Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Örebro (sida 1 av 1)

Köp inte en Michael Kors-väska! #blogg100 dag 53

……om du vill vara i framkanten. Den tiden är förbi. Men tycker du om att simma i bakvattnet, flyta med strömmen och ha samma saker som ”alla andra” har, då är det fortfarande OK att köpa en väska med MK-märket.

Jag roade mig att titta på sökningarna på Google. Och för Michael Kors är de på väg ner. Tydligt tecken på att de som leder modet redan har hittat ett nytt väskmärke och att de snabba följarna redan lagt sina Michael Kors i Emmaus-lådan, på eBay eller Blocket. Medan ja-ni-vet-vilka stoltserar med sina väskor ett tag till för att sedan gömma dem längst in i garderoben.

väskor_trend

Upp som en sol och ner som en….?

Det var intressant att se vilka regioner i Sverige som trendat starkast under vissa perioder. Storstadslänen dominerar. Uppsala län kom smygande i höstas och tillslut kom Närke. Litet efter. Och då kom jag ihåg att det berättades  när jag var mindre att företag ofta provade sina produkter i Närke. För om närkingarna, gnällbältets gnälligaste gnällare gillade produkten, då kunde företagen räkna med att den gick hem överallt. Så vad säger det om Michael Kors-väskorna att närkingarna nu tillslut har fattat trenden?

Den röda kurvan visar det stabila intresset för Louis Vuitton. Med en viss tillväxt.

Ps. Eftersom jag till viss del kan räkna mig som örebroare får jag skriva spydigheter om närkingar. Ds.

Stenyxor och hår

yxa

Förvisso inte en stenyxa, men i alla fall en yxa från Länsmuseet i Örebro. I brons.

Jag minns Länsmuseet i Örebro. Det enda museet i Örebro. Efter stenyxorna som låg i låga glasmontrar till vänster kom man till ett utrymme med något roligare föremål. Jag kan komma ihåg att den gråa ledan som dels kom sig av det eviga mulengrå vädret som härskade i Örebro, dels kom sig av att vara barn och därmed tvungen till saker och dels kom sig av hopplösheten i de gråmatta stenyxorna utan historia, ersattes av litet hjärtklappning och förväntan. Jag gräver i minnet och ser några bilder flyta fram och glimtar någon allmogepryl och kanske en leksak. Men nej, minnet är flyktigt och jag kan inte berätta om det som gjorde besöket på Länsmuseet uthärdligt, för jag minns inte. Stenyxorna kan jag däremot frammana när som helst.

Under jullovet har jag gjort några museibesök. Och känt hur märkligt lugnande det kan vara att återse museer. Man kan minnas tidigare besök och prata om det. Vid föremål som betytt något kan man stanna till och försöka återskapa känslan.

Egentligen är jag ganska arg på museer. Det har antagligen att göra med mina barndomsupplevelser från Länsmuseet i Örebro. Museer som pedagogiska katastrofer där man högdraget lägger ut några föremål, möjligen med några torra fakta. Besökaren står där och ska själv utifrån årtal, material och (i bästa fall) användning dechiffrera sammanhanget. Och basta! om man inte kan sin historia, då får man minsann skylla sig själv.

Jag var på Nordiska Museet med min 13-åriga dotter. Där var det tyst och rymligt som det brukar. Plats för tankarna och för samtal. Byggnaden gör att alla utställningar känns gammaldags utan att de för den skull är det. För deras utställning om Hår var allt annat än omodern. Bara det att de väcker frågan om när hår övergår från att vara det finaste till att bli det äckligaste! Hår på knoppen kan ju vara det vackraste på en människa medan hår på kroppen kan stimulera kräkreflex och ge de värsta nättrollen enormt mycket vatten på kvarnen. Och så finns ju håret i soppan och håret i avloppsbrunnen.

Pedagogiskt och fint går utställningen igenom hårmodet (all slags hårväxt; på knopp, på kropp och i ansikte) från medeltiden och fram till idag. Med intressanta reflektioner ut mot varje samtid. För varför började kvinnorna klippa av sig sina långa hår på tjugotalet? Hur hängde det ihop med första världskriget och andra stora skeenden? Och hur bemöttes de klippta kvinnorna av sin omvärld? Varför kunde de vara modiga just under den perioden?

Hur ofta förstår man något mer om samtiden eller dåtiden när man varit på museum? Hur ofta går man inte bara därifrån och har prickat av sitt besök på den långa ”att-göra-i-livet”-listan? Fast det har blivit bättre, mycket bättre sedan 70-talets Örebro.

Jag är nära nog besatt av föremålens förmåga att prata till och om oss. Jag kommer att återkomma om föremålen. Och om museer.

Den ofrivillige scouten

Där sitter jag i scoutskjorta och halsduk. Intressant.

”Den som inte gillar GK får gå hem” sjöng vi i Betelkyrkans scoutkår ”Goda Kamrater” i lokalerna vid Våghustorget i Örebro. Vi använde melodin till ”If you’re happy and you know it…”. Redan där borde man ha dragit öronen åt sig. Och det kan jag ju lugnt säga att mamma var ju aldrig speciellt förtjust över vårt deltagande i Goda Kamrater. Hon vägrade att köpa scoutskjortor till oss, betänk att det här var på 70-talet när det inte var så många år sedan nazisterna gått omkring på gatorna i uniformsskjortor.

Men vi pysslade och lärde oss sy i knappar och gjorde ”hemma-hos” och det var litet mysigt. Så kom då hajken. Och det blev en mardröm. Vi kände oss utanför, alla andra verkade ha roligt, det var mörkt, jag vaknade mitt i natten och var kissnödig. Efter det slutade vi vara Goda Kamrater, jag, min syrra och vår bästa kompis.

Fyrtio år senare har jag blivit del av en scoutgemenskap. Och jag är högeligen förvånad. Och alldeles lycklig. Jag är fortfarande ganska dålig på surrning, jag kan långsamt knyta 4 av 5 basknopar men kan numera göra en engelsk säckknop vilket jag är stolt över, mina barn är mycket bättre på att göra upp eld än jag, men jag lär mig. Jag är inte helt kär i scoutskjortan men när jag tänker på den som en skoluniform snarare än en militär persedel, då kan jag omfamna idén.

Vad är jag kär i?
Att få vara ute. Att få dela upplevelserna med både barn och andra vuxna. Att få samarbeta med andra vuxna utan konkurrens och ränkspel. Att ha ett mål som vi delar: att göra mötet, hajken eller lägret till en upplevelse fylld av äventyr, gemenskap och tillit. Usch, det här blev uppstyltat och management bullshit-liknande. Mittåt eller vad de säger i det militära när man ska börja om eller vända på sig.

Så jag börjar om:
scouting ger mig samma känslor som det bästa i sociala medier, det där som man ibland kallar webbkärlek.
VI.
TILLSAMMANS.
KAN.
BYGGA.
FÖRÄNDRA.
GÖRA.
GOTT.

Att jag sedan får göra tre saker som finns på min topplista över livsförhöjande åtgärder gör det hela än bättre:

  1. Uppleva saker tillsammans med mina barn
  2. Bada i svenska hav och sjöar
  3. Dricka kaffe utomhus

Det blev ju en fjärde också:

  1. Att lära mig nya saker (bland annat om mig själv)
Verifierad av MonsterInsights