Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: jussi adler olsen (sida 1 av 1)

Om ”Doctor Who” och andra förvärvade smaker #blogg100 dag 90/1

(Nytt tema – film och TV. Populärkultur, helt enkelt. Rekommendationer och ”analyser” utlovas.)

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Kommer Gordon att bli en i gänget? #blogg100 dag 65/1

marcoeffekten

Omslaget till senaste boken om avdelning Q

Sitter, cyklar, diskar, tvättar och promenerar fnissande. Allt på grund av Carl Mörck, hans assistenter Rose och Assad och nu den märkliga gossen Gordon. Carl Mörck med följeslagare utgör avdelning Q, en avdelning inom Köpenhamnspolisen som ska syssla med ouppklarade fall. Avdelning Q huserar i polishuset källare där det luktar unket och dit dagsljuset inte når. Carl Mörck är en ytterligt besvärlig typ som inte så många människor orkar med. Han är separerad (och numera skild) från Vigga. Han bor i ett hus tillsammans med den inneboende, matlagande Mårten med Playmobilsamling och dennes muskulöse pojkvän som också är sjukgymnast. Han (sjukgymnasten) tränar Carls före detta kollega Hardy som också bor i hushållet och som ligger förlamad efter en skottlossning där en tredje kollega dog. Viggas son och tillika Carls plastson bor också i huset.

Det är figurer som lever, som bökar och stökar och vill saker. I detta går Carl Mörck och är trött och skuldtyngd. Han längtar efter att få sova middag med fötterna på skrivbordet i lugn och ro. Men även på jobbet stökas det och bökas. Hans assistent Assad är en hemlighetsfull man från Mellanöstern som med troskyldiga bruna ögon ständigt levererar arabiska talesätt som alltid innehåller kameler och som på löpande band missförstår Carls nordiska uttryck. Rose har snövit hy, korpsvart hår, svarta kläder och är måttlöst självtillräcklig.

Både Assad och Rose har tvingats på Carl. Från början ville han allra helst framleva sina dagar i källaren med att sova sig igenom dem med fötterna på skrivbordet. Från början såg han Assad och Rose som straff, som hinder för hans välförtjänta tupplurar, men med de lösta fallens gång så börjar han lita på dem, bli beroende av dem. Ja, till och med tycka om dem.

Jag har blivit beroende av Jussi Adler-Olsens deckare. I den som jag lyssnar på nu, Marcoeffekten har en ny figur adderats till avdelningen. En lång och ranglig pappas pojke som snart är färdig jurist. Han är i vägen, han klampar i klaveret, han har sex med Rose i hennes arbetsrum, han är son till den förhatlige chefens bästa vän. Carl vill bara ha bort honom. Men jag misstänker att han har kommit till avdelning Q för att stanna. Gordon bidrar helt klart till gruppdynamiken.

Det är Stefan Sauk som läser ljudboken. Först hörde jag bara Stefan Sauk. Å, det var Stefan Sauk som pratade och pratade och manierade sig och jag såg honom framför mig och det var Stefan Sauk och Stefan Sauk och Stefan Sauk. Men sedan blev både Assad och Rose och Gordon och Carl Mörck själv alldeles levande. Och jag fnissar opassande både här och där.

 

De sex böckerna om avdelning Q

Kvinnan i rummet

Fasanjägarna

Flaskpost från P

Journal 64

Marcoeffekten

Den gränslöse

Kommer Gordon att bli en i gänget? #blogg100

Dag 98 och inlägg 100

marcoeffekten

Omslaget till senaste boken om avdelning Q

Sitter, cyklar, diskar, tvättar och promenerar fnissande. Allt på grund av Carl Mörck, hans assistenter Rose och Assad och nu den märkliga gossen Gordon. Carl Mörck med följeslagare utgör avdelning Q, en avdelning inom Köpenhamnspolisen som ska syssla med ouppklarade fall. Avdelning Q huserar i polishuset källare där det luktar unket och dit dagsljuset inte når. Carl Mörck är en ytterligt besvärlig typ som inte så många människor orkar med. Han är separerad (och numera skild) från Vigga. Han bor i ett hus tillsammans med den inneboende, matlagande Mårten med Playmobilsamling och muskulös pojkvän som också är sjukgymnast. Han (sjukgymnasten) tränar Carls före detta kollega Hardy som också bor i hushållet och som ligger förlamad efter en skottlossning där en tredje kollega dog. Viggas son och tillika Carls plastson bor också i huset.

Det är figurer som lever, som bökar och stökar och vill saker. I detta går Carl Mörck och är trött och skuldtyngd. Han längtar efter att få sova middag med fötterna på skrivbordet i lugn och ro. Men även på jobbet stökas det och bökas. Hans assistent Assad är en hemlighetsfull man från Mellanöstern som med troskyldiga bruna ögon ständigt levererar arabiska talesätt som alltid innehåller kameler och som på löpande band missförstår Carls nordiska uttryck. Rose har snövit hy, korpsvart hår, svarta kläder och är måttlöst självtillräcklig.

Både Assad och Rose har tvingats på Carl. Från början ville han allra helst framleva sina dagar i källaren med att sova sig igenom dem med fötterna på skrivbordet. Från början såg han Assad och Rose som straff, som hinder för hans välförtjänta tupplurar, men med de lösta fallens gång så börjar han lita på dem, bli beroende av dem. Ja, till och med tycka om dem.

Jag har blivit beroende av Jussi Adler-Olsens deckare. I den som jag lyssnar på nu, Marcoeffekten har en ny figur adderats till avdelningen. En lång och ranglig pappas pojke som snart är färdig jurist. Han är i vägen, han klampar i klaveret, han har sex med Rose i hennes arbetsrum, han är son till den förhatlige chefens bästa vän. Carl vill bara ha bort honom. Men jag misstänker att han har kommit till avdelning Q för att stanna. Gordon bidrar helt klart till gruppdynamiken.

Det är Stefan Sauk som läser ljudboken. Först hörde jag bara Stefan Sauk. Å, det var Stefan Sauk som pratade och pratade och manierade sig och jag såg honom framför mig och det var Stefan Sauk och Stefan Sauk och Stefan Sauk. Men sedan blev både Assad och Rose och Gordon och Carl Mörck själv alldeles levande. Och jag fnissar opassande både här och där.

 

De fem böckerna om avdelning Q

Kvinnan i rummet

Fasanjägarna

Flaskpost från P

Journal 64

Marcoeffekten

Om "Doctor Who" och andra förvärvade smaker #blogg100

Dag 53

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Verifierad av MonsterInsights