Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: utmattningssyndrom (sida 2 av 24)

Maj och utmattningssyndromet #blogg100 dag 53/3

Kristina Sandberg som skrivit böckerna om Maj (”Att föda ett barn”, ” Sörja för de sina” och ”Liv till varje pris”) är psykolog. På riktigt, alltså. Så det är inte så konstigt att hon verkligen ger röst åt både Maj och hennes man, Thomas på ett sätt som jag (och ganska många fler, verkar det som. Om en tänker på recensioner och försäljnings- och utlåningssiffror) tycker tyder på en sådan skarp blick för människor. Men inte bara skärpa utan även så oändligt mycket kärlek och förståelse. Inlevelse och empati.

”Det är inte lätt att vara människa, det är nästan omöjligt” Strindberg

Det är i alla fall inte lätt att mötas som människor när samhället tränger sig på, med värderingar, klasstillhörigheter, stora förändringar och alla förväntningar. Maj är genom böckerna ofta helt upptagen med ”måsten”. Måsten som gäller hennes klädsel, vad som ska stå på bordet, vem som ska göra vad i en familj, vad hon tror förväntas av henne av familj, släkt och bekanta, hur ett hem ska se ut, hur ett liv ska levas.

Inifrån Maj hörs rösten från en som nästan brakar igenom, som bara nästan dänger in i väggen. Hon räddas kanske av virkningen eftersom då kan hon sitta ner och återhämta sig, både kroppsligt och mentalt.

Har du inte läst böckerna – gör det! För 150 kronor får du alla tre i pocket om du handlar på nätet. Bered dig på en upplevelse av två människors inre liv, två människor som lever genom Sveriges 1900-talshistoria. (Kristina Sandberg är inte bara psykolog, hon är påläst och allmänbildad också.) En annan variant att ta till dig Maj och Thomas är via ljudböckerna. Kan rekommendera en månad Storytel inför jullovet!

Det här får räcka för idag, men kommer säkert att återkomma till Maj. Hur var det Jacques Werup skrev? ”Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig” Såpass verklig och angelägen blev de båda för mig, särskilt Maj. Hon lever kvar.

Det större perspektivet #blogg100 dag 53/1

IMG_2755

En vardagsbild, andra advent.

(Jaja, ni kan ju sluta er till när jag skrev det här inlägget av den väldigt säsongsbetonade bilden. Nu, ett halvår senare har de nya föreskrifterna börjat gälla. Och det pratas mycket i media om psykisk ohälsa och ansvaret som nu flyttats från den enskilda till arbetsplatsen som helhet.)

Vad sägs från myndighetshåll om stress och psykisk ohälsa i arbetslivet?

Vi som har blivit sjuka dras ju ofta med stora skam- och skuldkänslor:

  • hur kunde jag vara så dum att jag inte bromsade i tid?
  • varför kan jag inte säga ”nej”?
  • alla andra orkar ju, vad är det för fel med mig som blivit sjuk?

Ja, det här har jag skrivit om förut och igen och igen. Det är alltid lättast att stanna hos sig själv.

Men tänk om vi lyfter blicken från individen och tittar på organisationerna istället. För det är just det som Arbetsmiljöverket vill få oss att göra från och med sista mars. Då kommer nya föreskrifter därifrån som handlar om psykisk ohälsa och arbetsmiljön. Jag önskar att jag kunde sammanfatta det som sägs och som har skrivits, men jag länkar till den sida där det här materialet presenteras. Bland annat finns det en filmad informationsträff där de nya föreskrifterna presenteras, med bakgrund och annat som gör dem förståeliga.
När informationen släpptes i slutet av september kom naturligtvis kommentarer, här är vad TCO gick ut med.

 

Läs, lyssna och använd kunskapen #blogg100 dag 52/3

(Jag lärde mig den hårda vägen att den enda som kunde ta mig ur utmattningen var jag själv. Att, som jag sedan gjorde, bryta handleden var ett intressant test av den ”vanliga” sjukvården, som fungerade galant. Men usch, vad uselt vården av utmattade fungerar för de flesta. Bakläxa! Men för ett halvår sedan ville jag hjälpa andra med det jag själv inte fått hjälp med, så det här är ett av de ”undervisande” inläggen.)

Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?

Jag önskar att jag orkat göra ännu mera research, men tyvärr, det här inlägget blir bara ”tillräckligt bra”. Inte lysande. Inte uttömmande. Inte banbrytande. Men det kanske sammanfattar en del saker som kan ge stöd och vägledning.

Se till att få diagnosen ”utmattningssyndrom” om det är det du har. Då bör Försäkringskassan hålla sig från att tjata, då bör du får längre sjukskrivningsperioder som gör att du faktiskt kan återhämta dig.

Hur vet du då om du har utmattningssyndrom?

  • du kan göra en självskattning. Får du över 18 ”poäng” på det här testet är det en indikation på att du har utmattningssyndrom. Liknande test finns också på Stressmottagningens hemsida.
  • du kan skaffa dig kunskap. Det gör du till exempel genom att lyssna på podden ”Sinnessjukt”, avsnitt 20  och 21 med professor emerita Marie Åsberg. Läs på Stressmottagningens hemsida. Titta på videos på Västra Götalandsregionens hemsida.

Vad gör du sedan då?

  • du går till doktorn med din kunskap. Utgå inte ifrån att doktorn kan det här bättre än du. I bästa fall blir du överraskad av att hen är inläst och kompetent annars är det bäst att du redan från början har en plan för vad du vill och behöver. I första skedet är det kanske att få en sjukskrivningsperiod som är så lång att du lyckas vila dig ur akutstadiet. Där du får en frist så att du inte blir sämre av att de yttre omständigheterna ställer krav på dig som du absolut inte kan hantera.

Det här får räcka för idag.

 

Finns det hjälp att få för den utmattade? #blogg100 dag 52/2

blandat20102011 110

Varning för oroande läsning!

Jag refererar återigen till alla kommentarer och livsberättelser som jag fått ta del av i de slutna Facebook-grupperna för utmattade som jag är med när jag svarar på den frågan att nja, det är väl litet si och så med hjälpen och stödet och vården och förståelsen.

I den här posten tänkte jag försöka sammanfatta en del kring vården.

  • många läkare verkar stå ganska handfallna inför oss utmattade. De kan sjukskriva oss, de kan skriva ut piller, men de är sällan bra på att hitta vårdformer som fungerar. Ofta är det vi utmattade själva som får fråga om remisser till de vårdinstanser vi själva forskat fram finns.
  • den fungerande vård som finns är inte spridd jämnt över hela landet. I vissa landsting finns ingenting att tillgå, verkar det som. I andra finns det att välja på.

Gå in på 1177.se och sök på utmattningssyndrom. I Stockholms län får du då fram en sida som handlar om de olika vårdgivare som finns och som du kan remitteras till av din läkare (allmänläkare eller specialist). Här är länken till den sidan. Det märkliga är att Stressmottagningen fattas i listan, trots att den finns med bland de vårdgivare som ingår. Men Stressmottagningen hittar du här.

När jag väljer andra landsting ser det alls inte lika ljust ut. I Västra Götalandsregionen finns det en mottagning som 1177.se hänvisar till. I Norrbotten ingen alls. I Skåne hänvisas till sex stycken privatpraktiserande KBT-terapeuter. Och så vidare. Det ser på det hela taget orättvist och ganska eländigt ut. Och det är ju så otroligt märkligt eftersom det inte är en liten, marginell symtombild vi pratar om. Vi pratar om tiotusentals människor varav flera dessutom slås ut från arbetslivet alldeles för tidigt, till kostnad för dem själva och samhället.

Som någon skrev: ”Skulle vården av människor med lunginflammation vara lika dålig som vården av människor med utmattningssyndrom så skulle vi ha en avsevärt kortare medellivslängd.”

Utmattningen och undersköterskorna #blogg100 dag 52/1

Screenshot_2015-06-07-09-49-23

Ska bli sjuksyster jag, tralala. (Barndomsminne – ”Sånger om kvinnor”)

”Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?” frågade jag mig och världen igår.

En helt retorisk fråga, eftersom jag redan vet svaret. Eller i alla fall delar av svaret. Vi har suttit där runt bordet på Stressmottagningen och lärt oss att förhålla oss till våra tankar, vi har lärt oss att sitta rätt på den inställbara kontorsstolen framför skärmen, vi i gruppen där inte en enda tillhör omsorgssfären. Inte en sjuksköterska. undersköterska, personlig assistent eller hemtjänstarbetare i sikte. Jag har tänkt att det verkligen är märkligt, eftersom det i de slutna Facebook-grupperna där utmattning diskuteras finns mängder av representanter från de här yrkena. Men på Stressmottagningen syns de inte.

Jag frågade en av arbetsterapeuterna på mottagningen hur det kan komma sig.

De finns på smärtrehab, sa hon.

På SMÄRTrehab. Så förutom att de har drabbats av utmattningssyndrom, så har de också kroppsliga smärtor som är så ihållande och starka att de först måste hanteras. Ofta finns det en del av de rehabprogrammen som rör stresshantering, men fokus är på kroppsliga smärtor.

Då förstår jag bättre alla inlägg i Facebookgrupperna som handlar om sjukskrivningsperioder på många, många år, som handlar om utförsäkring och sjukersättning (”förtidspension”). För om både kroppen och själen är trasiga och värker, hur mycket längre är då inte resan tillbaka till ett liv i hälsa?

Det är inte utan att jag ibland får bilden av dagens arbetsliv som en rovdrift på människor. (Obs! IBLAND Obs! BILD)

(Lika aktuellt inlägg idag, våren 2016 som då när jag skrev det för ett halvår sedan. Men nu har ju i alla fall Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter kommit som lägger mer ansvar på arbetsplatsen än på individen.)

”Ms Adeen, I presume?” #blogg100 Dag 51/3

640px-Rencontre_de_Livingstone_-_How_I_found_Livingstone_(fr)

Den som söker han finner. Stanley hittar Livingstone. Jag ska hitta svar.

(Energin börjar komma tillbaka. På en stabil nivå. Strax före jul 2015.)

Idag är det alltså dags för frågorna. De frågor jag har ställt mig själv och som jag ställer mig eftersom det är så mycket jag inte får rätsida på.

  1. Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?
  2. Jag har klappat ihop – hur får jag hjälp att bli frisk?
  3. Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?
  4. Vad sägs från myndighetshåll om stress och psykisk ohälsa i arbetslivet?

Jag är under rehabilitering och bör beakta energibalanseringen. Även denna dag ska bli randig. Därför slutar jag här. (Se inlägget om vila och aktivitet här)

 

Från en dag till en annan. Not. #blogg100 dag 51/2

IMG_2737

Frågetecknen är mina egna – borde det ha gått att stoppa nedstigningen här?

(Å, vad jag lärde mig under hösten 2015 där på Stressmottagningen och jag ville föra kunskapen vidare.)

Den här kurvan har vi som gått på Stressmottagningens program fått ritad för oss flera gånger.

Den beskriver en första fas (som kan innehålla de där tre-veckornas-sjukskrivning-för-att-vila-bort-det värsta-skoven, du som följer bloggen vet vad jag åsyftar. Läs annars här och här). Det vill säga en lång, lång period då många tecken finns på ohälsosam stress, obalans i livet och en allt större oförmåga att hantera livets påfrestningar. Ibland kommer perioder med extrem trötthet, men som det ändå går att vila sig ur på några veckors sikt. Har en då en bra arbetsgivare, omtänksam familj, vänner och anhöriga och en egen förmåga att känna efter och att säga ”nej” och ”stopp”, då går det att stoppa förloppet här.

Kan en inte bryta trenden går det utför. Efter några dippar och perioder av extrem trötthet och/eller smärta då en kanske vilar eller inte så kommer mötet med väggen. Det totala raset. Då en inte hittar, då en inte kommer upp ur sängen. Då en blir liggande.

Det röda krysset. Dagen, den exakta tiden då det hände. De flesta av oss kan säga att DÅ, då brast livet.

Efter Dagen då allt brast är det bara vila som gäller. Under en lång period. Vila, vila och vila. Försök att få litet dagsljus, se till att du får mat och dryck i dig.

En dag, efter någon eller några månader, kommer du att orka litet mer. Försök att gå ut, se till att få mat och dryck i dig. I bästa fall har du nu kontakt med en väl fungerande vårdapparat som hjälper dig att börja komma tillbaka till ett vanligt liv. Och då kan kurvan börja svänga uppåt. Med myrsteg går det framåt. Hemma kan du göra litet. Kanske kan du återse din arbetsplats. Korta aktiviteter ska omslutas av vilopauser. Även om du har stöd av familj, vänner, vårdapparaten och arbetsgivaren kommer vägen tillbaka att gå i vågor. Räkna med bakslag! Även om det känns som om du då halkar tillbaka till Dagen, så är det inte så. Bakslagen blir kortare och mindre djupa.

Vi håller den här bilden inom oss, vi som har gått på Stressmottagningen.

Nu delar jag den här, för att fler ska kunna visa den för sin familj, anhöriga, vänner, kollegor och arbetsgivare. Jag fortsätter med min forskningsexpedition för att göra utmattningssyndrom synligt, förståeligt och mindre skambelagt. Imorgon tänker jag skriva frågor som jag tänker ta reda på svaren till

Varför skrev jag det jag skrev sist? dag 51/1

DSC_0136red

Lugnet. Tänk om det kunde vara såhär inombords. Välordnat. Traditionellt. Stilla.

(Bra skrivet, Eva-2015! säger Eva-2016.)

För några dagar sedan postade jag ett inlägg som handlade om att det inte alltid är så lätt att få förståelse från andra människor när det gäller utmattningen. Som handlade om att det finns människor som behövt ta en time-out i några veckor på grund av stress och efter det är experter på hur utmattning ska diagnosticeras och behandlas. Att det finns människor som bara ser på utsidan och tycker att vi utmattade ser så friska ut att vi nog egentligen bara är lata och svaga, ja, litet löjligt överkänsliga.

Japp. Jag har nog också varit där. Tyckt att det är väl bara att bita ihop, yoga litet mer, träna litet hårdare, lyssna på fågelsången litet intensivare så ska nog den här människan kunna samla sig också och åter bli en fullvärdig, bidragande medborgare och arbetstagare.

Nu, på andra sidan av utmattningen, så vet jag att så enkelt är det inte.

Att hindra någon att klappa ihop i utmattning går. Absolut. Arbetsgivare och anhöriga kan göra stora insatser. Naturligtvis den enskilda människan också, men hen behöver oftast stöd. Med mina egna dyrköpta erfarenheter kan jag nu se vilka i min omgivning som ligger i farozonen för att insjukna i utmattning. Därför fortsätter jag blogga om det jag lärt mig. Och jag hoppas att du som känner att du kanske är på väg mot utmattning kan hitta litet stöd, hjälp och fakta här. Så att du kan söka hjälp och stöd av de instanser som faktiskt finns och från de människor du har omkring dig.

Utmattningssyndrom är ingen sjukdom som uppträder från ena dagen till den andra. OK, det akuta insjuknandet är ofta dramatiskt, men sjukdomen har ”matats” under lång tid. Det finns markörer, det finns tecken. Kan arbetsgivare och människor rent generellt lära sig mer om vad som är tecken på utmattning, då borde det kunna gå att förhindra en del insjuknande i utmattningssyndrom, eller hur?

Att bli förminskad, förlöjligad, ignorerad eller misstrodd hjälper inte. Så mycket kan jag säga.

Det här är ingen liten, marginell eller sällsynt sjukdom. Det finns hjälp. Det finns kunskap. MEN. Det finns otroligt mycket okunskap, felriktad välvilja och alternativa metoder och förklaringsmodeller som inte alltid gagnar den som är på väg att bli sjuk eller som redan är det. Så. Kanske är det dags för mig att mer metodiskt försöka reda ut begreppen. Det kommer att ta tid, men jag ska försöka.

A mission. A quest.

(Många av oss som hamnat i utmattning är sådana som vill ha mening, mål och missioner. Just den delen vill jag inte tillfriskna från.)

”Jag har också varit utbränd” #blogg100 dag 50/3

DSC_1350 (2)

(Det är november 2015 och jag har fått rejält stöd. Så pass att jag kan börja bli konstruktivt arg på folk som slarvar med uttryck och förståelse, som tror sig kunna. För vem säger ”jag har också haft en släng av cancer” eller ”i fredags kände jag av litet schizofreni”?)

Ja, det kanske du har. Eller inte.

Att ha varit sjukskriven i tre veckor för att återhämta sig från ett stressigt liv är inte utmattningssyndrom.

Att ha fått upprepade stressrelaterade panikångestattacker är inte heller i sig tecken på utmattningssyndrom.

Att inte orka göra någonting en helg eller ens en hel semester är inte utmattningssyndrom.

Men det är tecken på att du kanske kommer att hamna där. Och du – då kan du göra mycket! Du kan:

  1. satsa på återhämtning så som du förut satsat på träning
  2. ge dig själv en klapp på axeln varje gång du tar en långsam promenad, mediterar eller gör djupavslappning
  3. byta till ett jobb där kulturen är hälsosam
  4. bryta upp från en destruktiv relation
  5. distansera dig känslomässigt från krävande syskon, föräldrar, vänner och morföräldrar
  6. lära dig sova ordentligt och praktisera det
  7. gå med på att kvällar och helger är till för vila
  8. strunta i att renovera köket

Ja. Du fattar. Det går att stoppa.

Så att du inte hamnar där jag har hamnat. Jag och mina medsystrar (och -bröder) kunde tyvärr inte bara skärpa oss och vila tre månader eller besluta oss för att vi inte ville hamna i ”de utbrända tanternas förening” (som en doktor sa till en av mina vänner). Våra kroppar och hjärnor kollapsade, vi hittade inte hem, vi kunde inte gå upp ur sängen på flera månader, våra hormonsystem har varit så felkalibrerade att minsta lilla fysiska ansträngning har fått våra kroppar att dra upp i full beredskap, med totala bakslag som följd.

Så. Du har nog inte varit utbränd. Men du är på god väg att bli det. Om du inte tänker efter, gör annorlunda, rannsakar dina värderingar, slutar tänka att ”jag måste”, börjar vila.

Och låt oss som faktiskt varit där vara experterna på vårt eget mående och på vårt tillfrisknande.

Verifierad av MonsterInsights