Pang och krasch och bom och hipp hurra för Håkan Hellström och hela världen.

Men hur intressant är det egentligen? Jag ger det några försök.

Förra helgen var jag på Stockholms Stadion och ibland såg men hela tiden hörde Håkan Hellström. Eftersom det här var första gången jag upplevt honom live börjar jag fatta varför han är stor. Som kommunikatör och marknadsförare tittade jag på målgruppen – tusan vilken bred och blandad målgrupp han har. Göteborgare, stockholmare, norrlänningar, en och annan skåning, pappas pojkar med medbjudna flickor såväl som kärntruppen av känsliga tonåringar med glitter på kinderna, sjömansmässor eller svart, medelålders, nästan-pensionärer, hipsters, nördar, introverta, ensamma, stora gäng. Men inte så många bröliga. Frågan är om Håkans målgrupp ska definieras utifrån vilka som INTE ingår. Eftersom nästan alla ingår. Utom de bröliga.

Jag måste tillstå att jag inte lyssnat så mycket på texterna. Ja, inte på låtarna överhuvudtaget. Men efter helgen kände jag ett behov av att förstå allsången. För han verkar ju vara en uttolkare av många människors känslor eftersom han hade kunnat sluta sjunga och låtit publiken sköta den delen. Men det kanske är så, det är något allmänmänskligt han uttrycker, på ett sätt som gör det lätt att minnas texten och lätt att sjunga med. Som med Taube. Som satte ord på svenskens kärlek till våra olika kuster och skärgårdar och på drömmen om den svenska sommaren. Både HH och Taube sätter ord på de känslor som trycker i bröstet på oss vanliga människor, både till vardags och till fest, och kanske är det så att när orden nålas fast på känslotrycket så blir känslorna både större, vackrare, mer förståeliga och därför mer hanterbara.

Dessutom insåg jag att det verkligen är skillnad på artister som är närvarande och sådana som bara levererar. Det är en påtaglig och ömsesidig kärlek mellan HH och publiken, en kanske mycket väl planerad och orkestrerad men ändå dialog. Djupt fascinerande och något för mig som kommunikatör att ta till mig. De här orden vi kommunikatörer svänger oss med just nu – trovärdighet, autenticitet och relevans sitter som välplacerade Tetris-block när jag funderar över förra helgens intryck.

MEN. Så blev det torsdag och det var dags för Bryan Ferry på Grönan. Målgruppen var avsevärt smalare, få i publiken var under 45 år. Första gången jag såg Roxy Music var på Stockholms Konserthus i slutet av januari 1976. (Den konserten spelades in av SvT och finns på Youtube.) Då hade vi lyssnat på ”Country Life” hela jullovet, jag och min tvilling. Men nu förvirrade jag mig i minnen när det bara var ett enda jag skulle till – minnet av Bryan Ferrys rörelsemönster. Uppdragna axlar, den där typen av passgångsdansande som killarna i mellanstadiet gärna ägnade sig åt och som vissa män aldrig kommer förbi, huvudet på sned, slutna ögon, en viss osexig men ändå elegant ryckighet i höftrörelserna. Och javisst – det var samma Bryan Ferry som var på Grönans scen. Med något mindre uppdragna axlar dock. Vilken njutning! Jag återkommer alltid till Roxy Music och Bryan Ferry i mitt musiklyssnande. Jag VET hur låtarna ska låta. Och de gjorde det, där på Gröna Lund. Det var inte Andy McKay som spelade blåsinstrumenten, men det lät exakt som om han skulle ha gjort det. Det var inte tal om utsvävningar och personliga tolkningar. Underbart! När konserten var slut efter 90 minuter var Bryan Ferry och hans musiker lika trötta som vi, hans publik i övre medelåldern så när det var slut var det slut. Vi längtade hem till sängen kollektivt och asade oss snällt till färjan, spårvagnen, taxibilarna, cyklarna och bussen.