DSC_0368

Från Wanås Slottspark. Antony Gormleys skulptur ”Together and Apart”.

Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.

Litet punkter att ha i minnet:

  • Jag ogillar i högsta grad offerrollen
  • Jag är lösningsorienterad
  • ”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
  • Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)

När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:

  • försökte få in ett litet yogapass varje dag
  • la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
  • anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
  • försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
  • cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
  • sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
  • hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”

Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.

Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).

Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.

Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.

Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.

När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.

Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.

För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”.  Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.

Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.

Tidigare inlägg om min stressjuka: Ett Två Tre Fyra Fem Sex Sju Åtta Nio Tio Elva Tolv Tretton Fjorton Femton