Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: ungdomen (sida 4 av 4)

Om några månader är det sommar men innan dess kommer orden

Röda Converse och Wanås. Bokskog. Jenny Holzers truismer. Gungorna. Marianne Lindberg-De Geers ljudinstallation.

En vanlig tysk hotellfrukost för fyra personer (varav en veteallergiker).

 

Jag börjar längta till sommaren. Men innan dess har jag mycket att skriva om. Vad är mest angeläget:

1. om mediebyråernas mumbojumbo-begrepp som räckvidd och tittare och ”du når…..”. Hur länge till kommer de att kunna föra oss mediaköpare bakom ljuset? Eller vill vi tro på dem?

2. att sälja sina saker på Blocket är en social verksamhet.

3. om det oavlönade men mycket tillfredsställande frivilligarbetet.

4. att ha en checklista för livet – är det möjligt?

5. fortsättning på följetongen om Kony2012.

6. om vardagen i största allmänhet.

En nyfiken fråga till er som är bibliotekarier

 

 

 

 

 
Trots att jag varit så många timmar på bibliotek i mitt liv att den sammanlagda tiden bör kunna räknas i månader, kanske år så har jag aldrig riktigt fått kontakt med någon bibliotekarie. Förrän nu, när jag följer Biblioteksbella och BIA (Bibliotekarier i Allmänhet) på Facebook och kastar mig över ”Fråga bibliotekarien” i DN:s boklördag.

Hur kommer det sig?
Jag och min tvillingsyster skjutsades till stadsbiblan i Örebro varje lördag. Vi lånade oftast en kasse böcker som vi sedan tömde genom att vända den uppochner i den turkosa hörnsoffan. (Jag får erkänna att jag med åren har förstått att man inte gör så med böcker om man vill att de ska ha evigt liv). Först läste vi serieböckerna – Tintin, Lucky Luke och Asterix och efter det grovdoppat var det dags för finliret. I början var det Lotta-böcker i parti och minut, sedan blev det Sven Wernström. Kerstin Thorvall och Hans-Erik Hellberg. När vi väl läst allt om ungdomsproblem och revolutioner tog vi oss an science fiction-hyllan. Och det betydde att vi flyttade oss från barn- och ungdomsavdelningen som låg långt ner i källarvåningen upp till den stora, lugubra salen som dominerades av bibliotekariedisken.

Stränga auktoriteter
Vågade vi någonsin fråga bibliotekarierna något? Nej. Aldrig. De var auktoritetspersoner i paritet med den rektor man aldrig såg, tandläkaren, skolsyster och stadsministern. Jag tycker att vår kärlek till det skrivna ordet borde varit uppenbart för kvinnorna bakom diskarna (det här var på den tiden då de kommunala biblioteken enbart befolkades med kvinnor) och att de skulle tyckt det var spännande att föra oss vidare på litteraturens snåriga och underbara stig. Men icke.

….eller blyga violer?
Och så har det fortsatt. Jag frågar mycket sällan. Någon enstaka gång när mitt bibliotekskort har trilskats i utlåningsautomaten i över ett år eller om jag bara inte hittar till hylla Kc.55. Är bibliotekarier blyga människor? Tror de inte på att de kan dela med sig av sin kärlek till det tryckta ordet? Hur får jag som biblioteksbesökare och bokälskare tillgång till er kunskap och er passion?

Att vara tolv var ingen höjdare

Inte tretton för den delen heller. Fjorton och femton var sisådär. Sexton, sjutton och arton – nåja, inte mina bästa år de heller. Det var mycket med livet i skolan och de stelfrusna rollerna där som de flesta hamnade i. Vi var som Han Solo i karboniten allihop. Det gjorde ont, vi ville ut men det fanns få möjligheter att komma loss.

Nu har jag just lagt ifrån mig ”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. En makalös saga om ont och gott, men framförallt en skildring av livet som det ter sig för några tonåringar i en bruksort i Bergslagen. Där finns den duktiga flickan, den populära fjortisen, emo-tjejen som skär sig, lantisen. Och där finns avgrunden dem emellan. Det intressanta i historien är att de måste samarbeta. Samtidigt som de framhärdar i sina tilldelade roller, hur obekväma de än tycker att de är. För det finns en trygghet i att vara en typ. Dessutom finns det en trygghet i att inte ta in andra människor som människor utan se dem just som typer. (Användbart trick även i vuxen ålder, eller hur?)

Något som jag funderar över är skildringen av tonåren i ungdomsböcker. De mer realistiska böckerna som dessutom ofta är skrivna i jag-form domineras av känslan av utanförskap. Det är emo-tjejerna, nördarna, lantisarna, de bråkiga, de duktiga men tråkiga som porträtteras. Var finns fjortisarna? Var är tofsmössorna, de blonda hårsvallen, de rosa läppstiften? Var finns de som trivs med att vara tonåringar? Vad jag kan komma ihåg från min ungdoms läsande var det Lotta och Kitty som stod för de tonåringar som trivdes som fisken i vattnet. Wahlströms ungdomsböcker med de röda (för flickorna) och de gröna (för pojkarna) tygryggarna var de lyckliga ungdomsårens uttolkare. Jag får inte heller glömma Fröken Sprakfåle (nu pratar vi 50-tal) – en klämmig och käck flicka som älskade sitt trevliga liv. Fröken Sprakfåle och sedan hennes dotter Susanne (som ung fru senare flyttade till Vällingby) var fanbärare när det gällde den sunda ungdomen.

Vilka är nutidens Kitty, Lotta och fröken Sprakfåle – är det tjejerna i ”Systrar i jeans” och i Denise Rudbergs böcker? Vet inte. Måste uppdatera mig. Återkommer i ärendet.

Att rensa ut är ofta en resa i det förflutna

Guy Peellaert från "Rock Dreams"

 

När vi rensade här i helgen hittade jag de affischer som jag hade hängande på väggarna i mitt rum när jag gick i högstadiet. Tapeterna var kommunalgrå, för så var tapeter på den tiden. Fondväggar och annat tjafs pratade ingen om. Varför skulle man göra det? De kommunalgrå tapeterna klarade av både tejp och häftstift utan att någon inredningsintresserad gick i taket.

Stafetten med affischer innehöll både musbajs och trasiga bilder. Därför åkte de flesta till återvinningen. Men jag tog kort på en viktig bild innan den blandades med tidningar och broschyrer på återvinningsstationen- den som Guy Peellaert målade av Mick Jagger till projektet ”Rock Dreams”.

Verifierad av MonsterInsights