Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.
Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.
Äsch! Inte behöver det vara frågan om en sinnessjukdom bara för att man behöver gå till en shrink! 😉
Nä, så sant. Jag tycker inte det. Men andra. Tror jag. Eller har jag felaktiga föreställningar om ”de andra”? Bra är det i alla fall att det blir mer och mer avdramatiserat att gå och prata med terapeuter. Prat behövs.
Det finns antagligen många olika åsikter om det. Och förutfattade meningar. Och fördomar om både det ena och det andra. 😉