Står det något meningsfullt däruppe eller är det bara tre slumpartat hopsatta bokstäver?
Ibland blir jag alldeles trött på människor som använder orden som om de vore absoluta. (”Only the Siths deal in absolutes” sägs det i någon Star Wars-film. Vilket betyder att det bara är de onda som struntar i gråskalor. De vill ha det enkelt: rätt eller fel. Bra eller dålig.) Ännu värre är med människor som använder orden som om det är någon annan som sagt åt dem vad orden betyder och att de måste hålla sig till deras order.
Det här verkar helknepigt, eller hur? Jag behöver ge exempel för att det här ska bli ett meningsfullt inlägg, eller hur?
Vi vet väl alla vad ”corporate bullshit” innebär. De där flosklerna som ledningsgrupper använder och som pressas på de underlydande. Flosklerna skiljer sig åt mellan branscher och verksamheter, men de finns där. Nästan alltid.
Jag tror att vad jag är ute efter är min frustration över människor som hanterar språket som om det är något som andra bestämmer över. Som om det inte är ett levande material som blir till när man hanterar det lekfullt, undersökande, respektfullt och utforskande. Då blir språket lånat, stelt, opersonligt, ointressant. Och jag letar då hela tiden efter undermeningen, det som är gömt bakom de stolpiga orden. Då har orden i sin klumpighet blivit hårda, kompakta och byggts till en mur. Jag hoppas alltid att det finns något bakom muren, att där finns den vattenklara SANNINGEN. Men ibland är det bara tomt. Kanske en liten simmig tanke utan egenvärde.
