Dag 14.

I veckan som gick blev jag uppmärksammad på en debattartikel om matematikens inte-så-nödvändighet  av en Facebook-kompis. En professor i Linköping, Stellan Welin skriver bland annat:

Satsa mer på spännande naturvetenskap än att traggla matematik med ointresserade elever.

Och det här skriver han i polemik med ett antal företrädare för näringslivet och utbildningsväsendet som har satt samman och startat Mattekommissionen. De tar upp och fortsätter prata om att svenska skolelever i gemen eller i medeltal har sjunkande mattekunskaper. Särskilt i jämförelse med barn och ungdomar runt om i världen.

Det kanske är sorgligt. Men, säger Stellan Welin:

Att inte kunna läsa och förstå olika språk är ett betydligt större handikapp i vardagslivet än att inte kunna så mycket matematik. Många elever tycker matematik är svårt och jobbigt. Inte så konstigt eftersom de flesta inte använder sina färdigheter utanför skolan.

Jag är inte av åsikten att allt lärande måste vara lika roligt som att spela dataspel, men om det går att göra det spännande så är det toppen. Jag, en numera väldigt nyfiken människa som söker kunskap och samband i det mesta var efter tolv år i skolan ganska säker på att det inte fanns något roligt att lära sig. Ett av mina värsta ämnen var historia som bara blev årtal som jag kunde hålla i minnet tillräckligt länge för att skriva rätt på proven, men inte mer. Och när jag sedan läste ekonomisk historia på universitetet var det som en helt ny värld öppnade sig. Det fanns sammanhang! Det fanns utvecklingstendenser! Det fanns förklaringsmodeller! Det fanns skeenden som hängde ihop!

Svaret på allt är inte mera pluggskola, hur mycket Jan Björklund än tjatar om det. Det värsta är att ju oftare han säger det, desto mer blir det till en sanning. Jag vet av egen erfarenhet att pluggskolan mest är av ondo. Den dödar nyfikenheten och premierar kortsiktigt lärande. Det går att hitta tillbaka till sin egen kunskapstörst, men hur många orkar?