Kommer ni ihåg att jag skrev träningsdagbok förra året?
Eftersom allt som publiceras finns kvar därute i all evighet även om man raderar eländet, så är det lika bra att säga såhär: Nej. Det var dumt. På alla sätt.
Vad ville jag bevisa med träningsdagboken? Trodde jag verkligen att den mängden rörelse var nyttig för mig som var på väg ut ur utmattning? Som tur är vet jag numera att vi vuxna egentligen bara kan lära oss genom reflektion. Och även om jag är korkad och envis ibland så har jag i alla fall insett att jag kan reflektera, det är väl en av fördelarna med att aldrig sluta fråga varför.
Så. Både min kropp och min själ håller på att ställa om. Genom tålmodigt arbete och ledning från PT Erling på Westninefitness så gör jag framsteg – musklerna börjar arbeta på rätt sätt. Men det tar tid. Tid av inaktivitet, väntan, tålamod, vila. Svårt.
För det är ju absolut lättast att springa och lyfta tungt och lyssna på alla som springer långt, längre, längst och lyfter tungt, tyngre, tyngst och tro att det är det jag också ska göra för att nå lugn och salighet. För när jag springer och lyfter och hoppar och har mig, då försvinner oron och de inre frågorna drunknar i mitt eget flåsande.
Men oron ska jag lära mig känna igen och jag ska andas igenom den. Och de inre frågorna handlar ju faktiskt om livet och vad jag vill med det. Jag hade ju inte tänkt att springa förbi livet, jag hade ju tänkt att leva det.
(Nu när jag är frisk, så kan jag nog dra igång med jobbig träning igen. Då är det bara det inre motståndet som begränsar.)