Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: science fiction (sida 1 av 1)

Om ”Doctor Who” och andra förvärvade smaker #blogg100 dag 90/1

(Nytt tema – film och TV. Populärkultur, helt enkelt. Rekommendationer och ”analyser” utlovas.)

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Tankar om framtiden #blogg100 dag 64/2

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Tankar om framtiden #blogg100

Dag 95 och inlägg 97

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Om "Doctor Who" och andra förvärvade smaker #blogg100

Dag 53

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Ett samtal med mig själv som 14-åring

En av Jenny Holzers truismer från Wanås

Måste på en gång frankt deklarera att idén är snodd rakt av. Sara Bergmark-Elfgren ringde upp sitt 15-åriga jag  i sitt sommarprogram som sändes måndag 30 juli 2012 och det drabbade mig så att jag måste göra samma sak.

-Hej Eva! Det här är Eva som är 50 år.

-Varför ringer du?

-Jag tänkte att du kanske ville veta en del om framtiden. Och så kanske jag kan ge dig några ord på vägen.

(avbryter) -Är du tjock? Har du fortfarande glasögon?

-Inte så värst tjock och ja, jag ser perfekt på ungefär 15 centimeters avstånd men jag har kontaktlinser för det mesta och kan därför se som en normal människa.

-Pju! (andas lättad ut). …….. Bor jag kvar i Örebro?

-Nej. Jag, du, vi flyttar om ett år ungefär och kommer inte tillbaka. Bara några få gånger. De flesta du, jag, vi umgås med flyttar också därifrån – till Stockholm och utomlands. Förr eller senare.

-Skönt att höra. …….. Tänker du/jag fortfarande på mat hela tiden?

-Nej. Det tog ganska många år att sluta vara fixerad, men tillslut är livet så fullt med annat. Förresten, du kanske vill veta att jag/du jobbar med något som inte ens är påtänkt 1976.

-Vad är det då?

-Kommunikation med datorer.

-Vadå? Programmerar jag? Nänä, det där tror jag inte på.

-Det är litet svårt att förklara. 2012 har nästan alla människor datorer (-VA?) och bärbara telefoner som är små datorer (-VA!!??) och man använder de här till att prata med en massa människor, en del som man känner och en del som man träffar på under vägen och en del som man bara känner genom datorerna.

-Det här är rena rama science fiction. Hur har det gått med miljöförstöringen då?

-Den är värre än någonsin.

-Kommer jag gå NA och lära mig programmera och sånt?

-Nej. Programmeringen sköter andra. Du/jag skriver och gör annat.

-Ok. Vad var det du ville säga då?

-Du är inte lika osynlig som du tror. Våga tro att andra människor kan vara nyfikna på dig.
-Sluta skämmas över dig själv. Försök i alla fall.
-Du kommer att vara med om tragedier som nästan dödar dig, men du kommer att överleva. Det är viktigt att du är övertygad om det.

-Jaha, det där låter ju lagom kul. Jag vill inte veta mer. Men annars då – har du/jag någon kille?

-Ja. Tillslut. Barn och villa också. Men det där får vi ta litet mer i enrum.

-Men det är inte Bryan Ferry jag gifter mig med?

-Nej. Och inte Steve Priest heller. Och det ska du vara glad för. Hälften av medlemmarna i Sweet är döda och de andra två är sorgliga föredettingar. När du slutade ha dem som idoler där efter Grönan-spelningen visade du att du hade fattat.

-Blir jag helt vanlig?

-Den frågan kan jag faktiskt inte svara på. Den brottas jag med fortfarande. Men du/jag kommer att göra saker du nog inte blir helt överförtjust över: du kommer att bli scout (”VAAA??!! Blir jag frälst, skenhelig och intolerant också?!?!””Nänä, lugna dig. ”), du kommer att gilla att cykla, styrketräna och yoga, fast det tar ett bra tag att komma över gympahatet. Du kommer inte att göra någon vidare karriär, fast du kommer att jobba med en massa roliga saker.

(Lätt hånfullt) -Läser du ens fortfarande? Och musik har du väl slutat lyssna på? Du dansar väl till Streaplers och Flamingokvintetten också.

-Hallå (förnärmat). Vad jag vill ha sagt är att en del saker läggs till under livets gång och gör det rikare men aldrig i livet att jag slutar läsa och nu har jag börjat lyssna mycket på musik igen och dansa till dansband kan jag bara inte.

-Kommer du ihåg mig inuti dig?

-Varje dag, Eva. Varje dag.