Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: doctor who (sida 1 av 2)

Jag har sett allt #blogg100 dag 97/3

För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.

Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.

Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”.  Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.

Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y]

Om ”Doctor Who” och andra förvärvade smaker #blogg100 dag 90/1

(Nytt tema – film och TV. Populärkultur, helt enkelt. Rekommendationer och ”analyser” utlovas.)

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Tankar om framtiden #blogg100 dag 64/2

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Spinnet i huvudet har närmat sig #blogg100 dag 31/3

DSC_0060

Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.

(Det jag beskriver nedan är sådant som en vanlig, ”frisk” människa klarar av att vila sig ifrån på ett par dagar, men som jag inte klarade av.)

Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.

Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.

Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.

Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående.  Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Jag har sett allt

För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.

Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.

Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”.  Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.

Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y]

En lördag utan ambitioner #blogg100

IMG_1880

Brunch med riktigt bra te (Yorkshire)

IMG_1884

Exterminate. Exterminate. Exterminate.

Fast det är klart. Det var visst en lördag med ambitioner. Som dessutom var ganska stora.  Aktivisten skulle bestämma programmet eftersom hon fyllde 16 för några veckor sedan och nu var det dags att fira.

Så vi inledde med att vanka runt på Söder i en halvtimme eftersom det var kö till bord på Greasy Spoon. Båda barnen är mycket förtjusta i engelsk frukost och på Greasy Spoon serveras snygg och autentisk sådan av engelsktalande personer (med både amerikansk och brittisk accent). Kanske litet för snygg för att kännas riktigt engelskt-engelsk (om du fattar: rödhårigt, ”luv”, vitblek hud, syntetgardiner i pastellfärger) och teet fick jag i tantkopp istället för i stadig mugg. Men snyggt, gott, hipsterstämplat.

(När vi gick runt fick vi se att det var 40% på alla spel och en massa annat på Game i Skrapan. Min motståndskraft var allmänt nedsatt så Pojken fick nya ”Call of Duty”. Han blev alldeles själaglad och jag kände mig som en moraliskt undermålig men glad-för-glädjen förälder.)

Och tur nog var ju vädret alldeles pissigt och hemskt, så när vi väl kom hem fanns det inget överjag som sa flasklock för att vi placerade oss framför Netflix och började titta på säsong 8 av ”Doctor Who”. Med den tolfte doktorn, Peter Capaldi. Intressant nog blev det alltså en lätt rynkig 50-åring efter Matt Smiths elfte doktor som nästan doftade barntvål. Just åldrandet ägnas en del av de första avsnitten åt. Eller rättare sagt, doktorns side-kick Claras reaktion på förändringen. Hon kan i början inte se förbi rynkorna. Hon kan inte känna hans själ och person. Hon vill inte gå med på att han är doktorn. Hon är besviken, arg, kanske tillochmed litet äcklad. (Som den nätdejtandemedelålders mannen jag skrev om häromveckan som inte ville ha sex med en jämnårig kvinna.)

Clara borde ha blundat. Hon skulle ha använt alla sina andra sinnen. För synen kan ju ta över. Så enkelt är det. Hon borde ha blundat.

 

 

Mer om midjemåtten, medievanor och samarbetskonsumtion #blogg100 dag 97

Just det. WordPress och SvT går inte ihop. Så jag kan inte bädda in Isabella Lövins tal. Synd. Jag får länka. Det talet där hon bland annat lyfter Maria Abrahamssons plumpa påhopp och gör det till en språngbräda för att prata om något mycket, mycket större. Som delades och delades igen på Facebook i förrgår. (Och jag skrev om det en dag tidigare men publicerade det efter midnatt….)

Så var det debatten om samarbetskonsumtionen som jag undrade varför den avstannat. Men så damp senaste numret av ”Hemma i HSB” ner på hallgolvet och den fokuserade helt på samarbetskonsumtion. Läs den här. Oksana Mont som är professor i hållbar konsumtion berättar:

En undersökning visar att amerikanska hem har varor för i genomsnitt 3000 dollar som aldrig ens används.

kinde

Apropå delningsekonomi – den här boken (”Någon sorts extas” av Johan Kinde) lånade jag från det gemensamma biblioteket på gymmet. Just det – gymmet. Jag började läsa omedelbart på tunnelbanan. Eftersom jag i princip kan varenda textrad från Lustans Lakejers två första skivor så kände jag direkt igen tonen och åkte direkt med in i det tidiga 80-talet. Men det här var en parentes.

Och så var det ju det här med medievanor. Att vi inte går med på tablåerna. Att det vanliga TV-tittandet börjar dala och streamingtjänsterna tar mark. Mycket mark. OK. Jag håller på att tillfriskna från utmattning. Jag måste vara vaksam på vad jag tar in i min känsliga hjärna just nu. Och då går vanlig TV fetbort. Zappande är inte att tänka på. MTG-kanalernas skrikprogram är borträknade sedan länge. TV4:s höjning av ljudvolymen när reklamen kommer på gör att jag nobbar den kanalen helt. Reklamen, vad tror ni jag gör med den? Kollar på Youtube, såklart. När jag fått höra eller läst om någon reklam som är värd att titta på. För att den är rolig, bra eller alldeles särskild sexistiskt eller på annat sätt usel. Men även om jag måste vara restriktiv med intryck så tror jag inte att jag är en ovanlig nutida mediekonsument.

Jag ”hetstittar” på Netflix och Svtplay. ”Doctor Who”, ”Sherlock Holmes”, ”Suits”, ”Breaking Bad”, ”House of Cards”, ”Derek” och så (såklart) ”Orange is the New Black”. Även om säsong 2 börjar sändas på fredag får jag vänta till måndag då Aktivisten kommer. Jag har lovat att vi ska titta tillsammans.

 

 

Inga tungsintheter på långfredagen #blogg100 dag 49

Gårdagens bloggpost om mitt liv som tvillinglös tvilling blev beskådat. Inte som när jag postade klippet med Ellen Degeneres avrättning av Bics pennor för en kvinnlig målgrupp, men ändå. Idag postar jag med hjärtat, en Youtubefilm där Sherlock möter Doctor Who. En ”match made in heaven” för oss Cumberbitches och för oss som älskar populärkultur. Särskilt om där förekommer tedrickande.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=q3bGYljQ5Uw&w=560&h=315]

Tankar om framtiden #blogg100

Dag 95 och inlägg 97

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Om "Doctor Who" och andra förvärvade smaker #blogg100

Dag 53

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Verifierad av MonsterInsights