Arkiv (sida 2 av 102)

juli 17, 2022 / Inga kommentarer

Har du blivit sönderchefad, lille vän?

I min andra blogg som helt ägnas åt klimatfrågan skrev jag ett raljerande, sorgset och lätt ilsket inlägg idag. Den blandningen av känslor tar jag med mig in till Issadissas domän.

(Disclaimer, frånsägande, brasklapp – det jag skriver nedan gäller erfarenheter jag dragit utifrån ALLA mina arbetsplatser SAMT alla de arbetsplatser jag diskuterat med mina vänner, släktingar, bekanta och obekanta)

Jag är verkligen senior nu i arbetslivet. Och då menar jag senior som något verkligen bra. Senior i motsats till junior. Senior som i ”full av erfarenheter”. Senior som i ”sett och upplevt mycket och reflekterat över det”. Senior som i ”varit på många arbetsplatser”. Senior som i ”utvecklats och lärt mig hela tiden”.

Häromåret slog det mig att mina erfarenheter har ett mycket stort värde. Jag har både lyckats och misslyckats, jag har gjort makalösa, medelmåttiga och mindre bra åtgärder och insatser och allt det kan jag dela med mig av. Särskilt som jag kan berätta om varför. Alla behöver inte göra samma misstag, det är ju direkt dumt att inte ta tillvara på erfarenheter som gjorts. Jag lägger med ett citat av Bodil Jönsson här

Hjärnan formas hela livet. Yngre ser detaljer – äldre ser sammanhang.

och samtidigt hänvisar jag till det inlägg om ålderism, senioritet och arbetsmarknaden som jag skrev inspirerad av en föreläsning av John Mellkvist.

Vad jag har sett under mina år i arbetslivet är naturligtvis en fascinerande utveckling när det gäller kommunikation och digitala verktyg och beteenden men också en obehaglig utveckling kring hur arbete organiseras och hur ledning och styrning utövas.

Jag är senior inom mitt område, men det är inget som påverkat min löneutveckling på länge. Trots att jag utifrån tidigare erfarenheter kan säga hur vi bör och inte bör agera, trots att jag har jobbat upp en rutin som gör mig väldigt snabb, trots att jag har en palett av erfarenheter som gör mig väldigt mångsidig, trots att jag ser sammanhang och helheter . Det enda som kan påverka löneutvecklingen är numera chefsskap. Jag antar att det är en av anledningarna till att vi har så många chefer som inte passar som chefer och/eller som inte vill vara chefer. En annan anledning till inflationen i chefer är att vi lever i en komplex verklighet och ledningar ofta verka leva i tron att ju fler som kontrollerar desto större chans att styra i den osäkra samtiden.

”Sönderchefad”, skrev en vän om en avdelning hen varit på. Den vännen är också senior, hen kan sitt yrke, har utvecklats i det, kan hantverket och har överblick och erfarenheter. Ett väldigt bra ord, tycker jag, för det sätter fingret på hur det kan gå ibland. I den samtid vi lever är komplexitet och olika beroendesystem det som präglar de flesta verksamheter. Om chefen beslutar sig för ett spår, en förklaringsmodell, en slogan/tag-line/varumärkeslöfte/värdeord, håller sig till den som en snuttefilt och utesluter allt annat, då gör man i bästa fall livet för sig själv enkelt på kort sikt men underminerar kreativitet och omvärldsperspektiv. Jag tänker på chefer på alla nivåer här. När det gäller mellanchefer kan det handla mer om att göra som den överordnade säger. Och om den överordnade gillar förenklingar – ja, ni fattar. Det skenbart enkla kan lätt göras till norm och tvångströja. Det där spåret, förklaringsmodellen, värdeorden kan helt plötsligt få ett eget liv, bli det enda som är viktigt, trots att verksamheten sysslar med helt andra saker. ”Sönderkonsultad” kanske är ett uttryck som också bör finnas.

Ja, ni fattar. Det sista är inte sagt i den här frågan. Den förtjänar att diskuteras om och om igen. Förresten – frågan?! Frågorna: senioritet, ålderism, det moderna arbetslivet, chefsinflationen. Och vi ska inte glömma rädslan som jag sett alltför många gånger i arbetslivet. Ta nu inte detta bokstavligt, kära läsare, men låt det bli en tankeställare.

Men Ridley Scotts svarta framtidsscenario kan inte få avsluta dagens inlägg. Jag låter Marie Curie få sista ordet:

“Nothing in life is to be feared, it is only to be understood. Now is the time to understand more, so that we may fear less.”

juli 14, 2022 / Inga kommentarer

Utmattningen, nio år senare

En del av er som ibland läst bloggen har väl noterat att jag en gång hamnade i utmattning och blev kvar där ett tag. Det var nio år sedan ganska exakt som jag bara inte kom upp ur sängen. Det fanns ingen anledning att gå upp och jag hade heller ingen kraft att göra det. Utmattningen var både mental och fysisk. De första timmarna var det bara skönt att ge upp. Det var skönt att ge efter för den enorma tröttheten. Det var befriande att bara vända sig om mot alla måsten.

Men sedan kom insikten att tillståndet inte var valbart. Tillståndet var (just då) permanent. Tillståndet var som en tvångströja, en fängelsecell.

Jag är nu ute ur den akuta fasen sedan ett tag. Men jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar. Eller om det är åldern som gör sitt. Eller om det faktiskt är så att jag lärde mig en massa saker av utmattningen vilket gör att jag känner mig själv och mina reaktioner på ett helt annat sätt nu.

Om någon hade berättat för mig hur lång tid det skulle ta att ta sig ur tillståndet kanske jag gett upp på en gång. Av leda och otålighet. Vägen tillbaka har varit lång, krokig och med många backar. Månaderna på Stressmottagningen var avgörande för tillfrisknandet. Det absolut viktigaste jag fick med mig därifrån:

Du är inte ensam även om det känns så
dina problem är inte i första hand individuella, de är strukturella och samhälleliga
du behöver en armé bakom dig för att bli frisk

Att du som individ hamnar i utmattning säger inte så mycket om dig utan mer om de omständigheter du befinner dig i. I arbetslivet, i privatlivet, hur starkt ditt sociala nät är. Skam och skuld är dina värsta fiender, bjud inte in dem. Ta emot all god hjälp du kan få, men välj hjälpen med omsorg. Misstro initialt arbetsgivarens HR-personer, de är inte där för att gosa med trasig personal, de är där för att se till att rätt folk rekryteras och att rätt beteende uppmuntras. (Och med ”rätt” avser arbetsgivarens definition av ”rätt”). Ta kontakt med ditt fackförbund, gärna på central nivå. Vänta dig inte förståelse, varken av din arbetsgivare, dina familj eller dina vänner. Genom att du nu inte orkar och inte kan har utmattningen våldfört sig på ett antal sociala kontrakt, kontrakt som du antagligen hittills överlevererat på.

Du behöver använda den lilla energi du har väldigt smart. Slösa den inte på meningslösa konflikter. Slösa den inte på välmenande människor som inte kan men som vill ge dig råd om allt från träning till LCHF-kost, från trädgårdsodling, stickning och kallbad till individuella terapier. Sök hjälp där det finns expertis.

Jag har lärt mig att jag behöver vila ordentligt när jag varit aktiv några dagar. Jag har fortfarande svårt att bara vila, men jag har lärt mig att säga ”nej” till sociala sammanhang och aktiviteter med hänvisning till behovet att vila. Jag har i alla fall lärt mig att skapa plats för vilan.

Jag har lärt mig att det finns ett värde i att jobba i en grupp som hjälper, stöttar och inspirerar varandra istället för att vara ensamt ansvarig. Jag har lärt mig att ett jobb sällan kan ge utrymme för all den kompetens och utvecklingslusta som vi har. Jag har lärt mig att värdera snällhet högre än lön och förmåner.

Jag håller fortfarande på att lära mig lyssna på kroppen. Det har varit den svåraste läxan. När jag efter ett tag kände mig litet friskare ville jag träna igen, jag ville cykla och gymma som förut, jag ville fortsätta lära mig springa längre och längre. Men nej. Då svarade kroppen omedelbart med sjukdomskänsla. Medan samhället fortsatte skrika ”Träning är bra! Träning är alltid bra!” Nu tränar jag måttligt och lider fortfarande av dåligt samvete för att jag inte pressar mig hårdare. Det här är fortfarande svårt.

Vill du läsa mer om min utmattning finns det massor här i bloggen. Du kan börja här. (Snart kommer du att kunna söka på termerna stress och utmattningssyndrom också).

juli 5, 2022 / Inga kommentarer

Se världen som ett barn eller en marsmänniska!

Ja, jag har semester.

Ja, jag skulle kunna titta på soluppgången, fåglarna, katternas krumbukter och solnedgången. Och göra samma lika nästa dag. Dricka litet vin, för det får man för de flesta doktorer nu för tiden. Bingea ett par, tre serier på Netflix, Amazon Prime och HBO. Bjuda ut folk, ha silluncher, bada och låta samtalen flöda ut över ön. Jojo, allt det här SKA jag göra.

Men vad jag verkligen längtade efter var att få TÄNKA, bli INSPIRERAD, bli UTMANAD. Efter att jag fått ta några ordentliga sovmorgnar och läsa den där trötta Mons Kallentoft-deckaren som jag skrev om sist.

I de tidigare tonåren när min tvilling och jag precis fått börja låna böcker på övervåningen, det vill säga vuxenavdelningen på Örebro stadsbibliotek hittade vi science fiction-hyllan. Det måste ha varit någon modern bibliotekarie som kunde sin genre och kände sitt kall, att föra ut det alternativa tänkandet till närkingarna. För det var ju när jag läste SF (science fiction kallades för det då) som jag första gången upplevde fenomenet ”Sense of Wonder”. Den där känslan som slår till när man får syn på världen på ett alldeles nytt sätt. Samma känsla upplevde jag när min tvilling berättade om vad hon läste om i socialantropologin. Det där som slår till när man plötsligt ser på det vardagliga som om det vore oförståeligt, lätt kryptiskt, okänt. Som när man säger ett ord många gånger så att man hör hur konstigt det låter.

Nu går jag en sommarkurs på universitetet (de fanns inte när jag läste första gången där – vilken smart produktutveckling!) som heter ”Etnografiska metoder i en digitaliserad värld”. Vi är en blandad skara människor, det enda som binder ihop oss är att vi har läst ett år på universitet eller högskola och att vi har anmält oss till den här kursen. Vissa är unga och tar kursen för att få studiemedel under sommaren, andra är i min ålder.

Vad vi lär oss, både av våra föreläsare och av litteraturen är det etnografiska tillvägagångssättet, att göra det kända okänt, att titta på det vardagliga, förgivettagna med ett barns, en marsmänniskas, en rumpnisses blick. ”Voffor gör de på dette viset?” Men det är inte alltid lätt att gå in i barnet, marsmänniskan, rumpnissen. Det finns ett inre motstånd mot att ifrågasätta det vi själva tar för givet, det vi gör dagligen, de måttstockar, planer och drömmar vi har. De är rotade i den kultur vi lever i, den omgivning vi befinner oss i. Det finns väldigt litet i våra liv som är universellt. ”Det vet väl alla” gäller bara i den krets vi räknar oss till.

Tänk bara på så enkla saker som hur födelsedagar uppmärksammas eller inte på arbetsplatsen. På min nuvarande arbetsplats är det självklart att det är födelsedagsbarnet som ser till att bli firad genom att ta med hembakat fika. På ett annat ställe fanns det en kollega som hade allas födelsedagar i huvudet vilket gjorde att det inte fanns någon chans att smita undan, dessutom köptes det gärna in tårtor från det anrika bageriet på torget. På båda ställena är det bara självklart att det är på det ena eller andra sättet, men det står ju inte skrivet i personalhandboken eller ingår i ”on-boardingen” för nya medarbetare. Så min 60-årsdag kom och försvann utan att någon visste om det på jobbet. Eller så tyckte alla att jag var jättekonstig som inte bakat ett par Pinocchio-tårtor.

juni 30, 2022 / Inga kommentarer

Varför är det svårt att vila?

Du som följt Issadissa några år vet att jag varit utbränd och kommit tillbaka till någonslags normaltillvaro. En av de långvariga effekterna som det tog tid att läka ifrån var att kroppen tolkade fysisk aktivitet som hot och jag fick influensakänning i flera dagar efter träning. En annan långt mer långvarig effekt är att jag lär känna mig och mina mindre lyckade personlighetsdrag. Ja, jag har svårt för att balansera tillvaron, svårt att ha en rimlig balans mellan aktivitet och vila. När jag började komma ur utmattningen skrev jag om det interna bråket mellan Issadissa och Den Andra. Issadissa som ville köra på och ha en ständigt stimulerad hjärna och Den Andra som förnuftigt tjatade om vila, lugn, rast och ro.

Jag vet att jag borde meditera mer men just nu tar jag mig in i semestervilan medelst ”This is Us” på Amazon Prime (tvillingskapet är dåligt hanterat där men annars kan den gärna fortsätta i all oändlighet) och Nextory. Jag har just läst ut senaste Malin Fors-deckaren av Mons Kallentoft. Jag är glad att jag inte betalade fullpris för ”Blickfångarna”. Han, Kallentoft vill ju ha död på Malin Fors, han gör henne allt grövre i sitt sex- och alkoholberoende och i sitt självförakt. Jag tror att han vill ha död på Zack, Hebe och Olympia också (Zack-serien). Kallentoft skriver i ”Blickfångarna”:

Jag hade blivit galen om någon målade mig i en vidrig falsk situation, eller om någon författare skrev in mig i en usel, jävla kriminalroman (min markering). Skrev fram min alkoholism, mitt värdelösa moderskap, min svaghet och kåthet.

Allt mer har han skrivit in rikedom och överflöd i sina böcker. Är det för att han lever där själv nu? Eller är det den tid vi lever i? Vi pratar inte bara överklass, vi pratar överflöd av pengar, som i att det inte går att spendera allt.

Ja, även om jag försöker vila vill ju inte hjärnan göra det. Jag MÅSTE meditera. För vem bryr sig egentligen om vad Mons Kallentoft vill säga? Det kanske inte finns någon undertext alls. Förlaget har honom som kassako och vill att han ska producera. Han har ett kontrakt han inte kan lösa sig ifrån. Vi läsare får ”Blickfångarna”.

Tack för att du läste ända hit. Nu står det klart för mig att jag ska meditera. I fortsättningen kommer jag att inte att skriva så mycket om klimatet här på Issadissas blogg. Jag har skapat en hemsida med en blogg som helt ägnas åt klimatfrågan. Kolla gärna, där finns mycket och det kommer mer. www.alltomklimatet.se

juni 5, 2022 / Inga kommentarer

Förlåt!

Dags att erkänna, både för mig själv och för er, kära läsare.

Jag har mycket svårt för att demonstrera.

Jag är helt enkelt aktivisten som hatar att demonstrera. Det är med största motvilja jag går med. Jag gör det för att jag vet att min kropp räknas. Jag blir en till som visar på viljan att förändra, viljan att protestera. Jag går med för att jag räknas.

Efter en demonstration är jag trött i flera dagar, jag har gått utanför min bekvämlighetszon så dramatiskt att jag behöver återhämta mig rejält. Och detta trots att jag hade massor av meningsfulla samtal, med människor från ACT Svenska kyrkan och Svenska Kyrkans Unga, med flera av forskarna från Forskare för framtiden och så fick jag berätta för Lorna Gold att hon är en av mina idoler.

Ett tag nu har jag vetat att jag inte kommer att använda min person, min tid och min energi på mest optimala sätt genom att demonstrera eller delta i blockader eller andra aktivistgrejer. Men jag inser att jag verkligen kan göra nytta genom att använda mina kommunikationsfärdigheter. För en sak är säker – det är jättesvårt att leta sig fram till samlad information, det är krångligt och väldigt tidsödande att få överblick över de olika organisationerna och förstå hur jag som individ kan vara med och påverka. DÄR kan jag verkligen göra en insats. Även om Greta Thunberg är en superkommunikatör så är resten av rörelsen inte det.

Följ med mig – det kommer att bli åka av på en ganska guppig resa.

Och under tiden vill jag veta – vad är det just DU vill veta för att kunna engagera dig? Hur kommer just DU förbi klimatångesten (om du ha sådan)? Vilken typ av kunskap söker just DU?

maj 30, 2022 / Inga kommentarer

Klimatveckan Stockholm 31 maj – 5 juni 2022

”Obs! Sidan kommer att uppdateras” skrev jag när jag började skriva det här inlägget. Min tanke var ju att det här inlägget skulle hjälpa människor att hitta bland de aktiviteter som funnits i veckan men inte kommunicerats särskilt väl. Tanken kom på skam eftersom Googles spindlar inte hittade till inlägget förrän kanske nu (söndag). Jag har lärt mig av erfarenheten nu att om jag vill kunna hjälpa människor att hitta till klimatbra information måste jag använda allt jag kan kring digital kommunikation och kommunikation i allmänhet. Jag skriver mer om det här och om början på en lösning.

En hel drös evenemang som har med klimatet att göra finns att välja på den här veckan. Det går att demonstrera, att gå i aktivistskola, att lära sig massor kring klimatet, en massa kunniga och smarta människor har kommit till Stockholm för att prata och diskutera runt klimatet, du kan dansa för klimatet, mingla, sjunga och yoga för dig själv och den värld vi lever i . Det går att vara med på många olika sätt, du kan vara på plats eller vara uppkopplad. Du kan bara lyssna eller du kan delta på olika sätt.

Men, det är knepigt att få överblick och hitta allt som pågår.

Här kommer några av aktiviteterna jag hittat. Längre ner på sidan listar jag en del av de organisationer som anordnar och/eller sprider information om evenemang och aktiviteter.

31 maj

Folkets Forum, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm klockan 9.30 – 20.30

4-5 parallella spår med workshops och föreläsningar, deltagande organisationer är exempelvis Afrikagrupperna, Jordens Vänner, Greenpeace, Stockholm+50 coalition

1 juni

Folkets Forum, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm klockan 9 – 17

4-5 parallella spår med workshops och föreläsningar, deltagande organisationer är exempelvis Afrikagrupperna, Jordens Vänner, Greenpeace, Stockholm+50 coalition

Manifestation på Sergels torg klockan 18. Tal av internationella gäster och live musik. En flash-mob utlovas, här kan du lära dig stegen:

3 juni

Klimatstrejk som börjar vid Odenplan och går till Norrmalmstorg klockan 13. För att visa att vi är många som kommer finns det ett Facebook-evenemang där du kan visa att du är intresserad eller kommer.

Organisationer

Färnebo Folkhögskola

Jordens vänner

Klimataktion

Fridaysforfuture (Facebook-sida)

maj 24, 2022 / Inga kommentarer

Hopp

I den allra mest paradisiska av årstider är det dags för den allvarligaste uppmaningen:

Gör något!

De kommande veckorna finns det enorma möjligheter att aktivera sig för allas vår överlevnad, särskilt om man bor i närheten av Stockholm.

Vad händer?

Den stora FN-konferensen Stockholm+50 kommer att hållas. I anslutning till den kommer många delar av civilsamhället att visa solidaritet, debattvilja och övertygelse. Folkets Forum är en av noderna.

Vad kan du som privatperson göra?

visa att vi är många som vill förändring – demonstrera (1 juni, 3 juni)
lära genom att lyssna på någon av alla föredrag och debatter
öppna upp för andra grupper och tankar
gå med i ett nätverk eller förening för att få mer kunskap och få hopp: Klimataktion, Peopleforfuture, Naturskyddsföreningen, Jordens Vänner, Världsnaturfonden (WWF)

Vad hindrar oss?

Kära vän och medmänniska, jag fattar hela vägen att det här är jobbigt. Hur kan jag ens omfatta tanken att vi i vår iver att göra bättre bäddar för en katastrof? Någon som vet mer än jag måste väl fatta och göra något?

Kanske är det så att det första steget är insikten att varken en gud, våra politiker eller de stora bolagen kommer att lösa det här tillräckligt snabbt. Vi kan inte sitta och vänta på en ”divine intervention”.

Är andra steget då att agera? Det kan vara ett bra steg. Gör det. Lyssna, lär, diskutera, demonstrera, agera.

Vad ska jag, Issadissa, göra?

Jag är priviligierad nog att arbeta för en organisation (Läkarmissionen) som är engagerad i klimatfrågan, så att bara gå till jobbet är en steg för en bättre framtid.
Just nu funderar jag på hur jag gör bäst nytta, som volontär eller demonstrant på onsdagskvällen och under fredagen? För min närvaro är självklar.
Yoga med Läkarmissionen och Brahma Kumaris på söndagen som också är Världsmiljödagen.
Prata klimat och hopp med så många människor som möjligt. Jag jobbar på att prata på ett sätt som inte ger ångest, inte ger skam utan som ger energi. Men det är SVÅRT.
Fortsätta sopsortera, fortsätta åka kollektivt, fortsätta hålla mig på jorden som jag gjort sedan november 2017, fortsätta äta vegetariskt mest hela tiden, fortsätta med matlådor för att inte matsvinna, fortsätta undvika shopping (DET är INTE svårt), fortsätta ifrågasätta mitt och andras omedvetna handlingar i konsumismens tidevarv.
Klappa katter, njuta av försommaren, skriva på min barn/ungdomsbok, skratta och prata strunt, sova och drömma. För vi får må bra.

januari 6, 2022 / Inga kommentarer

Det vi lägger bakom oss

Idag vill jag klargöra några val jag gjort när det gäller sociala medier och vänkretsen där.

Jag kommer inte att gilla eller kommentera positivt några inlägg som görs från resor som företas med flyg (om det inte är resor i viktig tjänst). Hur vackert och underbart det än ser ut.
Jag kommer inte att gilla eller kommentera positivt några inlägg som har med inredning att göra som inbegriper att köpa nytt och slänga brukbart.
Jag kommer att gilla det jag ser som har att göra med återbruk, smarta energilösningar, kloka idéer om odling även om bilderna är fula och inläggen felstavade.
Jag kommer att gilla det jag ser om resor som företas med tåg, båt, cykel, bil (om det är fler i bilen).

Jag visar bild från den sista privata flygresan jag gjorde, hösten 2017 till Barcelona. Sedan dess har jag varit utomlands en gång, till Köpenhamn och Berlin och då åkte jag tåg.

Jag vet att vi inte kommer att lösa klimatkrisen genom att bara förändra våra personliga val men jag vet att genom medvetenhet kommer kunskap och vilja att påverka och förändra. Vi får börja där vi är just nu!

december 9, 2021 / 2 kommentarer

Klimatsmarta julklappar – de roligaste tipsen!

Hjälp! Redan nionde december! Har alla andra redan köpt sina julklappar? Hur ska jag hinna? Har jag ens några idéer? Har jag ens pengar?

Och så var det ju det där med klimatet……. Är det nån bra idé överhuvudtaget att KÖPA julklappar? Borde jag inte SKAPA något? Slunga egen honung eller sticka en sjal eller skriva en diktsamling? Men jag har inga bin, jag är för sent ute både med stickning och lyrik är inte min grej.

Ni fattar. Ni är där också. Men var inte oroliga. Här kommer tipsen som löser upp ångesten, både för klappar och klimat utan att ge hål i plånboken eller baksmälla.

Köp en burk närproducerad honung och lägg med ett kort där du berättar att du givit ett bidrag till bikupor i Etiopien.
Sticklingar från dina krukväxter.
Ett medlemskap i a-kassan och löfte att betala hela året. Särskilt bra till unga vuxna som precis kommit ut i arbetslivet eller som jobbar bredvid studier.
(Det här är den bästa, mest innerliga och personliga) En bok eller flera böcker som betytt mycket för dig. Som barn, ung eller senare i livet. Köp boken/böckerna begagnade på Bokbörsen Det roliga är både att ägna en stund åt att minnas läsupplevelser och att sedan skriva ett kort som ligger med julklappen där du beskriver vad boken betytt för dig.
Packa paketen i tyg du hittar i linneskåpet eller i secondhand-affären. Gör vanliga paket med snöre i kors eller bli inspirerad av japansk paketkonst, furoshiki.

Jag tyckte själv att jag kom med bra förslag, men jag antar att det finns lika många förslag som det finns läsare därute. Kom igen – vilka är de bästa julklapparna att få som också är klimatsmarta?

oktober 29, 2021 / Inga kommentarer

October 28 1991

When I get to work, it’s a normal Monday, although I’m a little more elated than usual. It was an exciting evening last Saturday, at the magazine ETC’s big party at Kulturhuset. Some of my new colleagues had also been there, just like a lot of other people I know or are familiar with. Such a party where anything can happen, anyone can show up. Me and K were there, a lot of his advertising agency friends, Karin and David were there. We had then gone on to the motorcycle club Gorr’s party.

But now it’s Monday. I have been at my new job at Stockholm’s coolest photo agency for two months. I’m easing in among the others who work there. We work in an office space with high ceilings. The skylights in the large archive room make the space bright. The walls are painted in the brand’s selected colors, the furniture is designed by well-known architects. The meeting room is a room in the middle of the space with glass walls around. We all dress in black because it seems best in this context.

We eat breakfast together as we do every day. Someone walks past the local bakery Sturekatten and buys bread and then we have sandwiches and coffee. We are sitting in a staff room with a huge window facing Skeppargatan, a large, square table and portraits of the photographers who own the company on the walls.

Sometimes we linger a little after nine, that is if the phone does not ring and if the doorbell does not chime to announce a visitor. This Monday I want to talk about the party, I linger with my coffee cup in the cramped kitchen. Then comes Sofia. She looks at me with a strange face.

– There’s a cop asking for you.

A feeling of shame. A feeling of being revealed. A feeling of being exposed.

A 55-year-old man steps forward in the doorway. He wears blue jeans, a denim shirt that is open at the neck, a necklace, a black waist-length leather jacket. Short gray hair. Cleanshaven. He speaks in a rough voice.

– Can we go somewhere and talk?

I show him into the meeting room with glass walls. There is an elongated table with a telephone on it. I take everyone’s attention with me into the glass cage. The policeman closes the door.

– Karin Adeen is your twin sister, right?

– Yes.

– She is dead.

And right there and then the world bursts. One of me hears the other screaming and thinks ”Yes, that’s what you do when you find out that your twin sister is dead” and the other of me just screams. One of me watches as policeman Jan W grows uncomfortable and emits odors and vibrations – ”I want out of here”. The other of me has sailed into a void, a white room without sound, without time.

– Do you have anyone to call? A friend?

Says the policeman with the rough voice.

One of me thinks ”You do not think I have a boyfriend, a close family, you say” friend ”, what do you mean?”. The other of me is left in the white, quiet room.

The policeman calls the advertising agency where K works. I give him the number – 24 90 40. I do not want to talk to Janet in the switchboard, it is not possible.

– What is his name, the coarsely voiced policeman asks just before the call is connected.

I answer him and hear the rough voice asks for K.

– Karin is dead, I say when I’m handed the telephone.

A short while later, K rushes in. He is red in the face and breathes fast after running all the way. The policeman with the fleshy face and the rough snag says that Karin was found dead on Sunday morning. He releases every word as if someone is forcing him to speak.

The one of me who just screamed straight out has ended up in a new situation. I say:

– But she didn’t had much to drink.

The only thing I can think of is that Karin vomited in her sleep and that she suffocated. And I’m ashamed.

The other of me has lain down in the white softness and does not hear, does not see, time has gone still.

K takes me by the hand, we pick up my motorcycle jacket, he pulls me towards him, holds me tight when I stumble next to him to the garage on David Bagares street. The faux fur on the collar tears against my forehead. We’re going to my mother’s apartment.

Issadissas blogg