Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Nordiska Museet (sida 1 av 1)

Museidags

foto-2016-07-30-21-00-43

Nordiskt ljus så in i bängen

Jullov. Äntligen. När väl julen och nyårseländet (mer om det någon annan dag) är över kan jag äntligen slappna av. För det är först den här veckan som jag haft litet extra ledigt. Och efter några sovmorgnar och väldigt mycket nyttjande av soffan samt en hel del klappande av katt så kom jag och Aktivistvalkyrian iväg till Nordiska Muséet. Vi brukar gå dit en eller ett par gånger varje år. Och hoppas på att det ska vara sådär litet tomt.

Nordiska Muséet är ett fascinerande museum. Det är en institution. Det har aaaaanooor. Det har ett Viktigt Uppdrag. Tror jag. Det skriker i alla fall byggnaden. Som ju är magnifik. ”Harry Potter-castle” som några av mina Airb’n’b-gäster skrev i gästboken. Här finns ingenting av att ”effektivt utnyttjande av ytan”. Här är det tomma kvadrat- och kubik-meter så det står härliga till. Och just tomheten, rymden bidrar till upplevelsen. Jag har köat till litet väl många utställningar på andra museér. Att portioneras in på en utställning gör upplevelsen så pass negativ att utställningen i sig måste vara extremt välproducerad och byggd på intressant material för att väga upp ransoneringen av den. Så jag längtar efter barndomens ekande steg i tomma muséer.

Så. Jag skulle kunna stå ut med att bara titta på samiska trolltrummor och skedar av ben. Eller gamla leksaker. Eftersom jag får göra det i min egen takt och i det sällskap jag själv väljer. Men nu har Nordiska Muséet de senaste åren tillochmed börjar producera riktigt intressanta utställningar kring de föremål de är satta att förvalta. Nu är det vårt nordiska ljus som är utgångspunkten. Och med det ljuset och våra årstidsväxlingar i fokus så berättas en del om hur ljuset påverkat vårt arbets- och familjeliv de senaste 300 åren, en mängd föremål som har med ljus att göra visas upp, klasskillnader berörs, väsen i folktron skildras och så knyts utställningen ihop med nutidens stress och vår påverkan på jorden. Så blev vi litet upplysta (haha…) och hade en fin stund tillsammans.

Sammanfattningsvis – varför du ska gå på Nordiska Muséet:

  1. huset. Huset!
  2. vår historia som genom utställningar, bra texter och bra audioguider knyts ihop med nutiden. Väldigt bra som pratunderlag för att visa yngre människor (barn, lånebarn, barnbarn, bonusbarn, gudbarn, brors- och systerbarn – ja, ni fattar) hur det var när du växte upp.
  3. bra shop särskilt för handarbetsintresserade, både för traditionalister och utvecklare av stickning, virkning och broderi. Inspirerande!
  4. Gratis för HSB-medlemmar.

Någon som kommer ihåg husmorsfilmerna? Låt dig annars bli påmind. Tredje rummet (typ) i Nordiskt ljus-utställningen.

Stenyxor och hår

yxa

Förvisso inte en stenyxa, men i alla fall en yxa från Länsmuseet i Örebro. I brons.

Jag minns Länsmuseet i Örebro. Det enda museet i Örebro. Efter stenyxorna som låg i låga glasmontrar till vänster kom man till ett utrymme med något roligare föremål. Jag kan komma ihåg att den gråa ledan som dels kom sig av det eviga mulengrå vädret som härskade i Örebro, dels kom sig av att vara barn och därmed tvungen till saker och dels kom sig av hopplösheten i de gråmatta stenyxorna utan historia, ersattes av litet hjärtklappning och förväntan. Jag gräver i minnet och ser några bilder flyta fram och glimtar någon allmogepryl och kanske en leksak. Men nej, minnet är flyktigt och jag kan inte berätta om det som gjorde besöket på Länsmuseet uthärdligt, för jag minns inte. Stenyxorna kan jag däremot frammana när som helst.

Under jullovet har jag gjort några museibesök. Och känt hur märkligt lugnande det kan vara att återse museer. Man kan minnas tidigare besök och prata om det. Vid föremål som betytt något kan man stanna till och försöka återskapa känslan.

Egentligen är jag ganska arg på museer. Det har antagligen att göra med mina barndomsupplevelser från Länsmuseet i Örebro. Museer som pedagogiska katastrofer där man högdraget lägger ut några föremål, möjligen med några torra fakta. Besökaren står där och ska själv utifrån årtal, material och (i bästa fall) användning dechiffrera sammanhanget. Och basta! om man inte kan sin historia, då får man minsann skylla sig själv.

Jag var på Nordiska Museet med min 13-åriga dotter. Där var det tyst och rymligt som det brukar. Plats för tankarna och för samtal. Byggnaden gör att alla utställningar känns gammaldags utan att de för den skull är det. För deras utställning om Hår var allt annat än omodern. Bara det att de väcker frågan om när hår övergår från att vara det finaste till att bli det äckligaste! Hår på knoppen kan ju vara det vackraste på en människa medan hår på kroppen kan stimulera kräkreflex och ge de värsta nättrollen enormt mycket vatten på kvarnen. Och så finns ju håret i soppan och håret i avloppsbrunnen.

Pedagogiskt och fint går utställningen igenom hårmodet (all slags hårväxt; på knopp, på kropp och i ansikte) från medeltiden och fram till idag. Med intressanta reflektioner ut mot varje samtid. För varför började kvinnorna klippa av sig sina långa hår på tjugotalet? Hur hängde det ihop med första världskriget och andra stora skeenden? Och hur bemöttes de klippta kvinnorna av sin omvärld? Varför kunde de vara modiga just under den perioden?

Hur ofta förstår man något mer om samtiden eller dåtiden när man varit på museum? Hur ofta går man inte bara därifrån och har prickat av sitt besök på den långa ”att-göra-i-livet”-listan? Fast det har blivit bättre, mycket bättre sedan 70-talets Örebro.

Jag är nära nog besatt av föremålens förmåga att prata till och om oss. Jag kommer att återkomma om föremålen. Och om museer.

Verifierad av MonsterInsights