Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Har de bästa böckerna redan skrivits?

Böcker som jag hoppas väcker minnen och känslor. Endast en av dem går att köpa i vanliga handeln.

Självklart inte. Det vore ju nedslående både för oss som läser och för oss som vill uttrycka något viktigt och/eller underhållande.

Men däremot vill jag å det bestämdaste hävda att de böcker som finns i bokhandeln nu för tiden är ett ganska tunt urval av allt bra, roligt, intressant, utmanande och banbrytamde som skrivits.

Eftersom förlagen och bokhandeln har abdikerat från sitt ansvar att tillhandahålla ett brett urval av samtida litteratur såväl som klassiker, så är det ju tur att marknaden för andrahandsböcker är så väl ordnad och tillgänglig. Genom digitala marknadsplatser som Bokbörsen.

Nu har jag predikat tillräckligt och det är dags att minnas. Att minnas de underbara läsäventyren från barndomen. För det är där jag verkligen vill slå ett slag för att julklappar och presenter som man inte hittar i bokhandeln.

”Lilla huset i stora skogen” med efterföljande böcker (tio stycken allt som allt) går bara att få tag i på andrahandsmarknaden. Jag tror vi är många som inom oss lärt sig om umbärande, självhushållning, pionjärtiden och livet bakom Vilda Västern-kulisserna.

Ole Lund Kirkegaards hejdlöst illustrerade och likaledes hejdlöst roliga klassiker som ”Gummi-Tarzan”, ”Gusten Grodslukare”, ”Hodjas flygande matta” med flera finns bara begagnade.

Några av mina favoriter är Edith Nesbits skattsökar- och tidsreseberättelser. ”Huset Ardens gåta” och böckerna om sandtrollet lever kvar inuti mig men inte på den svenska förstahandsmarknaden.

Inför att jag skulle skriva det här inlägget insåg jag att bristen på Roald Dahls böcker, som, det måste jag erkänna har glatt oss som säljer begagnade böcker, nu är upphävd genom att ett framsynt förlag har gett ut åtminstone några av hans mest uppskattade barnböcker. Detsamma gäller klassikern ”Kattresan” av Ivar Arosenius som har tryckts upp igen och börjar säljas nästa år.

Det är dags att avrunda. Med en lista som får heta ”Några av mina bästa bokäventyr”

Resan till Landet Längesen av Elsa Beskow
Bläckhjärta av Cornelia Funke
Allt av Ulf Stark
Deckarna om Agaton Sax (Nils Olof Franzén) och Ture Sventon (Åke Holmberg)
Mio min Mio av Astrid Lindgren
Böckerna om Vren av Lotta Olivecrona
Arra av Maria Turtschaninoff
Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner av Barbro Lindgren

Men innan det är absolut dags att sluta vill jag fråga vilka bokäventyr du vill ge vidare till dina barn, barnbarn, barnbarnsbarn, gudbarn, kusinbarn, bonusbarn, syskonbarn, ja, du fattar.

Det går bra för dig på LinkedIn, Eva

Så står det i mejl jag får varannan, var tredje dag.

Men ingenting kunde vara längre från sanningen. Det går uruselt för mig på LinkedIn. Om en kort liten stund är det dags för mig att säga adjö.

— LinkedIn, vill jag säga, vi har aldrig haft ett särskilt nära, roligt eller intressant förhållande. Du har satt tonen och det där LinkedIn-lingot har jag aldrig lyckats lära mig. Där gödslas det med peppiga begrepp och engagerade flöjtningar och inte ett ord är sant. Inte helt lögn heller, i alla fall inte hela tiden. Men orden används som om de inte har en överenskommen betydelse, utan det går nog alltid att blåsa in litet helium för att få orden att bli större och flyga högre.

Alla i LinkedIn är ”stjärnor”. Ända tills de inte är det och då blir det alldeles tyst och ett vacuum bildas.

”Dags för nya utmaningar”. Är det någon enda som inte fattat att det betyder att personen fått sparken på ett eller annat sätt? Även om det nu för tiden inte är förenat med skam och nesa att bli uppsagd. Att kalla en spade för en spade, det gör man bara inte på LinkedIn.

Dopamin, ett ord som trendar

Robyns nya hit. Något jag och mina barn hänvisar till när vi ska förklara varför vi gör som vi gör. Och på något vis dyker ordet upp i mitt Facebook-flöde mest hela tiden. Vilket naturligtvis har med algoritmerna att göra och att jag följer eller har reagerat på människor som skriver om ADHD. Mycket dopamin där.

I alla fall. Dagarna tickar ner till dagen P. Dagen då jag ska börja lyfta allmän pension. Dagen då återbäringen för alla timmar, dagar, veckor, månader, år och decennier jag jobbat kommer. Dagen då det bara är jag och tiden.

Bara jag och tiden. Katterna slinker ju omkring. Men de är sig själva nog. De bryr sig inte om jag jobbar eller är arbetslös eller sjukskriven eller pensionär. De bara är.

Bara jag och tiden.

Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att äta goda saker. Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att titta på någon riktigt spännande serie. Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att dricka vin.

Men herregud! Vilket tomt liv! Och vad tjock och alkad jag kommer bli! Och vad dåligt jag kommer att må om morgnarna!

Bara jag och tiden. Betyder det att jag ska ägna mig åt tidsfördriv? Åt att fördriva tiden, nu när den finns så ymnigt. Det låter väl väldigt slösaktigt, att fördriva tiden.

Hade jag jobbat in i kaklet hade jag väl behövt att vila en hel del först. Men det senaste året har jag varit arbetssökande, vilket har varit tärande på vissa sätt, men inte så fasansfullt slitsamt.

Vad ser ni andra fram emot när återbäringen kommer och tiden är ymnigt förekommande? Jag ser äldre omkring mig som ägnar sig åt konsumtion; prylar, renoveringar, resor, mat, alkohol, kultur. Jag menar nu inte att resor, mat och kultur bara är konsumtion, men ibland känns det som så, att tiden behöver fördrivas och har man pengar så….. ”Litet guldkant”.

Jag funderar på om det inte är vår samhälleliga plikt att ägna oss åt samhället när vi får vår återbäring. I alla fall om inte arbetslivet har slitit ut oss. Om vi har hälsan, helt enkelt. Att bara göra saker because we’re worth it och har pengarna, är inte det ett tecken på själslig fattigdom?

Jag har nu fått dopaminpåslag av den goda sorten – jag har skrivit. Jag fick också ett dopaminpåslag av att läsa om toaletten Compostera, lättskött, belastar inte vattensystemen samt ger mull.

Men sedan blev det kaos i huvudet eftersom allt jag vill förverkliga på ägorna i Småland inte kan göras i en handvändning, utan kräver planering, yrkeskunnigt folk samt pengar. Alla idéerna trängde sig runt mig som ett gäng godissugna barn och katter – JAG FÖRST!

Då kom jag på att det är mysigt att fördriva tiden med en tupplur.

Bloggbloggebloggblogg

Ska jag göra en varudeklaration?

Utfärda några löften?

Ställa några frågor till mig själv som jag ska försöka utreda och svara på?

Eftersom jag nu har deklarerat, helt frankt, att jag ska bli en flitigare bloggare så bör jag nog uttala mig något om vad bloggen kommer att handla om framgent. Under de tolv år jag haft bloggen har den handlat om olika saker. Utmattningen var ett område. Jag har försökt dela med mig av tankar kring den digitala utvecklingen, det är ju riktigt gammal skåpmat nu. Jag har skrivit om delningsekonomi, på den tiden jag trodde Airbnb var en fin spelare. Ett antal riktigt bra recept har jag delat med mig av också. Jag återvänder till dem själv. Särskilt salsicciarecepten (det finns två – en gratäng och en pastasås).

Nu kommer det att handla om tankar. Ja, om tankar. Men litet verkstad ska det bli också. Det lovar jag. Jag har ju en tomt med odlingspotential. Dessa liljevita tjänstemannahänder ska väl någon gång i världshistorien bli skitiga under naglarna. Jo, jag kan fylla på både olja (rätt sort) samt spolarvätska. Och bensin. Men nu är det kompostering, jordberedning och plantering jag tänkte ge mig på.

Tankarna kommer att handla om våra känslor inför klimathotet och om vad vi ska göra. Tankarna kommer att handla om mitt arbetsliv och reflektioner som har med den negativa samhällsnyttan jag ibland bidragit till.

Tankarna kommer att handla om livet efter dagen P, när pensionen äntligen kan ge ekonomisk stabilitet och frihet att bli egenföretagare.

Katterna kommer jag självklart att exploatera också.

Jag önskar jag vore klimatförnekare

Jag önskar jag vore klimatförnekare. Då vore livet så mycket enklare

Då skulle jag slippa vara delad i två. Jag skulle slippa leva med vetskapen om att vi lever i en existentiell kris samtidigt som politiker, näringsliv och de flesta omkring mig säger att vi måste konsumera för att hålla hjulen snurrande.

Då skulle jag slippa leva med en känsla av fasa i största ensamhet eftersom vad som känns som resten av världen beter sig som om vi lever i den bästa av världar, där vi kan äta som kungligheter från 1700-talet och resa som Phileas Fogg, fast ännu snabbare.

Jag vet att det finns hopp. Jag vet att en majoritet av både Sveriges och världens befolkning vill se kraftfulla åtgärder för att få ordning på våra utsläpp.

Men det går inte ihop. Vi vill att politiker, världssamfundet och näringsliv ska agera. Men under tiden är vi som paralyserade, vi kan inte göra annat än det vi har lärt oss att göra – konsumera.

Vi står i och inför en kris vi inte kan förstå omfattningen av. Det är som att försöka föreställa sig evigheten, åtminstone i mitt huvud. Jag kan tänka mig att det är där vi kan mötas, i att vi känslomässigt och förnuftigt inte kan föreställa oss att vi har hamnat där vi hamnat bara genom att leva som vi gör. Krisen innebär att vi behöver ompröva det mesta, men vi verkar sakna verktyg för den här omprövningen.

Hur tänker och känner du?

”Böcker är ju ingenting värda”

Säger gärna människor med en uppgiven suck, som om världen är på väg att gå under. Vilket den ju är, men inte på grund av att vi inte uppskattar tryckta böcker.

Nu måste jag berätta en sidohistoria redan innan vi kommer till huvudmeddelandet. Det är när jag är på loppis och jag hör ”vilken färg ska vi ha på böckerna?”. Nu senast var det två kvinnor i 50-årsåldern, litet småsnygga och välbevarade som bollade frågan med varandra. De kom överens om litet beige (vem är förvånad?) och plockade på sig varsin varukorg full med böcker i olika beige toner. Innehållet i böckerna – hade ingenting med saken att göra.

Jag har hört en liknande historia förut. För ungefär tjugo år sedan. Men då var det en snoffsigare lantegendom som skulle inredas. Vid det tillfället tror jag dock att titlarna hade en viss betydelse. Sigge Stark och Angelique hade nog inte passat, hur beige ryggarna än varit.

Tillbaka till huvudhistorien. Många av oss har väl varit i, är just uppe i eller kommer att städa ur föräldrars och äldre släktingars bostäder. För säga vad man vill om rekordgenerationen, de dödstädar inte gärna. Det finns ofta massor att gå igenom.

Just idag struntar jag i möbler, husgeråd, husdjur och parfymer. Idag tänkte jag helt ägna mig åt böcker. Läs och lär. Eller följ bara med på en analys som varken är lättköpt eller konstruerad. Den är helt enkelt byggd på erfarenheter, av en ständig vilja att förstå och ett nördigt intresse för nationalekonomi, kulturella trender och konsumtionstrender samt andrahandsböcker.

(Om du inte har läst ”Long tail” av Chris Anderson, gör det. Du hittar den med säkerhet på Bokbörsen, dagsnoteringen är 35 stycken från trettio kronor och uppåt)

Vi tar det i punktform:

Generationen som nu faller ifrån (och lämnar efter sig böcker) är en STOR generation, vi pratar många människor.
Denna generation byggde och fick uppleva välfärdsstatens etablering och tillväxt.
När de var vuxna var maten relativt dyr, men bostäderna var billiga. Om de köpte bostad hjälpte inflationen och de generösa räntebidragen till att bostadskostnaderna var relativt låga (extremt läga jämfört med Stockholm nu).
Klassresan var möjlig och många, många, många gjorde den. Från arbetarklass och bondeklass till välutbildad medelklass.
Hur visade man klassresan på 60- och 70-talet? Jo, genom bildning. (OK, en och en annan köpte status via vräkighet, men det var inte normen.) Bokhyllor var självklara i varje hem, det var möjligt för alla att gå på teater, bokklubbarna hade sin storhetstid, Konstfrämjandet och Sveriges Allmänna Konstförening arbetade brett för att göra människor intresserade av konst.
Sverige var inte direkt mångkulturellt. Vi var ett hyfsat konformt samhälle. Vi gjorde ganska samma saker.

OK. Vi har alltså en generation som lämnar efter sig böcker. Dels är det mängder av böcker eftersom generationen var mycket stor och böcker var viktiga. Och dels är det VÄLDIGT MYCKET SAMMA BÖCKER.

Så, om du haft föräldrar som sagt att du ska bläddra försiktigt i vissa böcker, ”för att de kan bli värda mycket en dag”, är det dags att detronisera föräldern och kolla Bokbörsen. Där finns svaret.

Konstböcker som gavs ut av SAK finns i tusentals exemplar, precis som alla bokklubbsböcker.
Bra Böckers affärsmodell har gjort att det nästan inte finns någonting av deras utgåvor som har något andrahandsvärde att tala om. De tryckte alldeles för många exemplar av sina titlar och prånglade dessutom ut dem!
Bokbörsen levererar hårdtuggade sanningar hela tiden. Finns inte efterfrågan på titeln – glöm försäljning. Finns det många exemplar av titeln – du behöver lägga priset lågt för att få sälja.

Nu blir det en utvikning av nationalekonomisk art, men det blir på allmänbildningsnivå så du kan säkert hänga med:

Inom nationalekonomin utgår man ifrån att ett jämviktspris nås när efterfrågan är lika stor som utbudet. Finns det få enheter kommer människor att bjuda över varandra för att få tag på varan. Finns det många enheter kommer människor att leta efter den som säljer för lägst pris. När vi handlar på Ica eller Coop orkar vi inte med det här, utan vi handlar efter andra kriterier än pris. Ofta varumärke. Och när det gäller kläder och prylar har vi helt glömt bort att nationalekonomerna pratar om oss som ”the economic man”, då är vi helt vilse i pannkakan och bryr oss bara om varumärken och tillfälliga moden.

Men på Bokbörsen gäller marknadslagarna. Många små säljare, många små köpare. Mycket små möjligheter att manipulera marknaden (jo, det är klart, någon kan skriva ett blogginlägg som handlar om en viss titel eller författare, men det ger bara en tillfällig rörelse).

Dags att samla ihop sig. Vad blir det för kontenta av det här. Jo:

Många böcker har lågt värde.
Några böcker är eftersökta och därmed dyra, men det är sällan dem som dina föräldrar (morbror, faster, äldre kompis) trodde var eller skulle bli värdefulla.
Att lära sig om böckers värde tar tid, men det är kul att sitta och titta på Bokbörsen.
Vill du sälja själv behöver du lägga ner tid och energi på att förstå marknaden.
När vi som generation (jag är drygt 60) dör eller dödstädar kommer det att vara andra regler som gäller. Våra Månpocketar och våra Castaneda kan visa sig vara tryfflarna i spagettin. Men en brakmiddag får du bara ihop om du köpte På spaning efter den tid som flytt i de gröna banden eller om du på någon Fotomässa köpte en Tunbjörk som du fick signerad.

Vad ska vi med språket till?

Står det något meningsfullt däruppe eller är det bara tre slumpartat hopsatta bokstäver?

Ibland blir jag alldeles trött på människor som använder orden som om de vore absoluta. (”Only the Siths deal in absolutes” sägs det i någon Star Wars-film. Vilket betyder att det bara är de onda som struntar i gråskalor. De vill ha det enkelt: rätt eller fel. Bra eller dålig.) Ännu värre är med människor som använder orden som om det är någon annan som sagt åt dem vad orden betyder och att de måste hålla sig till deras order.

Det här verkar helknepigt, eller hur? Jag behöver ge exempel för att det här ska bli ett meningsfullt inlägg, eller hur?

Vi vet väl alla vad ”corporate bullshit” innebär. De där flosklerna som ledningsgrupper använder och som pressas på de underlydande. Flosklerna skiljer sig åt mellan branscher och verksamheter, men de finns där. Nästan alltid.

Jag tror att vad jag är ute efter är min frustration över människor som hanterar språket som om det är något som andra bestämmer över. Som om det inte är ett levande material som blir till när man hanterar det lekfullt, undersökande, respektfullt och utforskande. Då blir språket lånat, stelt, opersonligt, ointressant. Och jag letar då hela tiden efter undermeningen, det som är gömt bakom de stolpiga orden. Då har orden i sin klumpighet blivit hårda, kompakta och byggts till en mur. Jag hoppas alltid att det finns något bakom muren, att där finns den vattenklara SANNINGEN. Men ibland är det bara tomt. Kanske en liten simmig tanke utan egenvärde.

James Joyce, fast på riktigt

Välkommen in i mitt huvud. Jag har som plan att skriva hur det kan vara inuti mig. Jag undrar ju om jag bara är en misslyckad normal individ eller om jag faktiskt brottas (och har brottats) med svårigheter. Därför tänkte jag helt enkelt att jag gör ett test. Jag skriver ner hur tankarna går och så får ni gärna kommentera om det här är så hos er också.

OK. Då kör vi. Välkommen in i mitt huvud!

Jag behöver gå på toa. Jag tar den på övervåningen. (går i trappan) Just det, jag fick ju en bokbeställning, var kan jag ha den boken, bäst att kolla. (jag går in i bokrummet som ligger bredvid badrummet). Hm, är det en liten bilderbok eller en stor? Liten, då borde den vara här. Men kolla! Jag har ju faktiskt tre exemplar av den här rara boken. Jag sätter dem bredvid varandra i hyllan. (väldigt kissnödig) Just det, toan. (börjar scrolla på telefonen medan jag sitter på toan, kollar saldot på banken, katternas GPS, Facebookflödet, mejlen) Fasiken så litet pengar. Men där är ju Sam. Hej gubben! Hm, får inte glömma att vaccinera katterna när vi kommer till Stockholm nästa gång. Eller är det bättre att åka till Nybro med dem? Eller i vilken ort fanns den där trevliga veterinärmottagningen? (Börjar googla på ”tassar” och ”veterinärmottagning”) Ja, just det, boken. Skulle kolla den. (spolar, tvättar händerna) Ja, idag ser jag ju ganska pigg ut. Bra gjort att tvätta håret! Behöver handla ny kräm för ansiktet. När ska jag till apoteket nästa gång? Behöver jag åka till Emmaboda med bokbeställningarna imorgon? Ånej, jag behöver hitta på mer middagar, jag ska ju äta mer grönsaker. Just det! Diskhandskar ska jag skriva upp så att jag kan plocka nässlor. Nässelrisotto läste jag om i flödet på Instagram, det verkar gott. (går ner till undervåningen där jag har anteckningsblocket) Boken! (jag går upp till bokrummet och hämtar boken som betällts. Jag lyckas går nerför trappan med boken i handen) Frodo, hej gubben! Ja, nu ser jag att du vill ha mat. Men varför har jag inte fyllt på i burken, måste jag öppna säcken och hälla upp därifrån. Hur länge kommer det här att räcka, var handlade jag det här specialfodret sist? Inte Börjes, väl. Kanske djuraffären i Tingsryd, den som inte var öppen på vilken klämdag det nu var. Eller långfredag. Jaha, Frodo, här får du mat. Börjar han bli tjock? Behöver jag börja väga hans mat? Jag orkar inte, verkar så jobbigt, hur ska jag få katterna att inte ta varandras mat?

SLUT.

Tio minuter i huvudet på mig. Ett ständigt tjatter. Utom när jag får hyperfokus. Då försvinner jag in i det jag gör. Tyvärr är de saker jag hyperfokuserar på inte de saker som i längden gagnar mig eller som jag får långvarigt nöje av.

FUNDERING.

Jag möter skepsis när det gäller min ADHD-diagnos. Ibland känns det som om de enda som verkligen tror mig är psykologen som utredde mig och mina barn. Alla andra ser till ytan och tycker att jag hanterar och har hanterat mitt liv bra och att jag ser normal ut och har snygga gångkläder. Typ. Att jag åmar mig och vill ha en diagnos som är på modet. Tro mig, skulle jag vilja säga till dem, ni skulle inte vilja vara i mitt huvud, ni skulle inte vilja utkämpa de strider jag ställs och har ställts inför.

Är det ett nederlag att gå ner i split?

Eftersom jag nu verkar må bra av att skriva. Och att skriva hyfsat självutlämnande, så fortsätter jag med det. Så här i slutet av det arbetsliv som ersätts med lön och som bedöms av en överordnad så har jag inga större hämningar kvar. Mina framtida chanser att bli anställd skjuts nog inte i sank av att jag berättar om mina svårigheter att leva harmoniskt. Och dem jag kanske kan hjälpa genom att vara uppriktig uppväger gott och väl de mycket otroliga obehag de här skriverierna kan orsaka mig.

Det är ett nederlag att själsligt gå ner i split. Sånt ska jag strunta i nu och framåt. Jag kan tillfälligtvis vara följsam, i ett samtal, i ett möte med en annan människa, men då ska jag vara det för min egen skull. Mina inre självbilder är gubben Pettson och Jackson Lamb (”Slow horses”). Samt, som alltid Chrissie Hynde och Patti Smith. But that goes without saying, som de säger på annat språk.

Imorse vaknade jag till av en del av ett avsnitt (säsong två) av ”Slow horses”. Jackson Lamb tittade på filmer från övervakningskameror i Soho. ”Men, utbrast han, var är alla prostituerade och knarkare?” Hans kollegor förklarade att det var nya tider nu och att Londons stadsdelar förändrats. När jag kom tillbaka till London tjugo år efter en intensiv period av Londonvistelser i övre tonåren höll jag på att kräkas. Staden hade utvecklats till en plats för rika turister. Punkt. Det fanns ingen själ kvar. Jag är hemskt gubbig på den punkten. Jag vet inte var Slough House ligger nånstans (kontoret för de degraderade spionerna som jobbar under Lambs dysfunktionella ledning) men den delen av London kan jag tänka mig att hänga i. Om jag tar tåget någon gång. (Jag flyger ju inte, om det är någon som missat det. Av princip. Och för att göra mitt klimatavtryck så litet som möjligt.)

Här i Estamåla försöker jag alltså trappa ner min antideppmedicin och på samma sätt som Johan Cedersjö i podden ”Det sista pillret” så undrar jag om jag verkligen behövt medicinen hela den här tiden. Om jag behövt den alls, undrar jag också. Det kanske är helt fel behandling för det jag har besvär med. Vem kommer jag att bli om jag kommer att klara livet utan SSRI-piller? Kommer jag att känna känslor mer? Kommer jag att kunna längta igen? Kommer jag att kunna känna riktig glädje igen, mer än när jag får ett euforiskt rus av bokskogens skira grönska mot den ljusblå himlen med puffiga moln?

Och vad är utsättningsproblem, adaptionsknepigheter när det gäller att inte lönearbeta längre och vad kan hänga ihop med den ADHD som jag är diagnosticerad med? Jag går och lägger mig och har fina föresatser om nästa dag. När jag vaknar är det enda jag förmår att tänka ”KAFFE! men katterna först” och jag glömmer allt jag tänkt kvällen och dagarna och månaderna innan. Det är som jag varje dag vaknar och under natten glömt hur man lever. En evig omstart. Kaffevanan/koffeinkicken har dock ristat så djupa spår i mig att jag omöjligt kan glömma den. Men att jag mår bra av att sätta på musik och dansa, det glömmer jag bort. Att jag kommer igång och känner lugn av att skriva mina ”morning pages” (tre sidor flödesskrivning), det är som bortblåst. Hur stora lappar ska jag behöva skriva? Och var ska jag sätta dem? På katterna? På kaffebryggaren?

Alla kan gå ner i split

Jag erkänner, rubriken är skriven för att få in dig, kära läsare. Men när jag skrivit orden och sagt dem halvhögt för mig själv började jag skratta. För jag såg hur ironisk rubriken är. Med tanke på att jag skulle skriva om min psykiska ohälsa.

För javisst! Jag har hela livet försökt gå ner i split. Större delen av mitt liv har bestått av ansträngningar för att göra mig själv till en normal människa. Men det har jag inte problematiserat eftersom jag trott att alla har det så.

Jag hade en period då ätstörningar regerade. Jag har haft svårt med kärleksrelationer. Jag har brottats med extrem dålig självkänsla. Men jag har trott att alla har det så. Mer eller mindre. Sedan kom livssmällarna. Mamma fick en allvarlig hjärnblödning. Min tvillingsyster blev dödad. Då var det inte längre konstigt att jag inte var i psykisk toppform. Men ändå. Det fanns ingen hjälp att få, då på 90-talet. Mer än sjukskrivning i några veckor för ”psykisk insufficiens”. Bara bita ihop och inombords gå sönder allt mer.

I släkten och vänskapskretsen var vi helt inne på freudiansk psykologi med en dos tidiga störningar som eventuell förklaringsmodell. Vi tänkte att om vi bara kunde få lägga oss på analyssoffan så skulle vi kunna segla genom livet sedan. Hela och rena och härligt normala.

Jag spelade normal i ett par decennier och för knappt tjugo år sedan började jag med SSRI-medicin. Jag gick till husläkaren och sa: ”Jag orkar inte må så här. Ge mig piller.” Hon skrev ut utan särskilt många frågor.

Nu håller jag på att fasa ut dem. För tredje gången. Jag håller till på landet mest. Jag umgås med katterna, grannar, vänner, barn och den ljuvliga ensamheten. Jag inväntar pensionen genom att vara arbetssökande. Jag börjar se det makalösa i att odla. Jag har snart lyssnat klart på poddserien ”Det sista pillret” som handlar om en persons nedtrappning och utfasning av samma medicin som jag har stått på men också om SSRI-preparatens historia. Om propaganda åt olika håll, om läkemedelsbolagen skrattande hela vägen till banken, om oklara effekter och bieffekter.

Jag är nu framme vid att jag införskaffat en tablettdelare. Jag ska försöka gå ner på en kvarts tablett. Psykiskt tror jag det går utmärkt, men den där tablettdelaren ställer till problem. Måste jag skaffa en knarkvåg?