Jag har varit i Monika Fagerholm-land. Typ. I finska skärgården utanför Helsingfors. Nu tror jag att hennes böcker utspelar sig på västra sidan av Helsingfors-skärgården och jag var på östra. Men jag föreställer mig att omgivningarna påminner om varandra.
För. Hela upplägget var ju påtagligt likt Sverige. Björkar, granar, tallar, lingonris, blåbärsris och vattenspeglar. Blå himmel, färgstarka septemberlöv och vita moln. Grusvägar som vindlar in i skogen. Som ”hemma”, var nu det är.
Men. Så skulle vi handla mat. Och då insåg jag att vi lika gärna hade kunnat vara i Istanbul eller Ulan Bator. Jag fattade ingenting. Varumärkena var helt okända och språket gav inte en enda ledtråd. I de flesta europeiska länder har jag ledsyn, jag kan gissa mig till innehåll genom litet kunskaper i spanska, franska, tyska och engelska. Men finska – inga ledtrådar! Jag fick gå på utseende. Vilket också visade sig svårt eftersom varumärkena var helt nya. Och förpackningsdesignestetiken kändes annorlunda.
Vilken tur att jag tillslut hamnade framför godishyllan. Fazer, Haribo och Malaco. Tutti Frutti, Gott & Blandat, Piratos. Hemma!
Jag återkommer till Finland eftersom jag sedan läste en roman av Kjell Westö som heter ”Lang”. Den fanns i bostadsrättsföreningens gemensamma bibliotek och verkade som menad för mig när jag kom från Finlandsfärjan med en kasse full med godis, en Mumin-mugg och en Marimekko-mugg.