(Nu har det blivit våren 2015. Jag jobbar deltid igen och är sjukskriven till viss del. Försöker förstå. Försöker bli frisk, men uppenbarligen har inte det jag hållit på med hittills varit tillräckligt verksamt. Jag börjar ställa in mig på ett lågenergiliv med återkommande bakslag.)
För någon vecka sedan var den absolut mest lästa artikeln på de-som-tycker-om-pengar-och-makts favoritsajt Veckans Affärer den artikel där Bodil Jönsson sa att nu är det dags att börja jobba två timmar om dagen.
Det är en väldigt rolig intervju där mycket ställs på huvudet av den klarsynta, klarspråkiga och orädda professorn. Hon hjälper oss att lyfta blicken och titta på vår samtid från ett nytt perspektiv. För det är ju så att produktiviteten har förändrats enormt – vi kan producera varor och vissa tjänster i en takt vi aldrig kunnat drömma om. Med allt mindre insats av mänsklig energi, fysisk eller mental. Samtidigt finns det ju vissa branscher som inte kan effektiviseras på samma sätt. Mänsklig vård och omsorg exempelvis.
Ändå använder vi oss ofta av gamla begrepp och tankemönster när vi pratar om vår samtid, om vårt arbetsliv och om framtiden. Arbete ska utföras åtta timmar per dag, till exempel. Helst sittande. Det är en föreställning som vi har svårt mentalt att frigöra oss ifrån.
Varför blir det nästan revolutionärt när någon ifrågasätter 8-timmarsnormen?
Jag tar några citat från artikeln:
Vi har ett samhälle som vilar på en uppställd norm om att arbeta, men samtidigt ser vi många arbetslösa. Vi människor är tänkande varelser som tycker om att göra saker. De som håller på 18 timmar per dygn med musik kallar vi arbetslösa.
… jag tror att kruxet ligger i att vi inte vet hur vi ska fördela våra resurser om vi inte längre gör det utifrån arbetet.
… sade till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är. Det var inget problem förr i tiden för människor som inte kunde sätta gränser, utan det gjorde omvärlden för dem. (Apropå stressrelaterad ohälsa).
Mina bästa idéer har aldrig kommit när jag har suttit vid skrivbordet, utan det har jag fått när jag har sprungit i naturen.
Möten har en positiv klang i det att människor samlas, men sanningen är att många sitter och tänker på annat under ett möte. Jag undrar varför man ens ska gå på möten om man inte andligen är där.
Sanna Lundell som skriver i Aftonbladet var en av dem som läste intervjun med Bodil Jönsson och som tänkte vidare. Det blev ett mycket intressant inlägg med titeln ”Vi håller på att jobba ihjäl oss.” Jag tar ett citat därifrån också:
I relation till hur produktiva vi har blivit sedan 1970-talet så är det ologiskt att vi fortsätter att arbeta våra åtta timmar om dagen, standard sedan 1901. Det är hög tid att vi gör en ordentlig etisk och moralisk inventering av varför vi värderar arbete högre än något annat. Det är arbetet som identifierar oss, som ger oss makt, som ger oss möjlighet till att uppleva egenvärde tror vi. Varför då? Varför är vi fortfarande så pumpade med lutherska ideal? Vem vinner egentligen på den här inställningen?
Med min egen utmattning i färskt minne så funderar jag mycket på de här frågorna. Och uppenbarligen är jag inte ensam.
Förresten – jag kommer att återkomma till det här med möten. Det kan ju vara det roligaste som finns. Eller så kan det vara något som stjäl både tid och energi. Jag kommer att fråga er, kära läsare om era bästa och sämsta möten och om era bästa tips för att alla möten ska bli de bästa!
