Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Jan Björklund (sida 1 av 1)

Vilken framtid skolas barnen till i skolan? #blogg100

Jag börjar med en underbart tänkvärd film som jag kanske delat tidigare. Se den och fortsätt läsa och tänka!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U]

 

Nej.
Jag tror inte att skolan idag utbildar barnen för den framtid de kommer att leva i.
Och ja.
Jag tycker att de som skriker högst kring skolan, Björklund med kompisar och övernitiska föräldrar verkar i grunden rädda för framtiden och därför blir extremt konservativa. När vi egentligen behöver en helt annan typ av skoldebatt, den som rör sig kring framtiden och vilken framtid vi vill att våra barn ska utbildas, tränas, skolas inför.

Skoldebatten borde vända sig bort från Pisapaniken och istället bry sig om problemlösningsförmåga, samhällsengagemang, robotiseringsfrågor och en diskussion kring arbete, lönearbete och kreativitet. Vad jag alltså menar är att det finns en verklighet som pågår medan vi diskuterar betygsnivåer och vem som är bäst på pluttifikationstabellen. Och den verkligheten bryr sig inte om vem som får klapp på huvudet av fröken eller magistern.

Ett väldigt bra inlägg i debatten gjorde Roland Paulsen förra veckan i DN. Han utgår ifrån Jan Björklunds medverkan i ”Smartare än en femteklassare?” Jag bjuder på ett citat (och på länken, såklart):

Bland godbitarna finns ett inslag en bit in i programmet då tävlingen tar paus och några skolbarn tillåts reflektera över frågan: ”Vad lär man sig egentligen i skolan?” Att läsa och vara snäll, svarar de duktiga barnen. Men där finns också svar som sticker ut. ”Att prata strunt”, säger en liten människa. ”Att lyssna! Lyssna – på fröken”, enas två andra.

För det enda vi kan vara säkra på är förändring.
Eller hur har ditt eget liv sett ut?
Hur förbereddes du i skolan för det liv du lever nu?

Ps. Och igår skrev jag mer om skolan. Med utgångspunkt från termosar och Sean Banan. Ds

Termosar, skolan och Felix recenserar #blogg100

DSC_0627

Vem behöver skriva snygga Q?

 

Ibland lyssnar jag på poddar.
Ibland fastnar saker jag hör som om de vore plåstret på flygplanet i Tintin. De släpper inte. De vägrar.

Så var det med en sak som Kristoffer Triumf sa i Värvet när han berättade om vad en tidigare gäst, Carl-Johan de Geer, sagt om skolan. Ungefär så här: Varför kan inte barnen komma till skolan med starka intressen och utifrån de intressena upptäcka kunskapen? Tänk om någon är väldigt intresserad av termosar, då kan den utifrån termosar lära sig det mesta. Först att läsa för att kunna hitta mer vetskap om termosar. Sedan matte och fysik för att förstå sig på termosar. Bild och form för att hitta verktyg att formge termosar. Historia och samhällskunskap för att förstå varför termosar uppfanns när de nu uppfanns och hur de har förenklat tillvaron för arbetande människor och skolbarn.

Ja. Ni förstår.

Idag är det alltså skolan av igår och idag och imorgon jag är på. Jag har två barn i skolåldern. Ibland blir jag alldeles själaglad över att skolan är så annorlunda mot när jag gick i skolan. Barnen lär sig att tänka, att länka ihop fakta, att värdera källor, att ställa frågor och svara på dem. Men ibland tappar jag alldeles hoppet. För då spökar Jan Björklund och Pisapaniken och betygshets och kalenderbitande kunskap som ingen människa kommer att behöva i framtiden (om det inte är så att barnet i sig är extremt intresserad av tågavgångar och genom dem lär sig allt om världen).

Det här med språk exempelvis. An, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen. Jojo, den ramsan kan jag. Tänker jag på den när jag försöker prata tyska? Såklart inte. Hur lär sig barnen engelska idag? Ja, nu har båda mina barn en underbar engelskalärare men tyvärr, jag tror inte att det är hennes förtjänst att de båda (12 och 16 år) förstår allt och pratar helt obekymrat. Nej. Det är spel- och omvärldsintresse och Youtube som ligger bakom det här. De umgås med engelskan som ett andra förstaspråk för att det de är intresserade av mest finns på engelska.

Förutom Monte Fjanton då. Felix som pratar skånska och lär mina barn om hur man inte gör film och inte berättar berättelser och därmed också lär dem hur man faktiskt gör film och berättar berättelser. När Felix dissekerar svenska filmer så lär han ut allt om tappade trådar, om klippmissar, om slarvigt kameraarbete och oengagerade rekvisitörer. Dessutom om marknadsföring, produktplacering och allmän PR. Det är kunnighet på hög nivå och generositet med den kunskapen. Inlindade i humor. Hur mycket bättre kan inte inlärning bli?

Imorgon blir det nog del två om skolan. Temat då blir ”Vilken värld utbildas barnen till?”.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=6zBGmD3V_u0&w=560&h=315]

Matte – plåga eller lust? #blogg100

Dag 14.

I veckan som gick blev jag uppmärksammad på en debattartikel om matematikens inte-så-nödvändighet  av en Facebook-kompis. En professor i Linköping, Stellan Welin skriver bland annat:

Satsa mer på spännande naturvetenskap än att traggla matematik med ointresserade elever.

Och det här skriver han i polemik med ett antal företrädare för näringslivet och utbildningsväsendet som har satt samman och startat Mattekommissionen. De tar upp och fortsätter prata om att svenska skolelever i gemen eller i medeltal har sjunkande mattekunskaper. Särskilt i jämförelse med barn och ungdomar runt om i världen.

Det kanske är sorgligt. Men, säger Stellan Welin:

Att inte kunna läsa och förstå olika språk är ett betydligt större handikapp i vardagslivet än att inte kunna så mycket matematik. Många elever tycker matematik är svårt och jobbigt. Inte så konstigt eftersom de flesta inte använder sina färdigheter utanför skolan.

Jag är inte av åsikten att allt lärande måste vara lika roligt som att spela dataspel, men om det går att göra det spännande så är det toppen. Jag, en numera väldigt nyfiken människa som söker kunskap och samband i det mesta var efter tolv år i skolan ganska säker på att det inte fanns något roligt att lära sig. Ett av mina värsta ämnen var historia som bara blev årtal som jag kunde hålla i minnet tillräckligt länge för att skriva rätt på proven, men inte mer. Och när jag sedan läste ekonomisk historia på universitetet var det som en helt ny värld öppnade sig. Det fanns sammanhang! Det fanns utvecklingstendenser! Det fanns förklaringsmodeller! Det fanns skeenden som hängde ihop!

Svaret på allt är inte mera pluggskola, hur mycket Jan Björklund än tjatar om det. Det värsta är att ju oftare han säger det, desto mer blir det till en sanning. Jag vet av egen erfarenhet att pluggskolan mest är av ondo. Den dödar nyfikenheten och premierar kortsiktigt lärande. Det går att hitta tillbaka till sin egen kunskapstörst, men hur många orkar?