Tranorna väckte mig

Det blev en vacker rubrik även om den inte är helt sann. Jo, tranorna slungade ur sig sina längtande långa ljud samtidigt som Frodo (katt) kammade mig med utspärrade klor. Vilket djur vars väckande var mest effektivt är inte helt klarlagt.

Jag har skrivit mina ”morning pages”, druckit mina två koppar kaffe och ätit mina smörgåsar bredda på Albin Karlssons grova från Urshultsbagaren. Jag har fyllt på torrfoder till katterna, satt på GPS:en och knäppt halsbanden, öppnat dörren och sett dem springa ut. Idag har jag inga jobb jag kan söka. Jag har tidrapporterat till a-kassan och inväntar deras beslut. Vore skönt att få in litet på kontot.

Men livet är billigt på landet. För mig. Jag önskar inte så mycket. Jag vill ha varma kläder som sitter skönt. Skor som inte läcker. Mat så att jag håller mig ohungrig. En dator att skriva på. Mat till katterna. Värme i huset. Bensin till bilen så att jag kan handla mat. Abonnemang till telefonen så att jag höra av mig och bli kontaktad. Pennor och papper att skriva på.

Frihet. Är det att inte ha begär? Är det också att slippa andras förväntningar? Men just nu är det att slippa oro och ångest. Det är den sanna friheten. Hur gick det till att jag just idag slipper oron? Jag läste ju rubrikerna och en del i DN. Det var inte lugnande, tvärtom. Det var krigsmuller och de numera vanliga men inte desto mindre förfärande rapporterna från USA.

Var det tranornas längtansfyllda läten som talade direkt in till själen och sa något bortom orden? Läten som gav resonans, som påminde om att varje andetag är en njutning och en gåva.

Hur ska jag bli hundratio år?

Idag på förmiddagen fick jag veta att det som kännetecknar människor som blir mycket gamla är att de håller ångesten på avstånd. De har lärt sig att hantera oron så att den inte påverkar livet.

Det behöver inte alls betyda att man lever ett liv där man flyr ångesten och oron. Där man går in i missbruk, om det så är pengar, sex, substanser eller häftiga upplevelser. Nej, tvärtom, det handlar nog om att erkänna oron och att hantera den. Kanske så där som jag lärde mig i höstas.

  1. Skriv orosdagbok. Har man väl skrivit ner vad man oroar sig för blir det lättare att sortera. Då går det att se vilka orosmoment som går att hantera omedelbart, vilka som kräver mer tid och energi och vilka som är fullständigt helknäppa. För sådana finns det ju ibland.
  2. Oroa dig bara vid en viss tid varje dag. Eller varje vecka. Ägna dig helt åt oron då. Ge den all uppmärksamhet.
  3. Lägg över de jobbigare men lösbara punkterna från orosdagboken i en lista/matris. Vad kan du göra nu? Sedan? Behöver du hjälp? Fråga efter den.
  4. Lär dig skillnaden mellan lösbara och olösbara orosanledningar. Att stanna vid de olösbara är att skada sig själv.

Samtidigt lever vi i en tid som är uppseendeväckande sjuk, skev, våldsam, hotfull. Vi lever med hot om total förgörelse. Hur ska man kunna leva med de hoten utan att gå under av ångest och oro? Det är dagens och veckans och månadens och årtusendets stora fråga. Handlar det om att ta reda på vad man själv kan göra, göra det och sedan hoppas? Att odla potatis, vara aktivist vid utvalda tidpunkter, klappa katterna och varje dag meditera.

Hur tänker du?

Hur illustrerar man psykisk ohälsa?

Inte så här, i alla fall. Det här är väl ett mycket bra sätt att bildsätta harmoni och inre balans. Jo, det är klart att bryggan ser litet ankommen ut. Den måste nog åtgärdas snart. Upp på listan som inte borde finnas.

Men annars. Sol. Skog. Sjö.

Fast, det är klart. Horisonten är inte riktigt rak. Det är ju extremt irriterande. Upp på listan – redigera foto.

Annars försökte jag bildsätta förra inlägget om psykisk ohälsa. Någon som har en åsikt om försöket?

Att må bra i själen. Och inte.

”Ibland mår jag inte så bra” heter en bok av någon halvung influencer som jag inte har koll på. Som jag tror heter Therese Lindgren. Den boken verkar ha tryckts i många exemplar, getts bort, kanske lästs och sedan lämnats till välgörenhet. Kort sagt, den dyker upp på hyllorna för ”Medicin och hälsa”, ”Ungdomsböcker”, ”Själ och kropp” och liknande på de secondhand-affärer jag frekventerar. Helt klart är att det finns en annan öppenhet kring psykisk ohälsa numera. Och en annan medvetenhet.

Jag fyllde sextio för ett par år sedan. En del av min tid går åt till att förstå mig själv. Och att få ihop en berättelse om mig själv, för mig själv, som jag känner är den sanna. Så att jag kan gå in i den avslutande delen av mitt liv med viss klarhet. Jag vill inte älta, jag vill inte leva under hot av eller på flykt från gamla katastrofer och tilltrasslade upplevelser. Jag vill inte vara slav under gammalt bråte, felaktigt inlärda reaktionsmönster och (här kommer det viktigaste!) andras uppfattningar om mig.

Förr i tiden har jag setts som förnuftig, ordentlig, balanserad, duktig. Den här klädnaden har jag burit runt på och trott varit jag. Att jag ständigt varit orolig, att jag haft en tankesnurr i huvudet som bara matchats av sån där träningsgrej för astronauter och stridspiloter som är en megacentrifug, att jag haft svårt, ja, nästan omöjligt att uttrycka känslor, det har jag inte problematiserat. Jag har trott att alla haft det så.

Jag har länge undrat varför jag inte varit mer framgångsrik, jag som är så duktig och lär mig så snabbt? De chefstjänster jag sökt har jag aldrig fått. Har rekryterarna sett igenom mig och sett att jag egentligen är dålig eller har det varit för tydligt att jag inte är så bra på att rätta in mig i ledet?

Strunt samma, vi får se om jag får sniffa på arbetslivet ett tag igen eller om jag är på gång att fasa ut mig. Tillbaka till min psykiska ohälsa som jag först nu alltså fått syn på. Tidigare var det ju jag som passade dåligt in, inte ansträngde mig tillräckligt, var svag, var trött, hade dålig uthållighet (no grit!!), var slapp, inte hade disciplin, ältade, inte la saker bakom mig. Men nu håller jag på att förlåta mig själv. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har inte förmått mer.

Mina diagnoser är ADHD och GAD (generaliserat ångestyndrom). Jag har lidit av PTSD och jag medicinerar med anti-depressiva som funkar. I höstas behandlades jag på distans/digitalt för oron och då fick jag upp ögonen för att det inte är normalt, det är inte OK, man måste inte oroa sig hela tiden. Det är faktiskt så att det inte MÅSTE göra ont i själen hela tiden. Man blir inte bättre världsförändrare genom att ständigt leta efter oron. TVÄRTOM.

Det här var en första text där jag skriver uttalat om min psykiska ohälsa. Det kommer fler. Men det är klart, egentligen har jag ju skrivit mycket förut. Tryck på ”Utmattningssyndrom” i menyn till vänster så kommer alla inlägg om UMS.

Att lära sig bli pensionär och få MVG

Det här är mest en teaser, en blänkare för vad som komma skall. Jag tänker skriva om att det på inget sätt är enkelt att gå från en tillvaro som präglas av förvärvsarbete till en förtjänad tillvaro utan lönearbete.

En närstående som har varit pensionär sedan många år jobbade i en organisation som erbjöd en kurs inför pensioneringen. Det här har fastnat hos mig utan att jag riktigt vet vad kursen omfattade.

För de flesta av oss är våra yrkesliv en stor del av livet. Naturligtvis tar arbetet tid men vi arrangerar också våra liv kring arbetet, med dagliga resor, planering, klädsel. Dessutom definierar vi oss också genom vad vi utbildat oss till och vad vi jobbar som. Så, vem är man sedan när man inte har något jobb att gå till? Och vad ska man göra med all tid som förut var så inrutad?

Vad jag är ute och far efter är helt enkelt att det inte är självklart att en sådan genomgripande förändring av livet funkar bara sådär. Det där med kurs verkar vettigt.

Jag undrar om det i kursplanen ingår ett moment som skulle kunna heta ”Hitta din Ingres-fiol”. Vilket alltså betyder att man får som uppgift att leta fram något som man är lika bra på som sitt arbete. Om det så är bakning, flugfiske, fiolspel, klädsömnad, umgänge med barn eller romanskrivande. Det borde ingå.

Ni som är pensionärer, hur har ni gjort för att göra pensionärslivet meningsfullt och njutbart?

Jag har blivit intervjuad av en robot!

Har jag nu bidragit till att maskinerna snart kommer starta krig mot människan?

Nej, n ska jag sluta larva mig och försöka hålla en saklig och informativ ton. Host host. Snart börjar jag.

Jag söker jobb. Det har jag gjort en del under mitt arbetsliv. Det är roligt, tidskrävande och ibland stressande. I perioder har jag blivit väldigt trött på att svara ungefär samma saker på ungefär samma frågor.

Nu hände det sig så att jag blev screenad av en avatar i rosa jumper, kortklippt hår och glasögon. Ni ser avataren härovanför. Medelljus röst. Påtagligt animerad som synes, inte i närheten av vissa moderna spels verklighetstrogna animationer.

Och vet ni en sak, det var just ingen skillnad på att bli intervjuad av en avatar och att bli intervjuad av en människa. Det här måste skrivas i större bokstäver:

Det var just ingen skillnad. Avatar – riktig HR-person 1-1.

Det handlade om en screeningintervju. Kom ihåg det. En sån intervju som görs med ett första, ganska stort urval kandidater för att säkerställa kompetens och erfarenhet. (Usch, jag gillar inte att behöva använda ordet ”säkerställa”. Men jag har lyssnat litet för mycket på politikerintervjuer i radio så de där mediatränade orden står som soldater i mitt ordförråd, redo att kasta sig på papperet.)

OK. Dags för plus och minus.

Avataren leder här:

  • Jag behövde inte lyssna efter underströmmar av leda, avoghet, lögnaktighet. Avataren var bara förprogrammerat uppmuntrande.
  • Avataren berättade vad som skulle komma att hända. Inga överraskningar.
  • Jag behövde inte tänka på mitt utseende eller om webbkameran eller ljuset var dålig(t).
  • Det var omväxlande. Ibland skulle jag svara genom flervalsfråga, ibland skulle jag skriva i fritext och vid några tillfällen skulle jag prata.
  • Jag behövde inte lyssna till en massa flufford och undra om jag skulle svara med samma typ av vokabulär. Avataren använde sig av mer hederlig svenska där orden faktiskt har en innebörd.

Den mänskliga HR-personen leder här:

  • Jag kan få oväntade reaktioner på mina svar och de har hittills ofta varit positiva.
  • Jag kan ställa frågor.

För att summera det hela. Att bli intervjuad av en avatar som var smart programmerad var en positiv upplevelse. Jag kan tänka mig att den här AI-tjänsten verkligen underlättar för HR-avdelningarna. De kan ju intervjua många fler i den första gallringen och sedan kan de lägga tid, energi och omtanke på de kandidater de vill lära känna bättre.

Ps För den som vill fördjupa sig mer i robotens bakgrund finns en hemsida: tengai.io

Make Internet great again

Jag vet inte vart Facebook är på väg, men jag tror inte att jag vill vara med på resan. Det sägs att de som modererat har fått sparken och då antar jag att det är fritt fram för alla möjliga troll och konspirationsteoretiker och framförallt en massa lögnaktigt och hetsande innehåll.

Det blir en ledsam process. Jag har haft så kul på Facebook. Jag har förstått styrkan i alla människor jag haft i mitt nätverk som vuxit till sig med åren. All kunskap, alla nyheter, alla tips, all inspiration, alla tankar, alla samtal, all omtanke. Jag har känt mig rik. Jag har kunnat sitta i självvald ensamhet med spännande samtal som jag bara kunnat kroka in i.

Jag har ju haft Facebook som verktyg i mitt arbete som kommunikatör och marknadsförare. I början var det jättekul. Sedan har det blivit mindre kul och ganska dyrt. Men ändå. Ett bra verktyg. Samtidigt har de flesta chefer och beställare haft en överdriven tro på verktyget i sig och på sitt eget materials förmåga att skapa intresse.

Eftersom jag tror att min tid som avlönad kommunikatör är på väg att ta slut, behöver jag tänka mycket personligt hur jag ska ersätta Facebook. Vad har jag fått från Facebook? Vad är det viktigaste jag vill fortsätta med?

Och. Vad har människor i mitt nätverk fått ut av mig?

Det är väl bara att inse att det först och främst är katterna. Jag avslutar denna dags skrivning med en bild på de gyllene tvillingarna. (Denna dag som är internationella tvillingdagen för övrigt, den andra i den andra månaden.)

en bok från hyllan märkt ”nyheter” eller en läsupplevelse?

Är det som är nyskrivet alltid mest intressant?
Naturligtvis en retorisk fråga. Särskilt nu när kanon-debatten är igång igen. Klassiker, klassiker, klassiker. Vilka platsar, vilka ska bort?

Nu snävar jag in mig litet. Jag borde väl skrivit det här före jul, men det fanns inte riktigt ork för det. Inte tid heller. Hemmanet skulle mussäkras, ett antal loppisar behövde besökas och Janssons frestelsen fick jag inte glömma.

Ok. Snart är jag framme vid dagens ämne. Som gäller barns och ungdomars läsning av böcker. Som ju också diskuteras mycket just nu. Ofta på ett litet pekpinneaktigt och konservativt tradigt sätt, men också utforskande. Hur ska vi som älskar att läsa väcka läslusten hos de barn och ungdomar och unga vuxna vi har omkring oss?

Ett enkelt svar är väl ”Ge bort läsupplevelser, inte böcker”. Det här måste jag sätta in som citat så att det verkligen skriker.

Ge bort läsupplevelser, inte böcker.

Om fler hade tänkt så till julen så hade kanske läslusten vaknat eller eldats på litet bättre. Särskilt när det gäller barn- och ungdomsböcker är lagerhållningen i vanliga bokhandeln kort och utbudet är faktiskt ganska litet. Det är inte lätt att hitta den potentiellt stora läsupplevelsen om man bara går till en vanlig bokhandel, varken på gågatan, i gallerian eller på nätet.

Är du fortfarande med? Vill du höra mer?

Testa det här när du ska köpa present nästa gång:

  1. Ta en promenad, med eller utan sällskap
  2. Om du går själv, strunta i att lyssna på något eller prata i telefon
  3. Tänk, själv eller tillsammans, på de läsupplevelser du/ni hade som barn och unga vuxna.
  4. Gå tillbaka i minnet. Om du bestämmer dig för att plocka fram minnena kommer säkert något.
  5. Skriv upp.
  6. Fanns det ett bibliotek du besökte? Kan du minnas vad du letade efter? Vilken bok du kastade dig över när du kom hem?
  7. Gör om från punkt 1. Och varje gång – slarva inte med punkt 5.
  8. Gå in på Bokbörsen och leta efter just de där läsupplevelserna. Med största säkerhet kommer du att hitta dem och ofta till väldigt rimliga priser.

Eftersom jag gillar att hjälpa till så kommer här en rad av egna läsupplevelser:

  • Det blåser på månen av Eric Linklater
  • Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe
  • Fröken Ensam hemma åker gungstol av Gunnel Linde (varning! inget för en medelinkomsttagare. De få ex som finns på marknaden är snordyra. Men har du den hemma i dina gömmor kan du ju läsa högt för gästande barn)
  • Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren (rent generellt är det smartast att köpa Astrids böcker på andrahandsmarknaden, de ges ut i stora upplagor och ofta och det påverkar priset på ett fördelaktigt sätt för oss som är på den köpande sidan)
  • Upproret av Sven Wernström (hard core 70-tal och revolution. Med en kvinna som huvudperson med stor agens)
  • Hemligt, Världshemligt och Bladen brinner av Barbro Lindgren. Säljs som en samlingsvolym under titeln Hemligheter
  • Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas. Nu även känd från TV.
  • Allt av Maria Parr. En fantastiskt rolig författare från Norge som fått oförkänt litet uppmärksamhet. Hon är mer samtida men genom mina barn fick jag skratta. Vi började med Våffelhjärtat. (hennes böcker är billiga på Bokbörsen, så KÖP)
  • Bläckhjärta, Bläckmagi och Bläckdöd av Cornelia Funke. Till den som dras mot fantasy och kan läsa hyfsat snabbt. Tre tjocka böcker vars berättelser lever kvar inom mig med bilder och känslor. Läs, bara läs! Köp, bara köp! Ge, bara ge!
  • Glasblåsarns barn av Maria Gripe

Vi börjar där. Kommentera gärna med egna förslag. Det finns så många läsupplevelser därute som bara väntar!

Ps. För den ungdom som tycker att det verkar cool med gangstertillvaron, sätt Yayha Hassans två diktsamlingar i händerna på den. Det är rått, det är inte snyggt, det är högljutt och i slutändan dödligt. Läs gärna du också. Inte så ofta du läser lyrik, eller hur?

Är tomten och hans crew utsatta för modets nycker?

Självklart måste tomten, bocken, stjärngossarna och granen följa modet. Dags att ut och handla nytt julpynt! Vad gäller i år – är det fortfarande vitt och grått och de där tomtarna med jätteluvor där bara nästippen tittar fram? Nej, det måste ju finnas något nytt. Något som känns roligt att handla.

Ja. Ut och handla begagnat! Loppisar och secondaffärer är proppade med julgrejer. Du kommer att kunna återuppleva barndomen och ungdomen och millenneskiftet och förra året. Och du kommer att hitta nya favoriter som kan stanna livet ut.

Tillsammans blir det kitschiga och det mer hantverksmässiga en ny stämningsfull blandning. Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått. Vem vet, det kanske funkar för en jul fritt från konflikt och kaos?

Verifierad av MonsterInsights