Dag 27

Jag är glad över att jag har en intressant samling bekanta och vänner på Facebook. Det gör att jag får inblick i många olika typer av liv. Där finns tonåringar, pensionärer, troende, extremt världsliga, träningsfanatiker, lojt tillbakalutade, folk som reagerar och folk som analyserar, människor som tar sitt överflödsliv alldeles för givet, människor som lever på marginalen.

En av alla dessa lägger ut sin statistik från Runkeeper ibland. Han gör litet drygt 2.5 km på 40 minuter de dagar han är snabb. Så finns det hon som bloggar om sin träning och sin kosthållning och lägger ut bilder på sin vältränade figur.

Idag är en dag när jag just inte har något att visa upp. Omeletten jag lagade smakade lätt av diskmedel eftersom jag uppenbarligen inte sköljt ur pannan ordentligt. Lägenheten och jag håller på att ställa om oss från barnvecka till för-oss-själva-vecka. Som började med att jag behövde sova middag. Då kom jag ihåg en berättelse jag hörde för mer än 20 år sedan. Den handlade om invandrarflickan som varje dag kom en halvtimme försent till skolan. Varje dag en halvtimme sen. Det hjälpte inte hur mycket tillsägelse hon fick av lärarna, hon fortsatte komma en halvtimme sent varje dag.  När någon tillslut ställde frågan på rätt sätt så visade det sig att flickan behövde ta en lång extrarunda varje morgon för att ställa om sig från det traditionella livet i familjen till den dagliga tillvaron i skolan i Sverige. ”Ställtid” som Bodil Jönsson benämner den tid som behövs för att vi ska kunna växla från en aktivitet till en annan, från en uppgift till en annan, från ett tillstånd till ett annat.

Min heroiska träningsaktivitet idag består i en promenad i solen och i tanken på att jag har tid nu på kvällen att göra några magövningar. Min matblogg skulle alltså kunna handla om ”une omelette parfumée” och några muggar stadigt engelskt te. Outfit-inslaget skulle omfatta morgonrock och raggsockor. Spotify-listan är inte ens litet tjusigt nostalgisk, jag lyssnar på de låtar av Bryan Ferry där han parodierar sig själv som gentlemannaromantiker. Men jag har minnen av en tid, ett skeende som väcks av LP:n ”The bride stripped bare”, så jag lyssnar på alla låtar i rätt ordning, som om jag satt där jag satt just då, lyssnande på hela sidan ett och sedan hela sidan två och sedan kanske på alltihop igen.

Mitt kvantifierade jag har inte mycket att komma med idag. Mer än en utlovad bloggpost. 73 kvar.