Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.
Litet punkter att ha i minnet:
- Jag ogillar i högsta grad offerrollen
- Jag är lösningsorienterad
- ”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
- Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)
När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:
- försökte få in ett litet yogapass varje dag
- la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
- anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
- försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
- cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
- sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
- hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”
Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.
Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).
Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.
Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.
Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.
När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.
Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.
För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.
Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.
Tidigare inlägg om min stressjuka: Ett Två Tre Fyra Fem Sex Sju Åtta Nio Tio Elva Tolv Tretton Fjorton Femton
Eva säger:
Hej Eva,
Känner igen det där. Bra skrivet. Vill du ha råd? Nu är det till att känna in dig själv och säga nej till allt som inte är uppbyggligt för dig.
Jag håller på dig!
Kram Eva
oktober 11, 2013 — 1:05 e m
Ninna säger:
Hur går det med att släppa ”görandet” och istället öppna upp för ”varandet”?
oktober 11, 2013 — 1:51 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Det har jag testat. Om och om igen. Det är svårt. Men – på’t igen!
oktober 11, 2013 — 2:18 e m
Ninna säger:
Nej inte helt lätt. Så på’t igen! 😉
oktober 11, 2013 — 3:09 e m
Lena Svanberg säger:
Hej Eva,
Har funderat mycket på utmattningssyndrom och varför vissa men inte andra drabbas.
Precis som du säger är det nog en förutsättning att vara ”lat” för att drabbas, om man med lat menar att besitta förmågan att emellanåt kunna släppa greppet – stänga av – helt enkelt låta hjärnan slippa all information.
Våra hjärnor är inte skapade för, eller ännu ej anpassade till, dessa gigantiska informationsmängder vi dagligen tar in, men måste lära oss att inte ta in. Den konst som vi ”lata” människor uppenbarligen behärskar. Säkert jättesvårt om intrycksdelen i hjärnan har som normalläge att vara vidöppet men tror att det är just på detta du ska träna – Att inte släppa in informationen/datat, som finns överallt, hela tiden!
Kram Lena
oktober 12, 2013 — 5:59 f m
Siv säger:
Det sjukaste en företagsläkare någonsin har sagt till mig är ”Du kanske borde skaffa en familj för att få något bättre än jobbet att tänka på? Lite perspektiv?”.
Jag vet inte hur han tänkte som sa så till en då 30-årig barnlös kvinna (barnlösheten i sig kunde ju ha varit ett av de livstrauman som OCKSÅ höll mig vaken, även om jag inte nämnde det?). Detta var 1997/1998 nånting och vi talade ännu inte så mycket i termer av utbrändhet/utmattningsdepression, jag ville bara ha sömntabletter för att kunna SOVA.
Jag ville svara
1) ”ska du skriva ut en spermadonator på recept eller?”
2) ”ja, för att småbarnsföräldrar skulle känna ständig stress, oro och dåligt samvete har en ju ALDRIG hört talas om!”
(Många år senare lärde jag mig för övrigt tack vare en bukhinneinflammation att mina äggstockar var uppätna av endometriom, så det var ju en himla tur att jag inte såg hans stressreduktionstips som enda utvägen till ett lugnare liv eftersom de blev tvungna att plockas ur min stackars inflammerade buk då. Nu ÄR inte detta ett lívstrauma för mig, mer en milt bultande och hanterbar sorts sorg, men ändå. Många BRA läkare har jag mött, men det där var en idiot)
Grät mig igenom Eva F Dahlgrens Det här är inte jag när den släpptes.
Nu är jag ganska frisk men fortfarande tämligen sömnstörd, Jag har lärt mig mycket om mig, och dansar fortfarande lite för nära ljuset (som den berömda malen…) men försöker att inte bränna vingarna igen. Åldern har lärt mig att det inte är värt att behaga så till den milda grad så som jag i så många år trodde att jag måste. Jag är bättre på att värna mig och säga nej. Jag har också lärt mig den bittra läxan om mig själv, att jag GÅR igång på att vara duktig, vara behövd, att jag vill synas och att jag knarkar beröm – inte alltid vackra egenskaper – men jag funderar varje dag på var min gräns går just idag. Det går snabbt när det fräser till och en singlar ner igen.
Den där dubbelbestraffningen, den gör mig arg igen och igen och igen. Ungefär en gång i veckan är jag på vippen att gå ner till vår personalavdelning och fråga vad som är fel. När folk köar hos företagshälsan är det kanske dags att söka diagnosen och åtgärda en sjuk organisation snarare än att döma ut folk som bräckliga. Visst ska jag lära mig om mig, mina drivkrafter och därtill kopplade svagheter, men det kan inte vara den enda lösningen. Det finns mycket annat som är mycket sjukare än både du och jag.
Lång och arg rant, men din bloggpost talade så otroligt mycket till mig även om jag inte pallade att formulera varför när jag först läste dem.
oktober 12, 2013 — 6:25 e m
Siv säger:
Läste DEN, skulle det stå på slutet.
oktober 12, 2013 — 6:27 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Om vi hela tiden ska söka felen hos oss själva medan fler och fler blir drabbade, det blir ju alldeles absurt tillslut.
Tack för din långa kommentar, det är sådant som får mig att söka vidare och blogga mer.
Vi har något att uträtta, eller hur?
oktober 13, 2013 — 7:41 f m
Siv säger:
Utan tvekan!
oktober 13, 2013 — 4:17 e m
Martin säger:
Bra skrivet ! Har liknande erfarenheter av både omgivning och förlopp. När skall de andra förstå, kan man undra? Vänligen Martin
april 7, 2014 — 4:36 e m