Jag önskar jag vore klimatförnekare. Då vore livet så mycket enklare
Då skulle jag slippa vara delad i två. Jag skulle slippa leva med vetskapen om att vi lever i en existentiell kris samtidigt som politiker, näringsliv och de flesta omkring mig säger att vi måste konsumera för att hålla hjulen snurrande.
Då skulle jag slippa leva med en känsla av fasa i största ensamhet eftersom vad som känns som resten av världen beter sig som om vi lever i den bästa av världar, där vi kan äta som kungligheter från 1700-talet och resa som Phileas Fogg, fast ännu snabbare.
Jag vet att det finns hopp. Jag vet att en majoritet av både Sveriges och världens befolkning vill se kraftfulla åtgärder för att få ordning på våra utsläpp.
Men det går inte ihop. Vi vill att politiker, världssamfundet och näringsliv ska agera. Men under tiden är vi som paralyserade, vi kan inte göra annat än det vi har lärt oss att göra – konsumera.
Vi står i och inför en kris vi inte kan förstå omfattningen av. Det är som att försöka föreställa sig evigheten, åtminstone i mitt huvud. Jag kan tänka mig att det är där vi kan mötas, i att vi känslomässigt och förnuftigt inte kan föreställa oss att vi har hamnat där vi hamnat bara genom att leva som vi gör. Krisen innebär att vi behöver ompröva det mesta, men vi verkar sakna verktyg för den här omprövningen.
Hur tänker och känner du?
