Tillbaka på jobbet. Tillbaka till listan.
Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.
”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.
”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.
”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.
”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.
Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.
Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.
(2016 års jag säger till 2014 års jag: ”Nu är du fel ute! Cirkelträningen ska du skippa.” Men skulle 2014 års jag ha lyssnat? Nej. Å, nej.)