(Det här inlägget handlar ju inte så mycket om utmattning, men speglar den inre strid jag utkämpade allt som oftast. Mellan viljan att vara normal NU och känslan av att allt fortfarande inte var i balans.)

Epic fail.

Jojo. jag tränar på.
Cyklar fram och tillbaka till jobbet.
Svettas och känner pulsen gå upp.
Stretchar alldeles för litet.
Yogar. Inte.
Går på lunchpass på jobbet. Sist jag var där leddes passet av en fruktansvärt spänstig norrman som hoppade och gjorde knäböj hela tiden. Dagarna efter kunde ingen av oss deltagande försäkringstjänstemän gå i interntrapporna utan grimaser.

Och så tränar jag varannan vecka med en PT (Erling på Westnine Fitness). För att hitta tillbaka till kroppen som den borde vara. Själva träningen är jobbig men inte övermäktig. Men de kroppsliga reaktionerna efteråt är massiva – illamående, totalpaj på kroppstermostaten, sorg och leda. Som tur är går reaktionerna över efter en natts sömn och rikligt med vatten.

Men alltså. Träningsdagbok. Går. Inte. Lägga upp bilder på mig där jag lyfter tunga vikter eller gör en snygg brygga eller så? Begränsat underhållningsvärde.

Målen, då?

1. inte i närheten av förbättring när det gäller att komma ner i spagat. FAIL.

2. jag sprang 2.7 kilometer i helgen. Men gick 200 meter. Så, FAIL på den också.

3. jag har inte ont i kroppen. Och snart jobbar jag 100% igen. LOCKED ON TARGET!!

4. falukorven har blivit mindre medan gäddhänget är konstant. Dagsformen avgör om jag kan leva med dessa fakta. Halv-FAIL och halv-LOCKED ON TARGET!

Vad jag refererade till här är fyra mål jag satt upp för träningen.