Robyns nya hit. Något jag och mina barn hänvisar till när vi ska förklara varför vi gör som vi gör. Och på något vis dyker ordet upp i mitt Facebook-flöde mest hela tiden. Vilket naturligtvis har med algoritmerna att göra och att jag följer eller har reagerat på människor som skriver om ADHD. Mycket dopamin där.
I alla fall. Dagarna tickar ner till dagen P. Dagen då jag ska börja lyfta allmän pension. Dagen då återbäringen för alla timmar, dagar, veckor, månader, år och decennier jag jobbat kommer. Dagen då det bara är jag och tiden.
Bara jag och tiden. Katterna slinker ju omkring. Men de är sig själva nog. De bryr sig inte om jag jobbar eller är arbetslös eller sjukskriven eller pensionär. De bara är.
Bara jag och tiden.
Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att äta goda saker. Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att titta på någon riktigt spännande serie. Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att dricka vin.
Men herregud! Vilket tomt liv! Och vad tjock och alkad jag kommer bli! Och vad dåligt jag kommer att må om morgnarna!
Bara jag och tiden. Betyder det att jag ska ägna mig åt tidsfördriv? Åt att fördriva tiden, nu när den finns så ymnigt. Det låter väl väldigt slösaktigt, att fördriva tiden.
Hade jag jobbat in i kaklet hade jag väl behövt att vila en hel del först. Men det senaste året har jag varit arbetssökande, vilket har varit tärande på vissa sätt, men inte så fasansfullt slitsamt.
Vad ser ni andra fram emot när återbäringen kommer och tiden är ymnigt förekommande? Jag ser äldre omkring mig som ägnar sig åt konsumtion; prylar, renoveringar, resor, mat, alkohol, kultur. Jag menar nu inte att resor, mat och kultur bara är konsumtion, men ibland känns det som så, att tiden behöver fördrivas och har man pengar så….. ”Litet guldkant”.
Jag funderar på om det inte är vår samhälleliga plikt att ägna oss åt samhället när vi får vår återbäring. I alla fall om inte arbetslivet har slitit ut oss. Om vi har hälsan, helt enkelt. Att bara göra saker because we’re worth it och har pengarna, är inte det ett tecken på själslig fattigdom?
Jag har nu fått dopaminpåslag av den goda sorten – jag har skrivit. Jag fick också ett dopaminpåslag av att läsa om toaletten Compostera, lättskött, belastar inte vattensystemen samt ger mull.
Men sedan blev det kaos i huvudet eftersom allt jag vill förverkliga på ägorna i Småland inte kan göras i en handvändning, utan kräver planering, yrkeskunnigt folk samt pengar. Alla idéerna trängde sig runt mig som ett gäng godissugna barn och katter – JAG FÖRST!
Då kom jag på att det är mysigt att fördriva tiden med en tupplur.
Jag gick i pension för drygt tio år sen, hade inte en aning om vad jag skulle göra sen. Men jag har alltid gillat att skriva, och började först blogga, lite dagboksaktigt, sen pratade jag gamla minnen med fd klassisar, tyckte det var synd att de skulle försvinna med oss, startade ny blogg om den gamla hembygden (Enskede). Nu har jag snöat in på att (mest i gamla tidningar) läsa om hur det var att leva ex vis för 100 år sen – och skriver om det som jag själv blir nyfiken på att veta mer om.
Så jag gör väl inget som gynnar andra (även om åtminstone någon tyckt att Enskedebilder var ”en kulturgärning” 😉 ). Men märker att jag mår bra av skrivandet, får t o m lite ”träningsvärk” i hjärnan av att lära mig ”stockholmarnas historia” (som jag var helt okunnig om) – och det kan ju inte vara dåligt. Kanske fördröjer jag ev demens, och det är ju bra för samhället.
O så har jag börjat följa makens exempel o ta tupplurar…
Det låter väldigt bra. Jag känner hopp inför min egen period som pensionär. Just det du beskriver om att det växt fram organiskt, det du arbetar med. För det är ju ett arbete som kommer dig och andra till glädje och nytta, även om du inte får någon monetär lön för mödan och lusten.
Men Enskede! Där har jag bott och nu bor jag nära. Ska genast in och kolla din blogg, för är det där jag hittar det du skriver om Enskede?
Javisst! Just att det växer fram organiskt, slumpvis och oorganiserat (försökte jag – förgäves – förklara för en klassis). Jag lägger in egna och andras ”berättelser” av olika slag. Nu skriver jag mera på StockholmsMix, men andra hittar fortfarande hit, då och då kommer ett nytt bidrag. Häromdan fick jag bilder från en fd enskedebo som hittat sin mammas gamla medlemskort i Radio Nords klubb för husmödrar, samt deras kokbok! Själv mindes jag vara Tio-i-topp. Jag bodde till 1958 på Skärmarbrinksvägen 1, Johanneshov. Länk till RadioNordsidan:
https://enskedebilder.com/2022/01/14/minns-ni-radio-nord-sextiotalets-piratradio-stoppades-slutligen-av-en-alldeles-egen-lag-men-lever-anda-vidare/