Det kanske är vädret, det kanske är ljuset, för det är i alla fall inte världsläget som gör att jag börjat vakna som, jag tror, en normal människa. Med en viss tillförsikt och en liten spirande glädje och förväntan. ”Vad kan denna dag bära i sitt sköte?”
Jag räknar upp min tillvaros välsignelser:
- två störiga katter
- odlingsbar jord
- goda grannar
- storstäder när jag väljer dem
- människor att älska
- vänner att luta sig mot och inspireras av
- meningsfullt arbete, visst som ger inkomst och annat som kanske bidrar till något positivt i världen
- god sömn för det mesta
- förtrogenhet med avgrundsdjup sorg och med förtärande ångest
- äntligen energi och tillräckligt med självförtroende för att vilja planera och odla min trädgård
- jag har lärt mig att virka mer än bara fastmaskor. Det betyder att jag inte är helt tappad när det gäller finmotorik och inlärningsförmåga
- jag har sluppit ur arbetslivets krångliga och oförutsägbara maskor, jag behöver inte gå på meningslösa möten, försöka förstå mig på outtalade regler och rutiner, engagera mig fackligt till mycket liten nytta eller redovisa min aktivitet till Arbetsförmedlingen, a-kassan och Försäkringskassan
- jag känner en kraft från alla människor som vill något annat än det samhälle vi har idag, jag är en del av den kraften
