Etikett: Westnine Fitness (sida 1 av 1)

april 2, 2016 / 2 kommentarer

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 33/2

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

(Sommaren 2014 och jag måste börja jobba heltid trots att jag inte kände mig frisk. Det var en märklig upplevelse. Som jag inte var ensam om. Det pågår hela tiden.)

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner. – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. – HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska. – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

april 1, 2016 / Inga kommentarer

Träningsdagboken som kom av sig #blogg100 dag 32/1

(Det här inlägget handlar ju inte så mycket om utmattning, men speglar den inre strid jag utkämpade allt som oftast. Mellan viljan att vara normal NU och känslan av att allt fortfarande inte var i balans.)

Epic fail.

Jojo. jag tränar på.
Cyklar fram och tillbaka till jobbet.
Svettas och känner pulsen gå upp.
Stretchar alldeles för litet.
Yogar. Inte.
Går på lunchpass på jobbet. Sist jag var där leddes passet av en fruktansvärt spänstig norrman som hoppade och gjorde knäböj hela tiden. Dagarna efter kunde ingen av oss deltagande försäkringstjänstemän gå i interntrapporna utan grimaser.

Och så tränar jag varannan vecka med en PT (Erling på Westnine Fitness). För att hitta tillbaka till kroppen som den borde vara. Själva träningen är jobbig men inte övermäktig. Men de kroppsliga reaktionerna efteråt är massiva – illamående, totalpaj på kroppstermostaten, sorg och leda. Som tur är går reaktionerna över efter en natts sömn och rikligt med vatten.

Men alltså. Träningsdagbok. Går. Inte. Lägga upp bilder på mig där jag lyfter tunga vikter eller gör en snygg brygga eller så? Begränsat underhållningsvärde.

Målen, då?

1. inte i närheten av förbättring när det gäller att komma ner i spagat. FAIL.

2. jag sprang 2.7 kilometer i helgen. Men gick 200 meter. Så, FAIL på den också.

3. jag har inte ont i kroppen. Och snart jobbar jag 100% igen. LOCKED ON TARGET!!

4. falukorven har blivit mindre medan gäddhänget är konstant. Dagsformen avgör om jag kan leva med dessa fakta. Halv-FAIL och halv-LOCKED ON TARGET!

Vad jag refererade till här är fyra mål jag satt upp för träningen.

mars 30, 2016 / Inga kommentarer

Kroppen och själen – de hänger visst ihop #blogg100 dag 30/2

Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.

I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.

Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.

Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.

(Hade jag då, 2014 fått veta att nu, två år senare så hänger kroppen fortfarande inte ihop med själen, då skulle jag lagt mig ner och givit upp. Så ibland är det ju bra att inte veta något om framtiden utan att leva på hoppet.)

mars 30, 2016 / Inga kommentarer

Träningsdagbok några veckor i februari och mars #blogg100 dag 30/1

Som barn var jag stark. Tydligen. Så kom skolgympan och tonåren och kroppsfixering och resten av livet har jag kämpat mot känslan av kroppslig svaghet.

(Kors i taket, vilka dumheter! Fast jag förstår mitt 2014 års-jag, jag ville så gärna bli frisk, jag hade inte tålamod nog att vila mer. Jag ville ju GÖRA något så att jag skulle vara tillbaka i ”normal”-tillstånd.)

När jag skriver träningsdagbok så tänker jag på två sätt:

1. Det blir visst en hel del rörelse. Vad bra. Skönt att snön är borta så att jag kan cykla, då funkar det med träningen i vardagen.

2. Jojo. Det verkar ju bra. MEN, du sitter ju annars HELA dagarna. Förutom utflykter till kaffemaskinen och toaletten. Eftersom den mänskliga kroppen är gjord för att röra på sig så går det inte att kompensera en stillasittande tillvaro med några ynka kilometer på en cykel.

Så. Hyfsat bra eller det blir aldrig tillräckligt? Vet inte. Just nu mår jag bra, så jag är i alla fall på rätt spår. Måluppfyllnad? Kommer längst ner i inlägget. Här är redovisningen:

Söndag: två skogspromenader á 4 km. Den ena fick jag med mig Aktivisten och Pojken på – då kände jag mig som en duktig förälder. Jag slet dem från skärmarna!

Måndag: cyklade till och från jobbet. Fy tusan vad tungt det var! Dubbdäcken är hemska. Med dem och min vinterform så tar det en kvart längre att cykla till jobbet än när jag är i sommarformen. Det blir 26 km på en dag när jag cyklar både fram och tillbaka.

Tisdag: träning med PT Erling på Westnine Fitness i Solna. Tidig morgon. Jag går där varannan vecka för det är bara så ofta som det funkar. Kroppen och själen håller på att lära om. Det är en intressant och inte alltid behaglig process. Övningar med små rörelser som syftar till balans. Och styrka. Jag kommer att återkomma mycket till den här träningen. Än så länge har jag inte mycket ord att använda, det här är definitivt inte en intellektuell satsning. Och då är jag utan ledtrådar – huvudet och orden är ju mina verktyg!

Onsdag: cyklade till och från jobbet. Helt underbart trots att det tog lång tid. Tankarna flög ut från huvudet och tog stora cirklar medan jag svischade fram. Som vanligt luktade det hästbajs litet här och där på Östermalm (uppe vid Livgardet (?) och så nere vid Hovstallet, såklart).

Torsdag: gruppträning på jobbet på lunchen. Styrkepass med egna kroppen. Enminutersövningar i block om fyra. 30 sekunders pulsträning. Var det någon vila sedan? Och var det i två omgångar vi körde allt? Kan inte riktigt berätta – det var sjukt jobbigt. Ansiktsfärgen la sig inte på flera timmar och jag kunde inte äta förrän framåt kvällningen.

Fredag: Träningsvärk i rumpan och låren. Jag försöker komma ihåg att jag ska stå upp vid skrivbordet ibland. Det är ju inte bristen på träning som tillslut kommer att ta kål på västerlänningarna, det är att vi sitter och sitter och sitter. Jag är en av dem. Jag har förstått att det är svårt att kompensera ett stillasittande kontorsarbete på heltid med litet pliktskyldig träning ett par gånger i veckan. Vi sitter ihjäl oss. Så enkelt är det. Men jag promenerade litet på lunchen och sedan bort mot Söder efter jobbet.

Lördag: Promenerade i skogen 9.5 km. Vid 8.2 började det bli jobbigt, jag kände hur ryggen och magen inte höll upp mig längre, att jag dunsade allt hårdare på fötterna, axlarna krummade sig. Gråväder men ändå en upplevelse av annalkande vår. Det var stilla, allt var gråbrunt, beige och grått.

Söndag: Tänkte att jag skulle satsa på vila och meditation. Gick sådär. Mediterade 20 minuter men bloggade och Facebookade alldeles för mycket. Tog en lugn promenad i skogen, vanliga rundan på 4.2 km. Stilla, alldeles innan det började skymma. Försökte känna in kroppen, försökte se till så att axlarna inte åkte upp mot öronen.

Måndag: Cykelpendling igen.

Tisdag: Cykelpendling samt cirkelträning på lunchen med kollegorna. Alltid lika roligt med lunchträningen – träffar människor från andra avdelningar, hinner lära känna på ett annat sätt än vid mötesbordet och så är det ju det faktum att vi faktiskt svettas ihop och är nakna ihop (i omklädningsrummet, alltså, vi är ett präktigt litet försäkringsbolag utan skandaler. Nota bene!), då blir vi människor för varandra och inte bara funktioner.

Onsdag: Cykelpendling. Dessa eländiga dubbdäck. Får jag inte ta av dem snart? Och den tjutande frambromsen – jag måste göra något åt den. Men på vägen hem (det tar ju en timme nästan med de eländiga däcken) sjöng koltrasten tre gånger. På olika ställen. Och det var ljust när jag cyklade hem. Dagsljust. Inte skymning.

Torsdag: Helt träningsfri dag. Buss och tunnelbana. Finlunch på Gondolen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Tårta till fikat för att fira nya hemsidan www.dina.se. Fest på kvällen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Rörelseabstinens? Tja inte så mycket, jag njöt av allt det goda, av att fira med kollegorna och av solen.

Fredag: Cykelpendling och nu börjar jag njuta. Tankarna löper lätt, jag cyklar genom så vackra delar av förorten och staden (så mycket vatten, så många öppna vyer), det är inte trångt på cykelbanorna ännu. Jag löser världsproblemen och får ibland idéer på middagsmat (det är det riktigt svåra). Jag tränade en kort stund på lunchen – stillsamma övningar för att hitta kroppen och så försöker jag lära mig att andas rätt. Det är SVÅRT!

Lördag: cyklade fram och tillbaka till vårt lilla förstadscentrum. Det var allt i rörelseväg förutom promenad till förpackningsåtervinningen och närmaste affären.

Och hur förhåller sig jag och träningsresultaten till målen?

Nix. Inte nere i spagat än. Höger baklår är stelt och vänstra lårets insida som varit kort och stumt i många år blir inte bättre.
Har inte testat att springa ännu.
Själen och kroppen är hyfsat glada.
Falukorven och gäddhänget är konstanta, men ångesten över dem håller sig på mattan.

juni 19, 2014 / Inga kommentarer

Jag är inte köpt

Strumporna som behövs för mina inte så kalla fötter

Det är lika bra att skriva det redan i rubriken. Och så kan jag fortsätta att skriva det här i själva bloggposten: jag är inte köpt. Inte sponsrad heller.

Likafullt vill jag dela med mig av tre företeelser och på samma gång pusha för företeelser som jag tycker förtjänar uppmärksamhet: enormt humörhöjande strumpor, träningen som gör så att jag får växtvärk och en rolig app.

Strumporna

En kompis till mig som jobbar med design och mönster har en mission. Hon vill få fler att sticka. Och att upptäcka kvaliteten i de handstickade plaggen. Hon väljer garner noggrant och gör egna modeller. Man kan köpa garner, färdiga stick-kit och färdigstickade plagg på hennes hemsida Knit4u. I veckan träffade jag henne och en av hennes stickerskor (i vanliga fall civilingenjör med projektering som specialitet) och jag fick se några strumpor som jag föll handlöst för. De är egentligen gjorda för att ha i gummistövlar av Hunter-typ. I mitt tycke är det väldigt synd på extremt rara ärtor, för det här är strumpor som bör synas. Så mycket som möjligt.
När jag dessutom fick höra att garnet har en 10-årig garanti så blev jag helkär. Utan mina raggsockor är jag (kanske inte längre dock – läs om min träning längre ner) en fotkall människa som ständigt längtar efter nästa kopp te, men med varma sockor fungerar jag utmärkt. MEN. Raggsockor slits. Hål på hälen är inte kul. Tänk. Kan jag nu få ha toppsnygga, glada strumpor hemma som dessutom håller!!?? Strumpor som jag dessutom kommer att bära utomhus och glädja resten av världen med eftersom jag kommer att bära dem till lågskor och möjligen kängor. Man aldrig, jag upprepar ALDRIG med Hunterstövlar.

Träningen

Ja. Jag har fått veta att det kommer att hända mycket med kroppen när jag nu börjat träna hos PT Erling på Westnine Fitness. Jag går dit och tränar en timme varannan vecka. Förutom att jag värmer upp på en vanlig träningscykel så utför jag få rörelser. Eller de är i alla fall mycket små. Koncentration och kroppsnärvaro. Typ sju övningar hinner jag med på en timme.

OK.
Varannan vecka.
En timme.
Sju övningar.
Vad kan det möjligtvis göra?
Jag känner av stora effekter. Dels direkta i form av trötthet, törst som en kamel, illamående på grund av jättehunger och dels långsiktiga i form av varmare fötter och händer, en känsla av att kroppen hänger ihop, från fötterna (hela foten) genom benen, muskelkorsettens stöd, axlarnas position och upp till huvudet samt en grundad känsla av styrka.

Eftersom jag får växtvärk istället för träningsvärk när jag tränat hos Erling behövde jag fråga honom vad som pågår. Han svarade så här: ”Det är förmodligen växtvärk. Tillväxt nu handlar om densitet. Att du får fylligare ben med mera uttalade muskler. Därav trötthet och hunger, det behovs mer råmaterial.”

Jag läste litet mer på Westnine Fitness hemsida. Där de skriver om träning för chefs- och ledarpersoner står det: ”Fysisk träning innebär för de flesta en möjlighet att inse hur det känns när stressen bryts. En mer balanserad tillvaro karakteriseras av fokus på den egna förmågan att sätta gränser och för de flesta, ett större behov av vila.(…) vår uppgift som tränare är att se individen bakom chefen. Vår uppgift är att klämma på bilden av chefen och ta fram människan bakom denna bild. (….) Den vanligaste formen av träning till chefer och ledare är den traditionella presterande träningen. För de flesta så är det inte prestationsproblemet som är det svåra utan att finna en träning som hjälper till att reducera konsekvenserna av att producera prestationer hela tiden.”

Jag är varken chef eller ledare men jag har (haft?) klara problem med prestationsproduktionen. Och lever ju med sviterna av det, utmattningssyndrom som jag är på väg att tillfriskna från. ”…ett större behov av vila..” – jojo, det håller jag på att lära om mig kring. Den senaste månadens helger har helt gått åt till att öva på att vila. Det är inte lätt, men det går. Och vila och återhämtning har jag ju redan utlovat en bloggpost kring.

Appen

När jag inte bloggar går jag till mitt jobb som webbredaktör och kommunikatör på Dina Försäkringars kommunikations- och webbavdelning. I veckan som gick lanserade vi en app. Den kan man använda till att kolla om semestern verkligen gör sitt jobb – det vill säga om man verkligen slappnar av som man bör.

Numera går det att avläsa pulsen genom telefonens kamera, små färgskiftningar i ansiktet gör att pulsen mäts. Och, har jag nu förstått, vilopulsen är ett mått på avslappning och välmående. Så ju lägre vilopuls, desto bättre. Som alltid är ju utgångsvärdet individuellt. Men det är förändringen som är det intressanta. I vår app är pulsmätningen kombinerad med att man tar en selfie. Fotografierna samt mätningen sparas i en logg och i takt med att stressrynkorna slätas ut och solbrännan djupnar (blir rödare….) så sjunker vilopulsen. Om allt går som det ska. För att det ska bli extra roligt blir loggen en animerad gif som man kan dela med sig av. Du kan hämta appen här.

maj 23, 2014 / 14 kommentarer

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 85