Det här är mest en teaser, en blänkare för vad som komma skall. Jag tänker skriva om att det på inget sätt är enkelt att gå från en tillvaro som präglas av förvärvsarbete till en förtjänad tillvaro utan lönearbete.
En närstående som har varit pensionär sedan många år jobbade i en organisation som erbjöd en kurs inför pensioneringen. Det här har fastnat hos mig utan att jag riktigt vet vad kursen omfattade.
För de flesta av oss är våra yrkesliv en stor del av livet. Naturligtvis tar arbetet tid men vi arrangerar också våra liv kring arbetet, med dagliga resor, planering, klädsel. Dessutom definierar vi oss också genom vad vi utbildat oss till och vad vi jobbar som. Så, vem är man sedan när man inte har något jobb att gå till? Och vad ska man göra med all tid som förut var så inrutad?
Vad jag är ute och far efter är helt enkelt att det inte är självklart att en sådan genomgripande förändring av livet funkar bara sådär. Det där med kurs verkar vettigt.
Jag undrar om det i kursplanen ingår ett moment som skulle kunna heta ”Hitta din Ingres-fiol”. Vilket alltså betyder att man får som uppgift att leta fram något som man är lika bra på som sitt arbete. Om det så är bakning, flugfiske, fiolspel, klädsömnad, umgänge med barn eller romanskrivande. Det borde ingå.
Ni som är pensionärer, hur har ni gjort för att göra pensionärslivet meningsfullt och njutbart?
Jag tog med mig den roligaste delen av mitt jobb: att skriva på nätet. Så nu gör jag det: först var det egna tankar, sen egna o andras barndomsminnen från vår söderförort, nu mest om stockholmarnas historia, som jag läser om på nätet (spec gamla tidningsartiklar). Så i mitt fall gäller att jag behöver dator o uppkoppling. (O så försöker jag röra på mig emellanåt.)
Har upptäckt att jag passar väldigt bra som (den här sortens) pensionär, har ingen diagnos, men blir oproportionerligt nervös så fort jag ska göra ngt – utan att jag ens själv riktigt förstår varför. Man upphör nog aldrig att förvåna sig över sig själv…
Hej Lena!
Ja, det låter ju faktiskt perfekt, att ta med sig det roligaste från jobbet och fortsätta med. Så ska jag nog också tänka. Då blir det mer omsorg om bloggandet och kommenterandet också. När jag började blogga för länge, längesen hade jag ett behov snarare än en idé. Sen kom Blogg100 och satte blåslampa på alltihop. Sen blev jag utbränd och det var ju verkligen något bra att skriva om, jag har förstått att jag stöttade och inspirerade en och annan. Förutom att jag själv reflekterade.
Du har rätt, man upphör aldrig att förvånas över sig själv