Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

En mormor och högläsning

PICT0921

Mormor i mitten med den allvarliga blicken

Egentligen har den här bloggposten absolut ingenting med min mormor att göra. Men jag ville gärna använda den här bilden. För när jag ser den ser jag mig själv. Jag tror att det är så jag börjar se ut. Just i den här bilden gillar jag mormors blick. Den är allvarlig, rakt på och det är som om hon vill berätta något.

Men jag kände aldrig henne, skulle jag vilja säga. Hon fanns där på Petrejusvägen 5 i Hammarby och i kolonistugan i Skarpnäck. Hon lagade mat och kokade kaffe i en röd, emaljerad, ganska hög kaffekanna. Utom när det var till fint, då bryggde hon kaffe i en San Pedro. Den där vingliga glasbryggaren där vattnet vandrade uppåt. Hennes äppelkaka med mandelmassa var makalöst god och hennes kanelbullar var stora, utan bullformar och rejäla, både i smak och format. Men ändå kände jag inte henne. Hon var mormor. Punkt slut. ”Hoppalanta” sa hon när hon skulle ta emot när jag skulle ned från köksbänk. Minnesflisor av händelser.

Då är det annorlunda med relationen mellan Elsa och mormor i Fredrik Backmans ”Mormor hälsar och säger förlåt”, uppföljaren till ”En man som heter Ove”. Mormor är Elsas bästa vän. Hon är Elsas vapendragare och den som alltid står på hennes sida, vad som än händer. Men så dör mormor. Och Elsa får en massa uppdrag i arv.

Är det en bra bok? Ja. Särskilt är den fantastisk att dela med andra, som högläsningsbok. Den handlar om förlåtelse, om förståelse, om tolerans, om människors val, om att acceptera olikheter. Och om kärlek som kan ta sig så olika uttryck. Dessutom är den, som Ove-boken, väldigt, väldigt rolig.

Läs den högt för någon eller några du vill visa kärlek.

Verifierad av MonsterInsights