Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: utbränd (sida 1 av 2)

Jag är nog frisk #blogg100 dag 56/1

vindalsö_höst 002

Från mina scoutår

Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.

Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.

Lite städning för att få ordning.

En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.

Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.

Äta frukost i all evighet.

Ringa mamma.

Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.

Sova.

 

Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.

Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.

Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.

(Snart är jag i nutid.)

”Jag har också varit utbränd” #blogg100 dag 50/3

DSC_1350 (2)

(Det är november 2015 och jag har fått rejält stöd. Så pass att jag kan börja bli konstruktivt arg på folk som slarvar med uttryck och förståelse, som tror sig kunna. För vem säger ”jag har också haft en släng av cancer” eller ”i fredags kände jag av litet schizofreni”?)

Ja, det kanske du har. Eller inte.

Att ha varit sjukskriven i tre veckor för att återhämta sig från ett stressigt liv är inte utmattningssyndrom.

Att ha fått upprepade stressrelaterade panikångestattacker är inte heller i sig tecken på utmattningssyndrom.

Att inte orka göra någonting en helg eller ens en hel semester är inte utmattningssyndrom.

Men det är tecken på att du kanske kommer att hamna där. Och du – då kan du göra mycket! Du kan:

  1. satsa på återhämtning så som du förut satsat på träning
  2. ge dig själv en klapp på axeln varje gång du tar en långsam promenad, mediterar eller gör djupavslappning
  3. byta till ett jobb där kulturen är hälsosam
  4. bryta upp från en destruktiv relation
  5. distansera dig känslomässigt från krävande syskon, föräldrar, vänner och morföräldrar
  6. lära dig sova ordentligt och praktisera det
  7. gå med på att kvällar och helger är till för vila
  8. strunta i att renovera köket

Ja. Du fattar. Det går att stoppa.

Så att du inte hamnar där jag har hamnat. Jag och mina medsystrar (och -bröder) kunde tyvärr inte bara skärpa oss och vila tre månader eller besluta oss för att vi inte ville hamna i ”de utbrända tanternas förening” (som en doktor sa till en av mina vänner). Våra kroppar och hjärnor kollapsade, vi hittade inte hem, vi kunde inte gå upp ur sängen på flera månader, våra hormonsystem har varit så felkalibrerade att minsta lilla fysiska ansträngning har fått våra kroppar att dra upp i full beredskap, med totala bakslag som följd.

Så. Du har nog inte varit utbränd. Men du är på god väg att bli det. Om du inte tänker efter, gör annorlunda, rannsakar dina värderingar, slutar tänka att ”jag måste”, börjar vila.

Och låt oss som faktiskt varit där vara experterna på vårt eget mående och på vårt tillfrisknande.

När allting snurrar är det tur att det finns gravitation #blogg100 dag 29/1

sensommar_och_vässarö 185

I sommar kommer jag tillbaka

Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)

Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.

Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.

Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.

För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:

– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.

Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.

Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.

Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.

Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.

(Ack, om det varit så enkelt. Skriver jag nu 2016 om mina förnumstiga men mycket goda råd från 2013/2014. Ska nog meditera litet idag. Det senaste halvåret har jag bara använt mig av Yoga Nidra. Det är liksom enklare. Man bara lägger sig ner och lyssnar. Zazen kräver litet mer.)

(Till nytillkomna läsare – här är länken till den första bloggposten om utmattningen. Sedan ligger inläggen som en följetong, det är bara att klicka sig vidare, inlägg efter inlägg för att följa med på färden. Genom insikter och blindskär, genom frågor och en del svar, genom bakslag och framsteg.)

”I just came back from my shrink” #blogg100 dag 18/2

Lorraine Bracco, James Gandolfini

Här sitter Tony Soprano och är arg och förundrad över att han behöver prata med en terapeut

Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.

Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.

(Jag återpublicerar blogginläggen från tiden då jag drabbades av utmattningssyndrom – det här inlägget är från hösten 2013. Jag publicerar dem i kronologisk ordning.)

Att en dag vara nöjd över att ha fixat alla punkter på en tre-punkters-att-göra-lista #blogg100 dag 17/3

(Kommentar från 2016 om hösten 2013: Jag börjar reflektera, försöker hitta anledningar, försöker förstå och skapa mönster. Så angriper jag utmattningen när jag inte ligger i soffan och tittar på ”Breaking Bad”)

1. Promenad

2. Middag

3. Köpa müsli

Det är min att-göra-lista idag. Jag hyser gott hopp om att kunna bocka av alla punkterna. Idag har jag alltså hela TRE punkter på  listan. Det är en 50-procentig ökning från listan med två punkter, vilket var vad jag såg mig som kapabel till när jag väl kunde börja göra listor igen.

När jag kände (men inte erkände) att jag inte orkade längre var det skammen som nästan var värst. Skammen över att inte orka, över att inte prestera, över att inte vara till nytta, över att svika. Jag skämdes så att jag körde över mig själv så till den milda grad. Jag var ju så trött att jag kunde ha somnat på Skeppsbron men försökte kurera mig med en liten joggingtur när jag cyklat hem från jobbet. Att försöka gå upp litet extra tidigt för att köra ett litet yogapass tyckte jag också var en intelligent idé. Men då var kroppen litet smartare än huvudet och pekfingret hittade snooze-knappen.

Att sätta ord på känslorna, att faktiskt säga att jag skämdes gör att skammen förångas. Och kanske är jag sanningsenlig när jag säger att jag kommer att vara nöjd ikväll när jag har tagit promenaden i skogen, ätit middag med barna och försett skafferiet med en ny påse müsli.

Septembersolen borde vara litet mildare #blogg100 dag 17/2

(Det här var mitt andra inlägg efter att jag gått in i väggen. Det tog ett par månader innan jag kunde börja skriva. Som sagt, september och 2013.)

Jodå. Stressterapeuten refererade både till John Lennon och Karl Marx, så det här kan nog bli bra samtal. Men jag glömde att ta fram kycklingfiléerna så de var ganska frusna när jag skulle laga maten.

Att-göra-listan idag är lika kort. Innehåller punkten middag samt punkten promenera/yoga/cykla. Den senare punkten innebär att jag ska röra på mig på något vis och eventuellt också inhämta litet frisk luft.

Det besvärliga med att stressen tagit över hela kroppen och själen är att det tar sig så pass många uttryck att det finns få fredade zoner. Den här sommaren har varit väldigt ljus enligt mitt tycke. Solen har stuckit mig i ögonen och gjort ont. Och så har jag upptäckt vad mycket ljud vi har omkring oss hela tiden. De få gånger det blivit riktigt tyst (när jag varit ensam i skogen eller i skärgården) har jag känt hur kroppen slappnat av. Det betyder att resten av tiden har jag gått med en spänning i kroppen.

OK. Middag var det. Och rörelse. Men först en mitt-på-dagen-lur för att orka.

Som luften ur en sufflé #blogg100 dag 17/1

Det här är första inlägget jag skrev om min utmattning. Jag var i utmattningen och hade ingen aning hur länge den skulle pågå. Allt som allt kom mina inlägg som handlade om sjukdomen att publiceras under drygt två år. Nu har jag tänkt att snabbspola hela processen – jag tänker publicera 3-4 inlägg om dagen. Du som har lust att följa med – idag börjar jag!

Det här skrev jag 2 september 2013:

En dag i somras kunde jag inte längre. Kunde inte gå upp ur sängen. Kunde inte skriva. Kunde inte tänka. Kunde inte känna annat än trötthet. Tio dagar innan semestern skulle börja blev allt helt omöjligt.

Utbränd, vidbränd, stressjuk.

Nu är jag på väg tillbaka. Orkar promenera varje dag. Klarar av en 3-punkters att-göra-lista varje dag. (Från början innehöll den alltid punkterna ”promenad” och ”lunch”.) Orkar titta på mig själv och fundera över hur det blev så här.

Nä. Nu kan jag inte sitta här och ta upp er och min tid. Dags att klara av två av tre punkter på listan:

1. ta fram några kycklingfiléer ur frysen

2. cykla till stressterapeuten

 

Jag är nog frisk

vindalsö_höst 002

Från mina scoutår

Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.

Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.

Lite städning för att få ordning.

En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.

Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.

Äta frukost i all evighet.

Ringa mamma.

Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.

Sova.

 

Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.

Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.

Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.

Duktiga flickor och passionen #blogg100 dag 42

krysskultur

Vilken tur att jag läste förra lördagens kulturdel lite närmare. Att jag inte bara löste korsordet och slöbläddrade, menar jag. Denna pärla till citat fick jag som present när jag nästan läst klart hela Sanna Björlings intervju med Claire Messud (håll i er, för nu kommer något bra):

Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.

Det här satte igång tankarna och det har fortsatt hela veckan. Men jag är ännu inte framme vid några skarpsinniga slutsatser. Eller intressanta, självutlämnande reflektioner.  Jag lovar att de kommer. Kodorden är duktig, passion, utbränd.

När allting snurrar är det tur att det finns gravitation

sensommar_och_vässarö 185

I sommar kommer jag tillbaka

Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)

Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.

Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.

Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.

För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:

– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.

Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.

Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.

Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.

Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.

Verifierad av MonsterInsights