Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: meditation (sida 1 av 1)

Att kriga mot adrenalinet #blogg100 dag 44/1

zen

Från Kyoto. Zuiho-In.*

(Nu, april 2016 kan jag skriva under på nästan allt jag skrev här. Förutom att jag är tillbaka till Yoga Nidra och har ”glömt” bort att meditera. Det här blev en påminnelse till mig själv.)

Vi som varit där i utmattningen vet, eller bör veta att vi tidigare fört ett liv som inte var hållbart i längden. Vi måste lägga till, dra ifrån och skärskåda. Allt. Även det som är heligast för oss.

När jag kom upp från den totala utmattningen, då när jag bara låg i sängen, möjligen förflyttade mig till soffan för att där sköljas över av avsnitt efter avsnitt av ”Breaking Bad” och ”House of Cards”, så välkomnade jag adrenalinet. Å, vad det var härligt att känna ruschen igen, hjärtat som gick på högvarv, värmen i huden, idéerna som rasade genom hjärnan, känslan av att kunna gå och cykla hur långt som helst.

Men, har jag förstått, det är inte dit jag ska. Adrenalinet i sig är inget mål. Det känns häftigt just då. Men sedan kommer ju dippen, tröttheten, utmattningen som återvänder. Det är helt enkelt inte ett stabilt tillstånd. Ingenting att lita på.

För att komma ner i spänningsnivå i kroppen så har jag ju praktiserat Yoga Nidra väldigt mycket. Det är ett bra sätt att stänga ute intryck, gå in i kroppen och genom ”order” landa och slappna av. När jag lyckas slappna av ordentligt belönas jag dessutom med en honungssmakande, leende känsla i kroppen.

Men nu, när jag är mycket närmare en hållbar livsstil känns Zen-meditationen som jag lärde mig för ett drygt år sedan, så mycket bättre. Jag sätter mig på en kudde, stirrar in i väggen, ställer in 21 minuter på mobilens timer och börjar räkna mina andetag till tio. Så börjar jag om igen. De första tio minuterna tumlar idéerna och tankarna runt i huvudet, listorna fylls på och jag gör mentala noteringar om saker jag ska göra och anteckna. Sedan börjar jag långsamt bli vit i huvudet. Som om jag suddar.

Jag har märkt att om jag tänker på vissa bilder, vissa platser så är det mycket lättare att hitta ”vitheten” i huvudet. Jag fiskade fram en bild i minnesbanken från mitt bildbyråförflutna – en bild från Kyoto som Björn Keller fotograferat. En bild på en sten och runt stenen krattade vågor i det fina gruset. I tanken följer jag mönstret i gruset. Jag andas och räknar. Tanken spårar i gruset och följer stenen. Jag andas och räknar. Och vitheten, frånvaron av inspirerande, störande tankar, frånvaron av starka känslor närmar sig, infinner sig.

Och som sagt. Vissa dagar är det tråkigt som tusan att meditera. Vissa dagar landar jag inte alls. Men de dagarna blir färre och färre. För när det gäller meditation så ger övning färdighet.

* Det här är inte Björn Kellers bild. Den är hämtad från Pinterest och vem som har upphovsrätten till bilden är extremt oklart. Jag letade på Linkimages sajt, bildbyrån som säljer den tillfälliga användningsrätten till Kellers bilder, men hittade inte DEN bilden som jag har i huvudet.

Kroppen, knoppen och andra krångligheter #blogg100 dag 35/1

yogi

Här är jag. Just nu.

Att komma ihåg:

  • jag gick in i väggen för ett år sedan
  • jag är kvinna, inte man
  • jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

  1. meditera varannan dag (20 minuter)
  2. köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
  3. ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
  4. cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
  5. se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

(Nutida kommentar över inlägget från sommaren 2014 – nu börjar jag fatta litet mer. Men kroppen var fortfarande tröttare än jag ville gå med på.)

När allting snurrar är det tur att det finns gravitation #blogg100 dag 29/1

sensommar_och_vässarö 185

I sommar kommer jag tillbaka

Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)

Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.

Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.

Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.

För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:

– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.

Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.

Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.

Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.

Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.

(Ack, om det varit så enkelt. Skriver jag nu 2016 om mina förnumstiga men mycket goda råd från 2013/2014. Ska nog meditera litet idag. Det senaste halvåret har jag bara använt mig av Yoga Nidra. Det är liksom enklare. Man bara lägger sig ner och lyssnar. Zazen kräver litet mer.)

(Till nytillkomna läsare – här är länken till den första bloggposten om utmattningen. Sedan ligger inläggen som en följetong, det är bara att klicka sig vidare, inlägg efter inlägg för att följa med på färden. Genom insikter och blindskär, genom frågor och en del svar, genom bakslag och framsteg.)

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

yogi

Här är jag. Just nu.

Att komma ihåg:

  • jag gick in i väggen för ett år sedan
  • jag är kvinna, inte man
  • jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

  1. meditera varannan dag (20 minuter)
  2. köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
  3. ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
  4. cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
  5. se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

 

Tantkollo i Muminland #blogg100 dag 60

IMG_0249

Vedeldad finsk bastu efter att de badande kvinnorna lämnat den.

Trött efter drygt två intensiva dygn på Finlandsbåt och i Finland. Komplett med vedeldad bastu, premiärdopp utomhus, ledd meditation, en Rosenterapi-behandling, tre nya Mumin-muggar samt nya vänner.

Dagens post blir en påa, för mer än så här orkar jag inte skriva idag. Tankarna tumlar runt i takt med barnens kläder i tvättmaskinen.

När allting snurrar är det tur att det finns gravitation

sensommar_och_vässarö 185

I sommar kommer jag tillbaka

Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)

Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.

Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.

Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.

För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:

– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.

Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.

Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.

Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.

Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.

Verifierad av MonsterInsights