Obs! Nu pratar vi om Sverige. Den brunkrämsförsedde bebisen på andra sidan Atlanten är en historia för sig.
Vet du varför du högaktningsfullt ska skita i klimatförnekarna? Den där vid fikabordet eller i ditt Facebook-flöde eller den där politikern? Jo, för att de är i minoritet. De skriker högt men fåfängt.
Vi som oroar oss för klimatförändringarna är i majoritet. Vi är två tredjedelar av Sveriges befolkning. Det betyder att de flesta du möter tycker som du. Det betyder att du inte behöver vara rädd för att uttrycka din oro för klimatet och prata om den med andra.
Klimatförnekarna är en liten, okunnig, rädd minoritet. Men oj, vad de skriker. Det är väl så man gör när man är riktigt, riktigt skräckslagen. För det är ju nästan ofattbart, det vi gör med vår planet och klimatet. Det är inte konstigt att de skriker. Men det betyder inte att de är många, det betyder inte att de har rätt, det betyder inte att de ska lyssnas på. Om vi orkar kan vi krama om dem, klappa dem på huvudet och säga ”såja, såja”. Men vi ska inte lyssna, inte gå in i diskussion, inte leta motargument. Den tiden och energin är bortslösade.
Man flyger inte. Man gör det bara inte. Om man inte måste.
Förra helgen var jag på Klimatriksdagen. En samling för att sprida kunskap och inspiration om klimatfrågan. I gruppen på 400 personer var det en självklarhet, det där med flygning. Man gör det inte, helt enkelt.
Det som är så enkelt med flygning är att det inte är svårt att välja bort. Du behöver inte ändra dina matvanor. Det är inget som påverkar om du kan komma till jobbet eller inte. Du behöver inte flytta, du behöver inte sälja eller byta bostad, du behöver inte dra på dig dubbla sockor och koftor när du är hemma.
Och ändå gör det stor skillnad. Mycket stor skillnad.
Jag öppnade ett fönster på övervåningen för att släppa ut en vimsig fluga. Efter en grå morgon hade solen kommit fram och dånade på det där viset den kan göra de första vårdagarna. Solen hade tagit över både element och luftvärmepumparnas arbete. Det var varmt.
Huden på händerna drog ihop sig av njutning. Kroppen gick in i avslappning. Alla popcorntankar försvann i ett huj. Värmen. Luften. Och då! DÅ!! Fick jag syn på tranorna, vår tranfamilj, som betade på andra sidan vägen, framför grannarnas ladugård.
En stund då livet var fullkomligt.
Dagen fortsatte i samma godhet. På secondhandaffären i Emmaboda som hänger ihop med Återvinningscentralen hittade jag två böcker som är mycket eftersökta. Nu kan jag se till att de hittar hem till två personer som verkligen vill ha dem. Tänk att de böckerna var ett kärl ifrån att hamna i brännugnen.
Köpte potatis på Ica i Emmaboda. Ja, jag vet att det är dags att bojkotta de stora livsmedelskedjorna. Men jag behövde verkligen den där enastående potatisen från den biodynamiska gården Solmarka. Jag antar att den lokala Ica-handlaren tar in den här potatisen på eget initiativ.
På vägen hem lyssnade jag på ”Klotet”. Jag rekommenderar verkligen dagens program som naturligtvis finns på SRplay. Idag handlade det om klimathotet, beredskap, upprustning, resiliens. Diskussioner mellan kunniga och engagerade människor. Ingen polarisering utan analys och kunskap. Margot Wallström, en nationalekonom, en forskare från FOI, rektorn för Försvarshögskolan, en folkhögskolelärare. Med sådana människor behöver vi inte se mörkt på framtiden. Lyssna och kommentera gärna.
När jag körde upp mot huset stod tranfamiljen på vår åker. Tjugo meter från bilen. De blev störda och flög iväg. De gjorde en vacker båge, paret var helt synkade, det var makalöst vackert.
Och vet ni – de väger bara sju kilo de där stora fåglarna.
Jag fick ett meddelande igår. Det var vackert i sin enkelhet och sin värme. Det skrivna hade sitt ursprung i vad jag skriver här i bloggen. Det är stort att bli läst. Det är ännu större att bli förstådd. Och störst av allt är dialogen.
”Du vill väl inte bli sån där utmattad kvinna” sa en doktor till en bekant för många år sedan då livet med heltidskarriär och tre barn tillfälligtvis tog ut sin rätt. Den bekanta stagade upp sig och hoppade över känslan av utmattning. För hon ville inte bli en sån där utmattad kvinna.
Tänk om det alltid var så lätt. Att en doktor sa åt en att man inte vill vara sjuk eller vara litet annorlunda ihopskruvad och man bara fortsatte som om ingenting hade hänt.
Själv har jag ju försökt att staga upp mig mest hela livet. Jag har haft ett exoskelett av måsten, borden och kroppsliga spänningar. Jag har intalat mig själv att jag har noshörningsskinn när jag egentligen har hud som är tunnare än rispapper. Det är väl därför jag känner mig bekväm med katterna och ensligheten. Katterna pratar inte sönder mig. De trycker inte på mig åsikter, tyckanden eller teorier. Jag behöver inte konversera artigt och meningslöst med dem. Vi kan leva tillsammans i tystnad och ömsinthet.
Men jag behöver ju lufta mina åsikter, tyckande och teorier. Därför bloggar jag. Och om någon läsare känner sig berörd, upprörd, inspirerad blir jag väldigt glad för respons. Med tillägget att om det är upprörd du blivit, var varsam med mig. Jag går lätt sönder. Och det ifrågasättande eller insinuanta gnager länge. I dessa tider behöver vi sprida små tomtebloss av värme.
Det är dags att lägga till två punkter på listan över vad jag kommer att skriva om.
Skogen. Runt byn där jag bor är det produktionsskog. I väldigt stora cirklar. Det är helt enkelt mycket, mycket svårt att hitta ens måttligt blandad skog. Det är monokultur överallt. Både när det gäller trädsorter men också när det gäller ålder. Det är ledsamt. Läs ”Skogslandet” av Lisa Röstlund. Gråt och agera!
Hur jag började misstänka, utforska och tillslut blev diagnosticerad med ADHD.
Idag avslutar jag med ett utdrag av ”Jag tror på den ensamma människan” av Gunnar Ekelöf.
Hur nå gemenskap? Fly den övre och yttre vägen: Det som är boskap i andra är boskap också i dig. Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.
Ps. SEO-bedömaren gav tummen ner för rubriken idag med. Ds
SEO-verktyget ger mig helt klart riktigt dåliga poäng för den rubriken. För lång, ja, jag vet. För många ord, javisst. Och dessutom, håll i er nu, den innehåller inga starkt positiva eller negativa ord.
SEO betyder sökmotoroptimering. Om man vill att vem som helst kan kunna hitta till just mitt material handlar det helt enkelt om att förstå vad människor i gemen går igång på. Eftersom jag jobbar med det här och dagligen tänker på det vet jag ganska mycket. Men just när jag bloggar är mitt fokus inte att locka människor i gemen att läsa det jag skriver. Även om jag är tacksam för varje läsare jag har.
Egentligen skulle jag skriva om något helt annat idag. Jag hade fixat en fin bild av en bok som låg så fint på ett vackert tallriksunderlägg Boken är blå och underlägget i olika gröna nyanser. Jag skulle skriva om tystnad, om reflektion, om meningslösa samtal och om alla hundratals timmar jag suttit i fruktlösa terapisamtal. Om detta en annan dag.
Rapport om musbajseländet. Jag tog tag i det i fredags. Dammsugit och därmed stört katterna. Usch, dessa bistra blickar! Jag känner mig som en skurk i flera timmar efteråt. Efter dammsugningen avtorkning såklart. Körde alla bestick och annat som fanns i lådorna i diskmaskinen. Även om jag kunde pricka av musbajseländet från min lista hejdade det mig inte från att känna mig som prokrastineringsdrottning.
Vilket naturligtvis är idiotiskt. För vad MÅSTE jag göra mer än tidrapportera till a-kassan, aktivitetsrapportera till arbetsförmedlingen, söka jobb, mata katterna och betala räkningarna? Det är ju någon som flåsar mig i nacken men när jag vänder mig om är ingen där.
Detta duktighetsok. Detta att bara ha ett värde som människa om något är utfört och bedömt. Det är klart, har man levt med oket i mer än sextio år kastar man sig inte bara av det. Jag behöver nog vara mycket snäll mot mig själv. Acceptera. Acceptera. Acceptera. Och rannsaka. Rannsaka. Rannsaka.
Mer svammel utlovas i veckan. Eller veckan efter det.
Idag ska vi inte handla någonting, varken katterna eller jag. Som sagt, igår handlade jag i Emmaboda så att vi har mat för ett antal dagar framåt. Jag hittade biodynamiska ägg, antagligen från samma gård eller organisation som den fantastiska biodynamiska potatisen kommer ifrån. Lokalt producerat. Ekologiskt. Enligt rekommendationerna för den köpfria dagen hade jag kunnat köpa ägg och potatis från den lokala producenten eftersom en del av blackouten riktar sig mot de enorma företag som styr vår konsumtion till mångt och mycket.
Har jag städat ur besticklådan? NEJ. Absolut inte. Däremot har jag hittat musbajs i flera kökslådor, vilket fick mig att se musbajseländet som ett ENORMT och OÖVERSTIGLIGT problem. Ett sådant som stor, ingrodd och långdragen prokrastinering är gjord av.
Om jag nu är en människa med NPF-diagnos(er) och tillhörande psykisk ohälsa kan jag väl äntligen få erkänna mina igångssättningsproblem utan skuld, utan ursäkter. Jag har skylt över dem i så många år att jag är alldeles trött. Jag har lagt så enormt mycket energi på att vara normal. Låtsas normal. Spela normal. Göra mig normal. För det är ju jag som varit fel. Och det kan ju bara jag ändra på, eller hur?
Så. Ja. Musbajsproblemet kvarstår.
Däremot har jag inte prokrastinerat bort min omsorg om katterna. Jag har inte prokrastinerat bort mina tre morning pages. Som idag dessutom bjöd på en viktig insikt om mig själv. Se, en av anledningarna till att skriva morning pages. När flödesskrivningen är igång dyker saker upp från det mer fördolda medvetandet och dessa saker blir till insikter som uttrycks i ord. Läs mer om morning pages här.
Tranorna fortsätter låta. Det bor ett par på en åker inte så långt från min gård. De har bott där flera år, har jag fått veta. Och nu vet jag också, via Wikipedia att det är samma hona och samma hane. De är monogama, de där tranorna. Till skillnad från flugsnapparen. Särskilt hanen är tydligen värre än vissa mormoner.
Nu återstår för mig att annonsera vad jag ska skriva om de kommande månaderna:
Övergrepp. Jag läste AK Selbergs bok ”Utsidans klass”, Jenny Jägerfelds ”Hämndprojektet”, tittade på ”Under the banner of heaven” och rent allmänt tittade mig runt.
Konjunkturer, vinstkrav, tillväxt, nationalekonomi. På det sätt som det påverkar oss. Reflektioner om hur vi kan göra oss mindre sårbara.
Kan jag odla potatis? Kan dessa händer ägna sig åt annat än skrivande och gosande med katter?
Deckare. Järnspikar vad jag har plöjt deckare. Och vad jag har synpunkter! En hel del som jag kan rekommendera. Nu när Lotta Olsson inte längre gör sådant kan ni väl låta mig vara det snabbläsande oraklet.
Kaninhålet jag varit i som består av 80- och 90-talet, trender inom psykologin, Thomas Quick, massmedia, styckmordet, sektbeteende och egen skam för att jag gick på, ”köpte narrativet” som nutiden skulle uttrycka sig.
Konsumtion. Särskilt onödig sådan. Både sådan som syns (Veblens ”conspicuous consumption”) och sådan som är mer styrd av leda och brist på livskvalitet.
Frodo (katt) kom just in från det stora vilda. Utan mus, utan sork. Även om det är bra att han gör sitt jobb som gårdskatt skulle jag blivit störd av att behöva hantera död, halvdöd, paralyserad eller mycket pigg mus just nu. Jag skriver ju.
Morgonen började med att jag hittade musbajs i besticklådan. Som tur var fanns det bestick i den diskade diskmaskinen. Jag funderar fortfarande på när och hur jag ska ta mig an besticklådan. Förmiddagen fortsatte sedan med att det knackade på dörren. Jag bor i en by med tre gårdar. Varav ingen, förutom min, är bebodd i veckorna. Att det knackar på dörren är en sensation, helt enkelt. Det var inte Jehovas vittnen – de var här och välkomnade oss ganska omedelbart efter att kontraktet var påskrivet. Har de direktkontakt med Lantmäteriet eller de en gud som pekar med hela handen?
Nåja. Det var en trevlig hantverkare som undrade om jag har ett badrumstak som ska åtgärdas. Som jag till honom, det är mycket möjligt att jag har, men att jag inte tänkt att det skulle ske nu. Då ursäktade han sig och sa att det var någon som beställt en sådan insats. Det vet jag, i alla fall, att jag inte gjort. Han gick vidare på jakt efter en beställd takinsats.
Nu till allvaret. Imorgon är det Blackout Day. Det betyder att man genom att inte handla (i betydelsen köpa), särskilt inte från multinationella företag, visar sin del av en gemensam makt. Är det den makt vi har kvar, frågar jag mig. Makten att inte köpa.
Jag tänker hantera Blackout day genom att åka till Emmaboda idag och handla mat för de kommande dagarna. Imorgon ska jag ägna mig åt katterna, eftertanke, promenad och igentäppande av muspassager. Jag tror ju inte mitt agerande just imorgon kommer att göra stor skillnad eftersom jag inte köper så mycket. Men jag vill ju verkligen uppmana er andra som bidrar mer till att hjulen snurrar att hålla igen imorgon.
Det där med att ni ”som bidrar mer till att hjulen snurrar” skrev jag för att det skulle stå där i all sin cynism. Vi vet att vår konsumtion bidrar till att vi utarmar vår planet men vi tror att vi måste fortsätta konsumera för att ”hjulen ska fortsätta snurra”. Det är väl ur den rävsaxen eller Moment 22 som ”grön omställning” i form av fortsatt hög, men ”god” och ”grön” och ”ekologisk” och ”hållbar” konsumtion stammar från.
Men vet ni en hemlighet – det kommer inte att gå. Vi måste ställa om på en mer grundläggande nivå.
Men vet ni en annan hemligjet – vi har gjort det förut. Fast åt andra hållet. Vi har alltmer vant oss vid att leva i ett extremt överflödssamhälle. Vi levde inte i det här samhället bara för trettio år sedan. Än mindre för fyrtio år sedan. Vi pratar inte 1800-tal och fattigdom, vi pratar 80-tal och medelklassliv.
Nu blev dagens inlägg litet tungt, även för mig. Men eftersom vi kom in på 80-talet stannar vi ett ögonblick där. På 80-talet pluggade jag nationalekonomi och det var också som nationalekonom jag började mitt yrkesliv. (Bara så att ni fattar att jag inte tantgissar här.) Vi som läste nationalekonomi på 80-talet fick lära oss att konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.
Jag repeterar: konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.
Vi tar det en gång till: konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.
Som en kvinna som jag var volontär tillsammans med vid en Fridays for future-demonstration, en kvinna djupt engagerad i miljö- och klimatfrågan kommenterade när jag sa det här:
– Men hur ska vi få hjulen att snurra om vi inte konsumerar?
Tillbaka till de där hjulen igen. OK. Om vi fortsätter att tänka att vi vill ha tillväxt, vilket inte självklart, men för sakens skull så kör vi på det. Då fanns det redan på 80-talet svar på det:
INVESTERINGAR
Investeringar i ny teknik. Investeringar i infrastruktur. Investeringar i skola, vård och omsorg, Investeringar i forskning.
Det knepiga här är att vi, i den tid vi lever, har vi glömt att skattepengar kan gå till goda saker som kan bygga upp samhället på både kort och lång sikt.
Nu är det dags att köra till Emmaboda och handla mat. Och även om du tänker handla imorgon så hoppas jag att du ändå tänker ett varv kring din konsumtion. Och kanske försöker minnas 80-talet. Var allt sämre då? Utan ruccola, utan Thailandsresor, utan airfryer, utan köksrenoveringar.
Ps. Jag kommer att återkomma till nationalekonomi och ekonomisk politik. Jag kommer att återkomma till de vinstkrav som aktieägare och företagsägare har och som är historiskt sett extrema.
Det blev en vacker rubrik även om den inte är helt sann. Jo, tranorna slungade ur sig sina längtande långa ljud samtidigt som Frodo (katt) kammade mig med utspärrade klor. Vilket djur vars väckande var mest effektivt är inte helt klarlagt.
Jag har skrivit mina ”morning pages”, druckit mina två koppar kaffe och ätit mina smörgåsar bredda på Albin Karlssons grova från Urshultsbagaren. Jag har fyllt på torrfoder till katterna, satt på GPS:en och knäppt halsbanden, öppnat dörren och sett dem springa ut. Idag har jag inga jobb jag kan söka. Jag har tidrapporterat till a-kassan och inväntar deras beslut. Vore skönt att få in litet på kontot.
Men livet är billigt på landet. För mig. Jag önskar inte så mycket. Jag vill ha varma kläder som sitter skönt. Skor som inte läcker. Mat så att jag håller mig ohungrig. En dator att skriva på. Mat till katterna. Värme i huset. Bensin till bilen så att jag kan handla mat. Abonnemang till telefonen så att jag höra av mig och bli kontaktad. Pennor och papper att skriva på.
Frihet. Är det att inte ha begär? Är det också att slippa andras förväntningar? Men just nu är det att slippa oro och ångest. Det är den sanna friheten. Hur gick det till att jag just idag slipper oron? Jag läste ju rubrikerna och en del i DN. Det var inte lugnande, tvärtom. Det var krigsmuller och de numera vanliga men inte desto mindre förfärande rapporterna från USA.
Var det tranornas längtansfyllda läten som talade direkt in till själen och sa något bortom orden? Läten som gav resonans, som påminde om att varje andetag är en njutning och en gåva.
Idag på förmiddagen fick jag veta att det som kännetecknar människor som blir mycket gamla är att de håller ångesten på avstånd. De har lärt sig att hantera oron så att den inte påverkar livet.
Det behöver inte alls betyda att man lever ett liv där man flyr ångesten och oron. Där man går in i missbruk, om det så är pengar, sex, substanser eller häftiga upplevelser. Nej, tvärtom, det handlar nog om att erkänna oron och att hantera den. Kanske så där som jag lärde mig i höstas.
Skriv orosdagbok. Har man väl skrivit ner vad man oroar sig för blir det lättare att sortera. Då går det att se vilka orosmoment som går att hantera omedelbart, vilka som kräver mer tid och energi och vilka som är fullständigt helknäppa. För sådana finns det ju ibland.
Oroa dig bara vid en viss tid varje dag. Eller varje vecka. Ägna dig helt åt oron då. Ge den all uppmärksamhet.
Lägg över de jobbigare men lösbara punkterna från orosdagboken i en lista/matris. Vad kan du göra nu? Sedan? Behöver du hjälp? Fråga efter den.
Lär dig skillnaden mellan lösbara och olösbara orosanledningar. Att stanna vid de olösbara är att skada sig själv.
Samtidigt lever vi i en tid som är uppseendeväckande sjuk, skev, våldsam, hotfull. Vi lever med hot om total förgörelse. Hur ska man kunna leva med de hoten utan att gå under av ångest och oro? Det är dagens och veckans och månadens och årtusendets stora fråga. Handlar det om att ta reda på vad man själv kan göra, göra det och sedan hoppas? Att odla potatis, vara aktivist vid utvalda tidpunkter, klappa katterna och varje dag meditera.
Inte så här, i alla fall. Det här är väl ett mycket bra sätt att bildsätta harmoni och inre balans. Jo, det är klart att bryggan ser litet ankommen ut. Den måste nog åtgärdas snart. Upp på listan som inte borde finnas.
Men annars. Sol. Skog. Sjö.
Fast, det är klart. Horisonten är inte riktigt rak. Det är ju extremt irriterande. Upp på listan – redigera foto.
Annars försökte jag bildsätta förra inlägget om psykisk ohälsa. Någon som har en åsikt om försöket?
