Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: stressterapi (sida 1 av 1)

Det är inte mig det är synd om, det är världen #blogg100 dag 22/2

DSC_0191

Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket

 

”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.

Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.

Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.

Ett tänkvärt citat från rapporten:

Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.

Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.

(Kommentar från 2016: ilskan börjar tillta på senhösten 2013. )

 

”I just came back from my shrink” #blogg100 dag 18/2

Lorraine Bracco, James Gandolfini

Här sitter Tony Soprano och är arg och förundrad över att han behöver prata med en terapeut

Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.

Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.

(Jag återpublicerar blogginläggen från tiden då jag drabbades av utmattningssyndrom – det här inlägget är från hösten 2013. Jag publicerar dem i kronologisk ordning.)

Det är inte mig det är synd om, det är världen

DSC_0191

Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket

 

”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.

Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.

Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.

Ett tänkvärt citat från rapporten:

Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.

Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.

 

"I just came back from my shrink"

Lorraine Bracco, James Gandolfini

Här sitter Tony Soprano och är arg och förundrad över att han behöver prata med en terapeut

 

Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.

Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.

 

Verifierad av MonsterInsights