Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

ADHD, demokrati och möss

För att få styrsel på dagarna behöver jag skriva ner vad jag ska göra. Även om jag gör samma saker varje dag. Alltså, inte frukost och inte gå och lägga mig, det klarar min kropp tillräckligt bra att signalera till hela mig. Men blogga, göra annonser på Bokbörsen, packa bokbeställningar, handla, tvätta håret, göra mitt väldigt korta yoga-program, hämta in ved, kolla Kivra, ringa min mamma. Allt det där behöver jag skriva upp för att vara säker på att jag kommer att överväga det. Inte göra. Det kan jag inte vara säker på. Jag kan hoppas.

Vi som är på Facebook ser ju väldigt olika saker i våra flöden, beroende på vad vi tittat på och stannat upp vid, även om vi inte tittat länge. I mitt flöde försöker jag följa de demokratiska rösterna i USA. Och i Sverige. För i de tider vi lever i är inte demokratin en självklarhet. Jag kan rekommendera att läsa Alexandra Pascalidous inlägg om hur högerkrafter försökt stoppa hennes föreläsningar. Med skrämsel både gentemot henne och de arrangerande institutionerna. Följ gärna Robert Reich (tdigare minister och rådgivare till Clinton och Obama) och Rebecca Solnit (skribent och tänkare).

Som människor, tjänstemän och medborgare kan vi inte låta oss skrämmas. De som försöker undergräva demokratin kan ofta reglerna bra och har lärt sig på vilka knappar de ska trycka. Sedan finns ju de vanliga vardagsbrutala trollen som mest vevar och håller varandra om ryggen. De eldar på och skräms, men kanske sprider de mest rökridåer så att vi tittar åt fel håll när de mer slipade skapar lagar som i längden skadar demokratin.

När jag skriver vet jag att det är massor jag inte vet. På en paneldebatt med titeln ”Varför tvekar politikerna och vad är det som gör att besluten dröjer” med erfarna politiker som Birger Schlaug, Anders Wickman och Gudrun Schyman återkom ordet ”folkbildning” gång efter annan. Jag kommer att skriva om paneldebatten en annan gång, där sades mycket oroväckande, uppfordrande och konstruktivt som förtjänar att spridas och leva kvar. MEN. Tillbaka till min egen okunskap om demokratin och dess framväxt.

Okunskapen om demokratins framväxt har blivit blivit mindre efter att min bokverksamhet och min bristande kunskap möttes på ett konstruktivt sätt. Jag hittade nämligen boken ”Farliga tankar om demokrati och människovärde”, en lättläst bok som ibland är ett seriealbum och ibland en bilderbok. Utgiven i mitten av 80-talet på Ordfront. Tyvärr fick jag den såld medan jag höll på att läsa den, så jag kan inte låna ut den. Jag tror inte att jag är sämst i klassen när det gäller förtrogenheten med kamperna för demokrati och vilka motståndare som funnits och fortfarande finns. Läs på! Fortbilda er! Vi måste göra det.

När jag skriver det här har solen precis försvunnit bakom en molnskärm. Trots många minusgrader så värmde solen när den sken in genom fönstren. Men nu börjar kylan krypa in under kläderna. Jag har slängt ut den döda musen som katterna lagt som en present på den trasmatta jag använder som yogamatta. Jag tror jag vänder på den när jag ska göra mitt korta program, det som står på listan i kalendern.

Det där med kalla fötter och demoner, det gäller inte bara när man ligger i sängen, käre Ingmar Bergman. Det gäller även om man sitter i en mysig fåtölj. Därför måste jag härmed avsluta denna appell. Jag ber om ursäkt för att jag inte var så mysig idag. Men vissa dagar behöver man vara mindre Peter Mayle och mera Elise Ottesen-Jensen.

Baptisterna var en del av demokratirörelsen, tänka sig.

Feelgood, Frodo och Peter Mayle

Nu har jag redan medgivit att jag ligger och drar mig länge på morgnarna, så det tänker jag inte be om ursäkt för. Och ja, jag vet vad Ingmar Bergman sa om kalla fötter och demoner men under mitt täcke med flanellpåslakan är det varmt och gosigt. Däremot sa Ingmar Bergman ingenting om röda, bistra katter som med bestämda steg går med alla sina sju kilo på min bröstkorg för att sedan stirra rakt in i mina ögon och kamma mitt hårfäste med klorna. Visserligen litet försiktigt, men ändå. KLORNA.

Det är Frodo i ett nötskal. På hans axlar, om nu katter har axlar, vilar hela hemmets välfärd. Det är han som patrullerar lägenheten, huset och tomten, beroende på var vi är och vilken årstid det är. Det är han som säger att det är dags för mat. För honom, i alla fall. Ibland även för Sam, hans avsevärt mer chilla brorsa. Sam vet att allt gott kommer till honom, han behöver bara invänta och ibland använda sina klotrunda ögon.

Ja, jag har vaknat och kommit upp ur sängen även idag. Med viss hjälp av Frodo, alltså. Jag inser att jag snart måste ta en paus i bloggandet eftersom det är dags för Melodikrysset. Johodå. Det har blivit en institution i mitt liv. Inte på grund av ålder utan på grund av traditioner som en yngre person i familjen fört med sig från sitt ursprung.

Jag tar ofta upp mobilen ganska omgående när jag vaknar. Inte en toppenidé, och jag ska vänja mig av med den, men så är det. Jag kollar om jag fått in några roliga bokbeställningar under natten (inatt en nyandlig bok vid 4-tiden, vad berättar det om beställarens dygnsrytm och hälsa?) och det blir ofta en titt på Facebook-flödet. Jag läste ett otroligt bra inlägg som handlade om strategin bakom det som händer politiskt både i USA och här i Sverige. Om förflyttningen mot ett auktoritärt samhälle där de demokratiska institutionerna och civilsamhället nedmonteras och vi, de vanliga, snälla, folkhemstrogna vaknar först när våra möjligheter att påverka har blivit så små. Det var en kvinna med iranskt (?) namn som angavs som lärare som stod för den skarpa analysen.

NU HITTAR JAG INTE INLÄGGET. Vilket gör att jag inte känner för att skriva om feelgood eller Peter Mayle idag. Förutom att blogga, yoga och baka bröd som jag skrivit upp på den lista jag behöver göra varje dag för att få struktur (ADHD:n) ska jag ägna mig åt att leta fram inlägget. Det var knivskarpt, starkt oroande, mycket uppfordrande.

Katter, möss och miniatyrvärldar

Att bo i ett gammalt hus ute på landet med kryphål för små gnagare gör att katterna håller sig unga. De får stimulans på en massa sätt. Hörseln får de använda, luktsinnet testas hela tiden och sprintstarter är en självklar daglig övning.

När jag ligger och halvvaknar, numera kan jag ligga där mellan dröm och verklighet i mer än en timme, jag får ju det, hör jag att det pågår stor och ljudlig aktivitet på nedervåningen. Det är som att ha ett gäng trötta men stressade tonåringar hemma. Det ser ut så också när jag väl masar mig ned för att sätta på kaffebryggaren. Mattorna i oordning, köksskåp med vidöppna dörrar (katterna kan peta upp de nedre skåpen).

Medan jag åt frukost idag och tittade färdigt på en mycket spansk och ganska rolig film på Svtplay (Official Competition) höll katterna vakt vid den lilla frysen, redo att slå till när musen vågade sig fram. Och se! När jag skulle fylla på kaffekoppen hade de lamslagit en mus. Katterna var påtagligt stolta.

Ibland kryper jag ner på katternas nivå för att försöka se vad de ser. Jag undrar om de känner sig precis lagom stora och ser oss som överjästa typer som inte förstått att sluta växa i tid? Jag tänker också på att det finns ett tema i barnböcker som jag själv är väldigt förtjust i. Det tema där man får följa små varelser som förhåller sig till världen med gigantiska människor. Där tändsticksaskar blir sängar, små brödsmulor till hela limpor, fingerborgar blir hinkar och kastruller, trådrullar till pallar.

Det är kanske samma känsla som väcks som när man håller på med dockskåp, det är väl avsevärt fler vuxna människor än barn som har det som stort intresse. Jag tänkte med några avslutande boktitlar och bilder frän dem väcka minnen till liv om världar som är ännu mindre än katternas.

Teskedsgumman (såklart!)
Böckerna om Lånarna (Arrietty och hennes föräldrar)
Böckerna om Arthur och minimojerna (Luc Bessons påhitt)
Nils Karlsson Pyssling
Tildas hus
Hyacinta (inte så känd)
Indianen i skåpet (om en sju centimeter indian av plast som blir levande)
Nils Holgersson
Gunnel LIndes böcker om Lurituri
Lilleman och Jokus Pokus av Erich Kästner (han med Emil och detektiverna)

Krav och ambitioner är en effektiv munkavle

Det är nog dags att gå tillbaka till bloggens ursprung. Inte bara min bloggs utan bloggosfärens ursprung. Där det vardagliga och tankarna som far runt var det centrala. Att delandet var det centrala. Delande av liv och tankar. Inga pretentioner utom att höra ihop, att skapa gemenskap.

Här är jag nu. Insnöad eftersom jag inte förmår mig att skotta ordentligt. Det är klart att med högskaftade stövlar kan jag ta mig ut. Och igår var jag faktiskt i Emmaboda och postade en massa bokbeställningar på Mor och dotter, den stora klädaffären som har hand om Postens paket nu. Jag handlade mat också, torra linser och kikärtor som räcker några veckor till soppa och hummus. Jag kunde inte hålla mig ifrån ett besök på secondhandaffären Möjligheternas hus som ligger i anslutning till åtevinningsstationen. Förutom att möbler, kläder, husgeråd, böcker och annat kan lämnas till affären samtidigt som man slänger sådant som är uttjänt så skapar kommunen jobb i affären. Jag fick med mig en kasse väl valda böcker, en del av dem utsorterade från Emmaboda bibliotek. Ett fint exemplar av Bröderna Karamazov exempelvis, i den 80-talsutgåva som alla hade i sina bokhyllor men få läste.

Katterna är nyfikna på snön men ogillar den. Och det känns som om vi är överens om att kattluckan får vara stängd och att vi försöker hålla så mycket värme som möjligt inomhus. Ett hus från slutet av 1800-talet är inte bäst på att hålla kvar värme, det kan jag och katterna konstatera. Att hitta en annan lösning än direktverkande el som tankas ur elnätet känns angeläget och ligger högt upp på listan över projekt som måste genomföras. Katterna har alltså hittat sina ”vi är på landet men det är vinter”-personas och i dem ingår att jaga möss INOMHUS. De där mössen kommer in i huset via köket (olika hål som jag inte inventerat ordentligt ännu). Det här gör att katterna gärna vaktar där. Ligger i anfallsställning med svepande svansar.

Och se! Imorse hittade jag en död mus i vardagsrummet. Katterna har fattat att de har ett jobb att göra. Kanske var det det som gjorde att jag själv hittade tillbaka till vardagsbloggandet som kan bli mitt jobb bredvid bokverksamheten.

Har de bästa böckerna redan skrivits?

Böcker som jag hoppas väcker minnen och känslor. Endast en av dem går att köpa i vanliga handeln.

Självklart inte. Det vore ju nedslående både för oss som läser och för oss som vill uttrycka något viktigt och/eller underhållande.

Men däremot vill jag å det bestämdaste hävda att de böcker som finns i bokhandeln nu för tiden är ett ganska tunt urval av allt bra, roligt, intressant, utmanande och banbrytamde som skrivits.

Eftersom förlagen och bokhandeln har abdikerat från sitt ansvar att tillhandahålla ett brett urval av samtida litteratur såväl som klassiker, så är det ju tur att marknaden för andrahandsböcker är så väl ordnad och tillgänglig. Genom digitala marknadsplatser som Bokbörsen.

Nu har jag predikat tillräckligt och det är dags att minnas. Att minnas de underbara läsäventyren från barndomen. För det är där jag verkligen vill slå ett slag för att julklappar och presenter som man inte hittar i bokhandeln.

”Lilla huset i stora skogen” med efterföljande böcker (tio stycken allt som allt) går bara att få tag i på andrahandsmarknaden. Jag tror vi är många som inom oss lärt sig om umbärande, självhushållning, pionjärtiden och livet bakom Vilda Västern-kulisserna.

Ole Lund Kirkegaards hejdlöst illustrerade och likaledes hejdlöst roliga klassiker som ”Gummi-Tarzan”, ”Gusten Grodslukare”, ”Hodjas flygande matta” med flera finns bara begagnade.

Några av mina favoriter är Edith Nesbits skattsökar- och tidsreseberättelser. ”Huset Ardens gåta” och böckerna om sandtrollet lever kvar inuti mig men inte på den svenska förstahandsmarknaden.

Inför att jag skulle skriva det här inlägget insåg jag att bristen på Roald Dahls böcker, som, det måste jag erkänna har glatt oss som säljer begagnade böcker, nu är upphävd genom att ett framsynt förlag har gett ut åtminstone några av hans mest uppskattade barnböcker. Detsamma gäller klassikern ”Kattresan” av Ivar Arosenius som har tryckts upp igen och börjar säljas nästa år.

Det är dags att avrunda. Med en lista som får heta ”Några av mina bästa bokäventyr”

Resan till Landet Längesen av Elsa Beskow
Bläckhjärta av Cornelia Funke
Allt av Ulf Stark
Deckarna om Agaton Sax (Nils Olof Franzén) och Ture Sventon (Åke Holmberg)
Mio min Mio av Astrid Lindgren
Böckerna om Vren av Lotta Olivecrona
Arra av Maria Turtschaninoff
Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner av Barbro Lindgren

Men innan det är absolut dags att sluta vill jag fråga vilka bokäventyr du vill ge vidare till dina barn, barnbarn, barnbarnsbarn, gudbarn, kusinbarn, bonusbarn, syskonbarn, ja, du fattar.

Det går bra för dig på LinkedIn, Eva

Så står det i mejl jag får varannan, var tredje dag.

Men ingenting kunde vara längre från sanningen. Det går uruselt för mig på LinkedIn. Om en kort liten stund är det dags för mig att säga adjö.

— LinkedIn, vill jag säga, vi har aldrig haft ett särskilt nära, roligt eller intressant förhållande. Du har satt tonen och det där LinkedIn-lingot har jag aldrig lyckats lära mig. Där gödslas det med peppiga begrepp och engagerade flöjtningar och inte ett ord är sant. Inte helt lögn heller, i alla fall inte hela tiden. Men orden används som om de inte har en överenskommen betydelse, utan det går nog alltid att blåsa in litet helium för att få orden att bli större och flyga högre.

Alla i LinkedIn är ”stjärnor”. Ända tills de inte är det och då blir det alldeles tyst och ett vacuum bildas.

”Dags för nya utmaningar”. Är det någon enda som inte fattat att det betyder att personen fått sparken på ett eller annat sätt? Även om det nu för tiden inte är förenat med skam och nesa att bli uppsagd. Att kalla en spade för en spade, det gör man bara inte på LinkedIn.

Dopamin, ett ord som trendar

Robyns nya hit. Något jag och mina barn hänvisar till när vi ska förklara varför vi gör som vi gör. Och på något vis dyker ordet upp i mitt Facebook-flöde mest hela tiden. Vilket naturligtvis har med algoritmerna att göra och att jag följer eller har reagerat på människor som skriver om ADHD. Mycket dopamin där.

I alla fall. Dagarna tickar ner till dagen P. Dagen då jag ska börja lyfta allmän pension. Dagen då återbäringen för alla timmar, dagar, veckor, månader, år och decennier jag jobbat kommer. Dagen då det bara är jag och tiden.

Bara jag och tiden. Katterna slinker ju omkring. Men de är sig själva nog. De bryr sig inte om jag jobbar eller är arbetslös eller sjukskriven eller pensionär. De bara är.

Bara jag och tiden.

Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att äta goda saker. Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att titta på någon riktigt spännande serie. Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att dricka vin.

Men herregud! Vilket tomt liv! Och vad tjock och alkad jag kommer bli! Och vad dåligt jag kommer att må om morgnarna!

Bara jag och tiden. Betyder det att jag ska ägna mig åt tidsfördriv? Åt att fördriva tiden, nu när den finns så ymnigt. Det låter väl väldigt slösaktigt, att fördriva tiden.

Hade jag jobbat in i kaklet hade jag väl behövt att vila en hel del först. Men det senaste året har jag varit arbetssökande, vilket har varit tärande på vissa sätt, men inte så fasansfullt slitsamt.

Vad ser ni andra fram emot när återbäringen kommer och tiden är ymnigt förekommande? Jag ser äldre omkring mig som ägnar sig åt konsumtion; prylar, renoveringar, resor, mat, alkohol, kultur. Jag menar nu inte att resor, mat och kultur bara är konsumtion, men ibland känns det som så, att tiden behöver fördrivas och har man pengar så….. ”Litet guldkant”.

Jag funderar på om det inte är vår samhälleliga plikt att ägna oss åt samhället när vi får vår återbäring. I alla fall om inte arbetslivet har slitit ut oss. Om vi har hälsan, helt enkelt. Att bara göra saker because we’re worth it och har pengarna, är inte det ett tecken på själslig fattigdom?

Jag har nu fått dopaminpåslag av den goda sorten – jag har skrivit. Jag fick också ett dopaminpåslag av att läsa om toaletten Compostera, lättskött, belastar inte vattensystemen samt ger mull.

Men sedan blev det kaos i huvudet eftersom allt jag vill förverkliga på ägorna i Småland inte kan göras i en handvändning, utan kräver planering, yrkeskunnigt folk samt pengar. Alla idéerna trängde sig runt mig som ett gäng godissugna barn och katter – JAG FÖRST!

Då kom jag på att det är mysigt att fördriva tiden med en tupplur.

Bloggbloggebloggblogg

Ska jag göra en varudeklaration?

Utfärda några löften?

Ställa några frågor till mig själv som jag ska försöka utreda och svara på?

Eftersom jag nu har deklarerat, helt frankt, att jag ska bli en flitigare bloggare så bör jag nog uttala mig något om vad bloggen kommer att handla om framgent. Under de tolv år jag haft bloggen har den handlat om olika saker. Utmattningen var ett område. Jag har försökt dela med mig av tankar kring den digitala utvecklingen, det är ju riktigt gammal skåpmat nu. Jag har skrivit om delningsekonomi, på den tiden jag trodde Airbnb var en fin spelare. Ett antal riktigt bra recept har jag delat med mig av också. Jag återvänder till dem själv. Särskilt salsicciarecepten (det finns två – en gratäng och en pastasås).

Nu kommer det att handla om tankar. Ja, om tankar. Men litet verkstad ska det bli också. Det lovar jag. Jag har ju en tomt med odlingspotential. Dessa liljevita tjänstemannahänder ska väl någon gång i världshistorien bli skitiga under naglarna. Jo, jag kan fylla på både olja (rätt sort) samt spolarvätska. Och bensin. Men nu är det kompostering, jordberedning och plantering jag tänkte ge mig på.

Tankarna kommer att handla om våra känslor inför klimathotet och om vad vi ska göra. Tankarna kommer att handla om mitt arbetsliv och reflektioner som har med den negativa samhällsnyttan jag ibland bidragit till.

Tankarna kommer att handla om livet efter dagen P, när pensionen äntligen kan ge ekonomisk stabilitet och frihet att bli egenföretagare.

Katterna kommer jag självklart att exploatera också.

Jag önskar jag vore klimatförnekare

Jag önskar jag vore klimatförnekare. Då vore livet så mycket enklare

Då skulle jag slippa vara delad i två. Jag skulle slippa leva med vetskapen om att vi lever i en existentiell kris samtidigt som politiker, näringsliv och de flesta omkring mig säger att vi måste konsumera för att hålla hjulen snurrande.

Då skulle jag slippa leva med en känsla av fasa i största ensamhet eftersom vad som känns som resten av världen beter sig som om vi lever i den bästa av världar, där vi kan äta som kungligheter från 1700-talet och resa som Phileas Fogg, fast ännu snabbare.

Jag vet att det finns hopp. Jag vet att en majoritet av både Sveriges och världens befolkning vill se kraftfulla åtgärder för att få ordning på våra utsläpp.

Men det går inte ihop. Vi vill att politiker, världssamfundet och näringsliv ska agera. Men under tiden är vi som paralyserade, vi kan inte göra annat än det vi har lärt oss att göra – konsumera.

Vi står i och inför en kris vi inte kan förstå omfattningen av. Det är som att försöka föreställa sig evigheten, åtminstone i mitt huvud. Jag kan tänka mig att det är där vi kan mötas, i att vi känslomässigt och förnuftigt inte kan föreställa oss att vi har hamnat där vi hamnat bara genom att leva som vi gör. Krisen innebär att vi behöver ompröva det mesta, men vi verkar sakna verktyg för den här omprövningen.

Hur tänker och känner du?

”Böcker är ju ingenting värda”

Säger gärna människor med en uppgiven suck, som om världen är på väg att gå under. Vilket den ju är, men inte på grund av att vi inte uppskattar tryckta böcker.

Nu måste jag berätta en sidohistoria redan innan vi kommer till huvudmeddelandet. Det är när jag är på loppis och jag hör ”vilken färg ska vi ha på böckerna?”. Nu senast var det två kvinnor i 50-årsåldern, litet småsnygga och välbevarade som bollade frågan med varandra. De kom överens om litet beige (vem är förvånad?) och plockade på sig varsin varukorg full med böcker i olika beige toner. Innehållet i böckerna – hade ingenting med saken att göra.

Jag har hört en liknande historia förut. För ungefär tjugo år sedan. Men då var det en snoffsigare lantegendom som skulle inredas. Vid det tillfället tror jag dock att titlarna hade en viss betydelse. Sigge Stark och Angelique hade nog inte passat, hur beige ryggarna än varit.

Tillbaka till huvudhistorien. Många av oss har väl varit i, är just uppe i eller kommer att städa ur föräldrars och äldre släktingars bostäder. För säga vad man vill om rekordgenerationen, de dödstädar inte gärna. Det finns ofta massor att gå igenom.

Just idag struntar jag i möbler, husgeråd, husdjur och parfymer. Idag tänkte jag helt ägna mig åt böcker. Läs och lär. Eller följ bara med på en analys som varken är lättköpt eller konstruerad. Den är helt enkelt byggd på erfarenheter, av en ständig vilja att förstå och ett nördigt intresse för nationalekonomi, kulturella trender och konsumtionstrender samt andrahandsböcker.

(Om du inte har läst ”Long tail” av Chris Anderson, gör det. Du hittar den med säkerhet på Bokbörsen, dagsnoteringen är 35 stycken från trettio kronor och uppåt)

Vi tar det i punktform:

Generationen som nu faller ifrån (och lämnar efter sig böcker) är en STOR generation, vi pratar många människor.
Denna generation byggde och fick uppleva välfärdsstatens etablering och tillväxt.
När de var vuxna var maten relativt dyr, men bostäderna var billiga. Om de köpte bostad hjälpte inflationen och de generösa räntebidragen till att bostadskostnaderna var relativt låga (extremt läga jämfört med Stockholm nu).
Klassresan var möjlig och många, många, många gjorde den. Från arbetarklass och bondeklass till välutbildad medelklass.
Hur visade man klassresan på 60- och 70-talet? Jo, genom bildning. (OK, en och en annan köpte status via vräkighet, men det var inte normen.) Bokhyllor var självklara i varje hem, det var möjligt för alla att gå på teater, bokklubbarna hade sin storhetstid, Konstfrämjandet och Sveriges Allmänna Konstförening arbetade brett för att göra människor intresserade av konst.
Sverige var inte direkt mångkulturellt. Vi var ett hyfsat konformt samhälle. Vi gjorde ganska samma saker.

OK. Vi har alltså en generation som lämnar efter sig böcker. Dels är det mängder av böcker eftersom generationen var mycket stor och böcker var viktiga. Och dels är det VÄLDIGT MYCKET SAMMA BÖCKER.

Så, om du haft föräldrar som sagt att du ska bläddra försiktigt i vissa böcker, ”för att de kan bli värda mycket en dag”, är det dags att detronisera föräldern och kolla Bokbörsen. Där finns svaret.

Konstböcker som gavs ut av SAK finns i tusentals exemplar, precis som alla bokklubbsböcker.
Bra Böckers affärsmodell har gjort att det nästan inte finns någonting av deras utgåvor som har något andrahandsvärde att tala om. De tryckte alldeles för många exemplar av sina titlar och prånglade dessutom ut dem!
Bokbörsen levererar hårdtuggade sanningar hela tiden. Finns inte efterfrågan på titeln – glöm försäljning. Finns det många exemplar av titeln – du behöver lägga priset lågt för att få sälja.

Nu blir det en utvikning av nationalekonomisk art, men det blir på allmänbildningsnivå så du kan säkert hänga med:

Inom nationalekonomin utgår man ifrån att ett jämviktspris nås när efterfrågan är lika stor som utbudet. Finns det få enheter kommer människor att bjuda över varandra för att få tag på varan. Finns det många enheter kommer människor att leta efter den som säljer för lägst pris. När vi handlar på Ica eller Coop orkar vi inte med det här, utan vi handlar efter andra kriterier än pris. Ofta varumärke. Och när det gäller kläder och prylar har vi helt glömt bort att nationalekonomerna pratar om oss som ”the economic man”, då är vi helt vilse i pannkakan och bryr oss bara om varumärken och tillfälliga moden.

Men på Bokbörsen gäller marknadslagarna. Många små säljare, många små köpare. Mycket små möjligheter att manipulera marknaden (jo, det är klart, någon kan skriva ett blogginlägg som handlar om en viss titel eller författare, men det ger bara en tillfällig rörelse).

Dags att samla ihop sig. Vad blir det för kontenta av det här. Jo:

Många böcker har lågt värde.
Några böcker är eftersökta och därmed dyra, men det är sällan dem som dina föräldrar (morbror, faster, äldre kompis) trodde var eller skulle bli värdefulla.
Att lära sig om böckers värde tar tid, men det är kul att sitta och titta på Bokbörsen.
Vill du sälja själv behöver du lägga ner tid och energi på att förstå marknaden.
När vi som generation (jag är drygt 60) dör eller dödstädar kommer det att vara andra regler som gäller. Våra Månpocketar och våra Castaneda kan visa sig vara tryfflarna i spagettin. Men en brakmiddag får du bara ihop om du köpte På spaning efter den tid som flytt i de gröna banden eller om du på någon Fotomässa köpte en Tunbjörk som du fick signerad.