– Å, vilka fina tapeter! utropade Angelica.
Det tyckte hon inte alls, det hörde Petra på hennes ton som skorrade. Så där lät hon alltid när hon skulle vara tillags och ställa sig in.
– Äsch, de har ju suttit där länge. Var det så längesen du var här?
Petra kunde inte hålla sig. Angelica hade ju själv bjudit in till elakheten. Varför måste hon vara så mesig och korkad? Varför kunde hon inte skyla över sin fjäskighet med litet polityr?
– Ska vi ta kaffet på terrassen?
De gick in i köket, det alldeles nyrenoverade köket med marmorbänkar, köksö och rostfria ytor. På en av de stora bänkarna tronade en italiensk kaffemaskin, en riktig barristamodell. Angelica fnissade nervöst.
– En correto? frågade Petra.
– Eh…va? Ja, visst, det blir bra.
Å, hon vet alltså inte vad en caffé correto är för någonting. Nu kände sig Petra elak, som om hon tagit det hela för långt.
– Ja, ursäkta. Jag bara skojade. En caffé correto är en kaffekask på italienska. Men du ammar väl fortfarande, så det kanske inte är någon vidare bra idé?
– Nej, du har rätt. Bara en vanlig kaffe, tack.
Angelica tittade på sin iPhone som om hon fått ett viktigt sms. Hon mumlade något och fumlade i handväskan.
– Förlåt, vad sa du?
– Toaletten, har ni fortfarande en i hallen?
– Ja. Alldeles till höger efter byrån.
Varför blev det alltid så här? Angelica svor inombords över både sig själv och Petra. Hon tittade sig runt i hallen och kunde för sitt liv inte komma ihåg vilken av dörrarna som gömde gästtoaletten. Kinderna hettade och det klibbade under armarna.
– Till höger om byrån, ropade Petra inifrån köket. Ropet studsade mot de blanka ytorna och upp mot rummets dubbla takhöjd.
– Jag hittar! klingade Angelica tillbaka.
Vad är vänster, vad är höger? Höger-handskfack, höger-hälsa med. Ok, det borde vara den här dörren. Nej, det var en garderob. Å, vad pinsamt. Angelica stängde dörren så tyst det bara var möjligt och öppnade istället dörren på andra sidan byrån. Hon skramlade litet extra med handtaget för att visa att hon hittat rätt.
Vad gjorde hon här egentligen? Varför hade hon tackat ja till ”husesyn” som Petra hade föreslagit? Varför skulle hon titta på den nyrika prakten som Petra så gärna visade upp? Hon skulle mycket hellre bara vara ute och gå med barnvagnen eller sitta för sig själv med kaffetermosen.
– Har du fastnat därinne?
– Litet mjölkstockning, bara!
Skönt att kunna skylla på amningen. Egentligen satt hon på toaletten och hade kissat färdigt för längesedan, men det var skönt att för en liten, liten stund bara vara alldeles ifred. Hon gjorde sig iordning och gick ut i köket igen.
– Har Amanda börjat gå ännu?
– Inte riktigt, men igår trampade hon runt båda Thomas Sandell-pallarna medan hon höll i sig i dem.
Å, det kändes skönt att få in ett designer-namn. Och att få berätta om Amandas framsteg. Petras son, Theodor var litet sen, han hade precis börjat krypa ordentligt. Det var det enda mörka molnet på Petras välputsade himmel. Petra hade nog hoppats på att hon, Angelica som var så mycket osäkrare än hon också skulle ha ett barn som var litet sen i utvecklingen. Allting mättes i Petras värld. Pengar, storlek på hus och bil, antalet gäster på bröllop och dop, längden på sommarsemestrarna, avståndet till de exotiska resmålen.
– Vad ska ni göra på semestern då?
– Vi har inga planer ännu.
– Men det är ju i mitten av maj! sa Petra, nästan upprört.
Angelica svarade inte. Hon frågade heller inte vad Petra och hennes familj skulle göra. Fast hon visste att det var precis det som Petra förväntade sig, så att hon kunde berätta om sina detaljerade planer som innehöll en varm och stor familj och långa, lata dagar i något charmigt hus på en mysig ort. Angelica frågade ingenting utan tog bara kaffekoppen som Petra höll fram och gick ut på terrassen.
– Vi funderar på att flytta, sa Angelica utan att riktigt veta varför.
– Nej! Vad spännande! Vart då? Till ett större hus här i närheten?
– Vi skulle kunna överta min morbrors fyrarummare i Kärrtorp.
Petra blev tyst. Var det ett gott eller dåligt tecken? Hade Angelicas man fått sparken eller blivit befordrad? Var Kärrtorp ett område på uppgång? Hon misstänkte att Angelica som bott i sta’n hade bättre koll på sådant. Skulle hon gratulera eller beklaga?
– Kärrtorp, vad trevligt!
iesköld. Typiskt för vår tid. Väldigt oväntat att se det just bland rengöringsprodukterna i affären. Intressant.
