Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Ripper Street (sida 1 av 1)

Jag har sett allt #blogg100 dag 97/3

För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.

Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.

Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”.  Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.

Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y]

Jag har sett allt

För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.

Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.

Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”.  Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.

Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y]

I went slumming. Med BBC. #blogg100

IMG_1916

Den briljante och lastbare amerikanen med miss Susan, den starkaste kvinnan av dem alla. ”Ripper Street”.

 

East End. Pittoreskt. Så länge en slipper lukten.

Vilket jag ju gör när jag tittar på TV. Nu är det dags för en lista på tre TV-serier som har East End gemensamt.

1. ”Whitechapel” BBC

2. ”Ripper Street” BBC

3. ”Call the midwife” BBC

1. och 2. är serier av deckartyp. 3. är serie av god-och-glad-och-snäll-typ. Alla tre är extremt välspelade, snyggt berättade och ambitiöst gjorda ner på knapp-och-mugg-nivå.

Kanske är jag partisk eftersom jag just nu tittar på ”Ripper Street” och bara badar i njutning när jag ser de fantastiska klänningarna, både de som ska vara vackra och de som ska vara skitiga och slitna, frisyrerna, herrkläderna, miljöerna, ljuset eller frånvaron av det i gränderna, prången, källarna, hålorna, cellerna. Den manliga trion balanserar varandra snyggt och känslomässigt – den plågade kommissarien, den galante, briljante och lastbara amerikanska läkaren, den buckliga pugilisten med känslig själ.

”Ripper Street” utspelar sig strax efter Jack the Ripper spred förskräckelse i Londons East End. ”Whitechapel” har samma gotiska bildvärld men utspelar sig i någonslags nutid. Det finns naturligtvis inte bara en intressant person utan två. Helt olika bakgrunder, så där som det bara kan bli i England med uttal och dialekt och internatskoleuppfostran mot gatans skola. De börjar som fiender men ser varandras svagheter, stöttar varandra och blir ett radarpar. Så klart.

Och om det finns mycket sår, lemlästning och blod i de här två serierna så måste jag faktiskt tillstå att det nog är ett antal liter låtsasblod som gått åt till ”Call the midwife” också. Om man är lagd åt det blodtörstiga hållet. Annars är det lätt att bara njuta. Vänskap, mänsklighet, godhet, lojalitet, se bortom yta och föreställning, att förlåta, bli mänsklig. Dessutom dricks det en massa te. Vilket helt klart fattas i de två första serierna. Konstigt!

Verifierad av MonsterInsights