Kategori: ungdomen (sida 2 av 4)

oktober 19, 2014 / 1 kommentar

Dags för de tio böckerna. Del 1.

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet”

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita”

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

juni 30, 2014 / 2 kommentarer

Virala tanter och småbrudar

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=O4QzHeUE-CM&w=560&h=315]

Och så förra veckans virala succé. Som Veckorevyn omtalade som tampongreklam. Vad var poängen med den rubriksättningen?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs&w=560&h=315]

De här två klippen är mer politik än summan av alla delar av PR-jippot i Almedalen.

maj 19, 2014 / Inga kommentarer

På väg #blogg100 dag 80

Götgatan i Stockholm

Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade). Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.

Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?

Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972. Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.

Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.

april 23, 2014 / Inga kommentarer

På 80-talet gjorde de inte bara axelvaddar #blogg100 dag 54

No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world.

Så är det. Glöm aldrig det. Lär dina barn det.

Citatet är hämtat från ”Döda poeters sällskap”, en film som kanske mest är ihågkommen för att den satte uttrycket ”carpe diem” i vårt kollektiva medvetande. Och som det uttrycket har blivit bespottat. Bland annat av mig själv. Men filmen är bra, väldigt bra. En sådan film som alla i unga, sårbara och påverkbara åldrar bör se.

Det finns ett blogginlägg som jag snubblade över för några veckor sedan där en snart 40-årig amerikansk mamma listat 10 filmer från 80-talet som hon vill dela med sig av till sina barn. Hon har tagit ut scener (giffar) för att illustrera och sedan motiverat sina val. Jag lånar en av giffarna ( från ”Pretty in Pink”) och lägger sedan till en egen film som du och dina barn måste se.

Se ”War games”. Den har precis kommit ut på Netflix. Den är spännande. Fortfarande. Den handlar om den tid då vi faktiskt levde med tanken att hela världen kunde smälla därför att någon ”tryckte på knappen” och satte igång en kedjereaktion som inte gick att stoppa. Den tid då världen var full med kärnvapenspetsar som var extremt redo att skickas iväg till mycket väl definierade mål. Kommer ni ihåg ord och begrepp som Fulda-gapet, terrorbalans, SALT-avtalen?

Och nu har de gjort ett snyggt konstcentrum vid en av raketstationerna i Ruhr-området. Jag har litet snygga bilder därifrån. Får återkomma till det.

april 10, 2014 / Inga kommentarer

Vem var jag? #blogg100 dag 41

1975. Glasögon, jeans med hög midja och t-shirt med Sverige-motiv från Ellos. Det är jag.

Inspirerad av Sara Bergmark Elfgrens sommarprogram gjorde jag en intervju med mitt unga jag.

november 27, 2013 / Inga kommentarer

Lära för livet. Kunskap, del 2.

När jag nu började fundera mer kring kunskap så dök Sir Ken Robinson upp.

Om nu skolan ska lära oss för livet, vet vi vilket liv den ska lära oss för?

Litet tydligare, om nu skolan ska förbereda oss för framtiden, vet vi hur den framtiden ser ut?

Om inte, hur kan skolan förbereda oss (våra barn) att hantera livet i en framtid som vi inte alls vet hur den kommer att se ut?

Sir Ken Robinson tar de här frågorna till en högre nivå:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U&w=560&h=315]

november 1, 2013 / 1 kommentar

Jag kommer aldrig ur slukaråldern

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

maj 19, 2013 / Inga kommentarer

Tankar om framtiden #blogg100

Dag 95 och inlägg 97

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

mars 10, 2013 / Inga kommentarer

Facebookskryt och bloggpepp #blogg100

Dag 27

Jag är glad över att jag har en intressant samling bekanta och vänner på Facebook. Det gör att jag får inblick i många olika typer av liv. Där finns tonåringar, pensionärer, troende, extremt världsliga, träningsfanatiker, lojt tillbakalutade, folk som reagerar och folk som analyserar, människor som tar sitt överflödsliv alldeles för givet, människor som lever på marginalen.

En av alla dessa lägger ut sin statistik från Runkeeper ibland. Han gör litet drygt 2.5 km på 40 minuter de dagar han är snabb. Så finns det hon som bloggar om sin träning och sin kosthållning och lägger ut bilder på sin vältränade figur.

Idag är en dag när jag just inte har något att visa upp. Omeletten jag lagade smakade lätt av diskmedel eftersom jag uppenbarligen inte sköljt ur pannan ordentligt. Lägenheten och jag håller på att ställa om oss från barnvecka till för-oss-själva-vecka. Som började med att jag behövde sova middag. Då kom jag ihåg en berättelse jag hörde för mer än 20 år sedan. Den handlade om invandrarflickan som varje dag kom en halvtimme försent till skolan. Varje dag en halvtimme sen. Det hjälpte inte hur mycket tillsägelse hon fick av lärarna, hon fortsatte komma en halvtimme sent varje dag. När någon tillslut ställde frågan på rätt sätt så visade det sig att flickan behövde ta en lång extrarunda varje morgon för att ställa om sig från det traditionella livet i familjen till den dagliga tillvaron i skolan i Sverige. ”Ställtid” som Bodil Jönsson benämner den tid som behövs för att vi ska kunna växla från en aktivitet till en annan, från en uppgift till en annan, från ett tillstånd till ett annat.

Min heroiska träningsaktivitet idag består i en promenad i solen och i tanken på att jag har tid nu på kvällen att göra några magövningar. Min matblogg skulle alltså kunna handla om ”une omelette parfumée” och några muggar stadigt engelskt te. Outfit-inslaget skulle omfatta morgonrock och raggsockor. Spotify-listan är inte ens litet tjusigt nostalgisk, jag lyssnar på de låtar av Bryan Ferry där han parodierar sig själv som gentlemannaromantiker. Men jag har minnen av en tid, ett skeende som väcks av LP:n ”The bride stripped bare”, så jag lyssnar på alla låtar i rätt ordning, som om jag satt där jag satt just då, lyssnande på hela sidan ett och sedan hela sidan två och sedan kanske på alltihop igen.

Mitt kvantifierade jag har inte mycket att komma med idag. Mer än en utlovad bloggpost. 73 kvar.

februari 25, 2013 / Inga kommentarer

Matte – plåga eller lust? #blogg100

Dag 14.

I veckan som gick blev jag uppmärksammad på en debattartikel om matematikens inte-så-nödvändighet av en Facebook-kompis. En professor i Linköping, Stellan Welin skriver bland annat:

Satsa mer på spännande naturvetenskap än att traggla matematik med ointresserade elever.

Och det här skriver han i polemik med ett antal företrädare för näringslivet och utbildningsväsendet som har satt samman och startat Mattekommissionen. De tar upp och fortsätter prata om att svenska skolelever i gemen eller i medeltal har sjunkande mattekunskaper. Särskilt i jämförelse med barn och ungdomar runt om i världen.

Det kanske är sorgligt. Men, säger Stellan Welin:

Att inte kunna läsa och förstå olika språk är ett betydligt större handikapp i vardagslivet än att inte kunna så mycket matematik. Många elever tycker matematik är svårt och jobbigt. Inte så konstigt eftersom de flesta inte använder sina färdigheter utanför skolan.

Jag är inte av åsikten att allt lärande måste vara lika roligt som att spela dataspel, men om det går att göra det spännande så är det toppen. Jag, en numera väldigt nyfiken människa som söker kunskap och samband i det mesta var efter tolv år i skolan ganska säker på att det inte fanns något roligt att lära sig. Ett av mina värsta ämnen var historia som bara blev årtal som jag kunde hålla i minnet tillräckligt länge för att skriva rätt på proven, men inte mer. Och när jag sedan läste ekonomisk historia på universitetet var det som en helt ny värld öppnade sig. Det fanns sammanhang! Det fanns utvecklingstendenser! Det fanns förklaringsmodeller! Det fanns skeenden som hängde ihop!

Svaret på allt är inte mera pluggskola, hur mycket Jan Björklund än tjatar om det. Det värsta är att ju oftare han säger det, desto mer blir det till en sanning. Jag vet av egen erfarenhet att pluggskolan mest är av ondo. Den dödar nyfikenheten och premierar kortsiktigt lärande. Det går att hitta tillbaka till sin egen kunskapstörst, men hur många orkar?