt opersonligt och rapporterande språk, åtminstone i början av boken. Eller är det jag som lär känna både Patrik, Birgitta och Paula (Patriks syster) så väl att språket faller in i bakgrunden, människorna och berättelserna blir det viktiga. Jag skriver ”berättelserna” eftersom Patrik Lundberg både skriver en djupt personlig historia och svensk nutidshistoria. Det handlar om kärlek, plikt, ordning, ett skyddsnät det går maskor i, en socialdemokrati som villar bort sig, lojalitet och ännu mera kärlek.

Dagarna innan jag tog mig an ”Fjärilsvägen” plöjde jag ”Söndagsvägen”. Det är ju rent fnissigt att de båda romanerna heter gatunamn. Fjärilsvägen ligger i Sölvesborg, Söndagsvägen i Hökarängen (södra Stockholm). ”Söndagsvägen” är skriven av Peter Englund, han som populariserat svensk historia utan att göra våld på källorna (ni som fattar fattar). Utgångspunkten för berättelsen är ett mord som skedde 1965. Naturligtvis finns spänningen där – whodunnit? – och vi som läsare får följa utredningen från början, genom misstag och blindskär men också genom väl utfört och erfaret polisarbete. Men, genom hela boken löper berättelsen om Sverige. (Komplett med briljant källförteckningsarbete. Vi pratar sidovis med intressanta fotnötter.)

”Fjärilsvägen” och ”Söndagsvägen” borde ingå i skolundervisningen när det gäller nutidshistoria. ”Söndagsvägen” berättar om Sverige efter andra världskriget, om den snabba moderniseringen och den enorma framtidstron, om de möjligheter som för tidigare generationer varit otänkbara och som nu finns för flesta. Allt uppbackat av ett välfärdssamhälle som tar hand om alla. ”Fjärilsvägen” handlar om hur välfärdssamhället krackelerar och hur rasismen kryper in genom sprickorna.

Läs alla tre:

• Annie Reuterskiöld ”När du dör ska jag vara nära”
• Patrik Lundberg ”Fjärilsvägen” 
• Peter Englund ”Söndagsvägen”