Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Homeland (sida 1 av 1)

Jag har sett allt #blogg100 dag 97/3

För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.

Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.

Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”.  Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.

Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y]

En sommar i TV-soffan och en lista över vad som då ska tittas på #blogg100 dag 97/1

top of the lake

Den allestädes närvarande naturen i ”Top of the Lake”

Igår, den sista höstdagen den här sommaren passade det väldigt bra att ligga i soffan och klämma två avsnitt av ”Top of the Lake”. Det är kyligt och storslaget och nordiskt och ”Jägarna”-stämning och magnifikt på alla sätt. På andra sidan jordklotet dock, på Nya Zeeland. BBC-kvalitet och märkligt vindlande historia. Förresten – historier (plural). Så det får bli den första rekommendationen på listan över serier att ta sig an i sommar:

1. Top of the Lake

2. Derek, för att godheten alltid är störst och starkast. Och roligast när det är Ricky Gervais som berättar.

3. Orange is the New Black. Jaja, bara en ”must-see”.

4. Doctor Who. Vad är det här för serie egentligen? Den går inte att genrebestämma. En typisk brittisk långkörare där man lär känna karaktärerna utan och innan. Det vankas te och fula förorter. Samtidigt som Doktorn och hans följeslagare krigar överallt i hela universum och i alla tider. Vill du vara en geek är Doctor Who ett absolut måste. Så att du vet varför du behöver en tekanna i form av en blå telefonkur av den typen som man endast kan larma polisen från.  Eller varför du måste veta vad en sonic screwdriver är.

5. Breaking Bad. Å, huga. Sanslöst beroendeframkallande. Krypande hemskt. Välgjort så in i bomben. Om Top of the Lake är blå, så är Breaking Bad rödorange.

6. Homeland. Då får du lära dig allt om manipulation. Kan vara bra att kunna i vissa nära relationer och i arbetslivet. Sanslöst spännande. Och så Carrie Mathison, denna besatta och briljanta människa som slåss med inre demoner och yttre fiender.

7. Suits. För skorna, ytan och gnistrande relationer.

Om några dagar tar jag mig an en långfilmslista också. Kan det vara något?

Jag har sett allt

För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.

Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.

Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”.  Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.

Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y]

En sommar i TV-soffan och en lista över vad som då ska tittas på

top of the lake

Den allestädes närvarande naturen i ”Top of the Lake”

Igår, den sista höstdagen den här sommaren passade det väldigt bra att ligga i soffan och klämma två avsnitt av ”Top of the Lake”. Det är kyligt och storslaget och nordiskt och ”Jägarna”-stämning och magnifikt på alla sätt. På andra sidan jordklotet dock, på Nya Zeeland. BBC-kvalitet och märkligt vindlande historia. Förresten – historier (plural). Så det får bli den första rekommendationen på listan över serier att ta sig an i sommar:

1. Top of the Lake

2. Derek, för att godheten alltid är störst och starkast. Och roligast när det är Ricky Gervais som berättar.

3. Orange is the New Black. Jaja, bara en ”must-see”.

4. Doctor Who. Vad är det här för serie egentligen? Den går inte att genrebestämma. En typisk brittisk långkörare där man lär känna karaktärerna utan och innan. Det vankas te och fula förorter. Samtidigt som Doktorn och hans följeslagare krigar överallt i hela universum och i alla tider. Vill du vara en geek är Doctor Who ett absolut måste. Så att du vet varför du behöver en tekanna i form av en blå telefonkur av den typen som man endast kan larma polisen från.  Eller varför du måste veta vad en sonic screwdriver är.

5. Breaking Bad. Å, huga. Sanslöst beroendeframkallande. Krypande hemskt. Välgjort så in i bomben. Om Top of the Lake är blå, så är Breaking Bad rödorange.

6. Homeland. Då får du lära dig allt om manipulation. Kan vara bra att kunna i vissa nära relationer och i arbetslivet. Sanslöst spännande. Och så Carrie Mathison, denna besatta och briljanta människa som slåss med inre demoner och yttre fiender.

7. Suits. För skorna, ytan och gnistrande relationer.

Om några dagar tar jag mig an en långfilmslista också. Kan det vara något?

Hjältar och genus #blogg100 dag 100

hjältar

En av krigskyrkogårdarna i Normandie

Som sagt, jag tittar på ”Homeland” just nu. Oh, det är spännande, så spännande. Men det allra bästa med serien är ju karaktären Carrie Mathison. Ytterligare en av dessa kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, monomana och briljanta. Socialt oacceptabla, med någonslags diagnos, medicinerande. Intensivt upptagna med sanningen eller hämnden. På flykt undan det sociala stigmat – de är ju ensamstående för det mesta och utan barn.

Carrie Mathison, Lisbeth Salander, Saga Norén och den överätande Susan Reinhart i ”Prey”.

Så avsevärt mer intressanta och mångfacetterade än de spritindränkta, musiklyssnande myspysiga farbröderna som ska lösa brott. För är de inte stöpta väldigt mycket i samma form? De är frånskilda, lätt överviktiga, tar lätt till flaskan, lyssnar på jazz eller gubbrock, har något eller några barn som de har en halvdålig relation till. I mitt medvetande flyter de alla ihop till en och samma halvtjocka, halvgamla, trötta, ensamma man som somnat i en brun manchestersoffa med glaset bredvid sig och skivspelaren på.

Intressant. Går det inte att göra manliga karaktärer spännande och mångfacetterade i deckare och thrillers? Varför är det i alla fall så mycket lättare att göra de kvinnliga karaktärerna tydliga och oförglömliga? Har det med gränsöverskridandet att göra? För de kvinnliga karaktärerna har fått ge avkall på de traditionellt kvinnliga attributen och karaktärsdragen för att bli bra poliser/agenter/hämnare. De är inte förstående, mjuka, omhändertagande, relationsinriktade.

Hur skulle en riktigt intressant manlig karaktär sättas ihop? Skulle han behöva kliva in på den kvinnliga spelplanen? Men det går ju inte, då blir han ju alldeles effeminerad. Det vill säga försvagad. (Observera att jag just i de här två meningarna inte ger uttryck för mina egna åsikter utan resonerar utifrån verkligheten, så som den ser ut. Tyvärr.)

Mer spännande än så här blev inte mitt sista inlägg under blogg100-utmaningen. Men det återstår många utlovade inlägg som kommer, men med lägre frekvens. Tack för att du läste!

Vad ska jag skriva mer om?

Verifierad av MonsterInsights