En av krigskyrkogårdarna i Normandie
Som sagt, jag tittar på ”Homeland” just nu. Oh, det är spännande, så spännande. Men det allra bästa med serien är ju karaktären Carrie Mathison. Ytterligare en av dessa kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, monomana och briljanta. Socialt oacceptabla, med någonslags diagnos, medicinerande. Intensivt upptagna med sanningen eller hämnden. På flykt undan det sociala stigmat – de är ju ensamstående för det mesta och utan barn.
Carrie Mathison, Lisbeth Salander, Saga Norén och den överätande Susan Reinhart i ”Prey”.
Så avsevärt mer intressanta och mångfacetterade än de spritindränkta, musiklyssnande myspysiga farbröderna som ska lösa brott. För är de inte stöpta väldigt mycket i samma form? De är frånskilda, lätt överviktiga, tar lätt till flaskan, lyssnar på jazz eller gubbrock, har något eller några barn som de har en halvdålig relation till. I mitt medvetande flyter de alla ihop till en och samma halvtjocka, halvgamla, trötta, ensamma man som somnat i en brun manchestersoffa med glaset bredvid sig och skivspelaren på.
Intressant. Går det inte att göra manliga karaktärer spännande och mångfacetterade i deckare och thrillers? Varför är det i alla fall så mycket lättare att göra de kvinnliga karaktärerna tydliga och oförglömliga? Har det med gränsöverskridandet att göra? För de kvinnliga karaktärerna har fått ge avkall på de traditionellt kvinnliga attributen och karaktärsdragen för att bli bra poliser/agenter/hämnare. De är inte förstående, mjuka, omhändertagande, relationsinriktade.
Hur skulle en riktigt intressant manlig karaktär sättas ihop? Skulle han behöva kliva in på den kvinnliga spelplanen? Men det går ju inte, då blir han ju alldeles effeminerad. Det vill säga försvagad. (Observera att jag just i de här två meningarna inte ger uttryck för mina egna åsikter utan resonerar utifrån verkligheten, så som den ser ut. Tyvärr.)
Mer spännande än så här blev inte mitt sista inlägg under blogg100-utmaningen. Men det återstår många utlovade inlägg som kommer, men med lägre frekvens. Tack för att du läste!
Vad ska jag skriva mer om?
Freja säger:
Jag läser inlägget med stort intresse och håller med. Så funderar jag om manliga poliser och om det finns någon som är gränsöverskridande åt det kvinnliga hållet… Jag tror inte jag egentligen läst om någon sådan, men en av mina favvopoliser är Ben Cooper i Stephen Boots böcker, just för att Ben faktiskt är ganska mjuk och empatisk, så det slår mig att det kanske är just därför jag fastnat vid honom. Inte för att han på något sätt är slående gränsöverskridande, men för att han åtminstone känns som en ganska trevlig kille… Inte ens det brukar ju de manliga poliserna få vara…
juni 7, 2014 — 10:52 e m
Annelie mMannertorn säger:
Huvudet på spiken Eva. Jag älskade det där med den stora massan misslyckade medelålders män som i tv-rutan ändå blir hjältar och löser brott. När får vi se en medelålders överviktig kvinna med lösa förbindelser här och där utrustad med icke ursvenskt namn som löser briljant kniviga deckargåtor? Inte imorgon iallafall.
juni 9, 2014 — 6:24 e m