Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: utbränd (sida 2 av 2)

"I just came back from my shrink"

Lorraine Bracco, James Gandolfini

Här sitter Tony Soprano och är arg och förundrad över att han behöver prata med en terapeut

 

Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.

Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.

 

Att en dag vara nöjd över att ha fixat alla punkter på en tre-punkters-att-göra-lista

1. Promenad

2. Middag

3. Köpa müsli

Det är min att-göra-lista idag. Jag hyser gott hopp om att kunna bocka av alla punkterna. Idag har jag alltså hela TRE punkter på  listan. Det är en 50-procentig ökning från listan med två punkter, vilket var vad jag såg mig som kapabel till när jag väl kunde börja göra listor igen.

När jag kände (men inte erkände) att jag inte orkade längre var det skammen som nästan var värst. Skammen över att inte orka, över att inte prestera, över att inte vara till nytta, över att svika. Jag skämdes så att jag körde över mig själv så till den milda grad. Jag var ju så trött att jag kunde ha somnat på Skeppsbron men försökte kurera mig med en liten joggingtur när jag cyklat hem från jobbet. Att försöka gå upp litet extra tidigt för att köra ett litet yogapass tyckte jag också var en intelligent idé. Men då var kroppen litet smartare än huvudet och pekfingret hittade snooze-knappen.

Att sätta ord på känslorna, att faktiskt säga att jag skämdes gör att skammen förångas. Och kanske är jag sanningsenlig när jag säger att jag kommer att vara nöjd ikväll när jag har tagit promenaden i skogen, ätit middag med barna och försett skafferiet med en ny påse müsli.

Septembersolen borde vara litet mildare

Jodå. Stressterapeuten refererade både till John Lennon och Karl Marx, så det här kan nog bli bra samtal. Men jag glömde att ta fram kycklingfiléerna så de var ganska frusna när jag skulle laga maten.

Att-göra-listan idag är lika kort. Innehåller punkten middag samt punkten promenera/yoga/cykla. Den senare punkten innebär att jag ska röra på mig på något vis och eventuellt också inhämta litet frisk luft.

Det besvärliga med att stressen tagit över hela kroppen och själen är att det tar sig så pass många uttryck att det finns få fredade zoner. Den här sommaren har varit väldigt ljus enligt mitt tycke. Solen har stuckit mig i ögonen och gjort ont. Och så har jag upptäckt vad mycket ljud vi har omkring oss hela tiden. De få gånger det blivit riktigt tyst (när jag varit ensam i skogen eller i skärgården) har jag känt hur kroppen slappnat av. Det betyder att resten av tiden har jag gått med en spänning i kroppen.

OK. Middag var det. Och rörelse. Men först en mitt-på-dagen-lur för att orka.

Som luften ur en sufflé

En dag i somras kunde jag inte längre. Kunde inte gå upp ur sängen. Kunde inte skriva. Kunde inte tänka. Kunde inte känna annat än trötthet. Tio dagar innan semestern skulle börja blev allt helt omöjligt.

Utbränd, vidbränd, stressjuk.

Nu är jag på väg tillbaka. Orkar promenera varje dag. Klarar av en 3-punkters att-göra-lista varje dag. (Från början innehöll den alltid punkterna ”promenad” och ”lunch”.) Orkar titta på mig själv och fundera över hur det blev så här.

Nä. Nu kan jag inte sitta här och ta upp er och min tid. Dags att klara av två av tre punkter på listan:

1. ta fram några kycklingfiléer ur frysen

2. cykla till stressterapeuten

 

Verifierad av MonsterInsights