Kategori: samtiden (sida 3 av 28)

oktober 30, 2016 / Inga kommentarer

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Och det gäller för dig med.

De senaste veckorna har jag fått alltför många anledningar att tänka på Edith Södergrans citat.

Vi är människor med enorm kapacitet till tänkande, analys och stora känslor.

Ändå sitter vi där på tunnelbanan, i ”Ring P1”, vid middagsbordet, i fikahörnan och hasplar ur oss de mest korkade och slöaste saker. Som gör oss dumma, som gör världen dummare och dummare.

”Det allmänna slappa tänkandet” som Liv Strömquist och Lena Andersson enades kring. Ja, det firar triumfer dagligen.

Och jag tänker inte på Trump-anhängare och SD-människor. Jag tänker på många i min egen ålder som inte förvaltar sin senioritet utan istället tar åldern som intäkt för att slippa utvecklas i sitt tänkande. Det är också då jag inser att det finns fog för ålderism, trots mina halleluja-rop när mina fördomar om omvärldens ålderism kom på skam i mitt eget fall.

Jag erkänner villigt att jag pinsamt nog fortfarande trodde att vi i Sverige är drygt 8 miljoner invånare. För det var vi ju när jag växte upp. Tur att jag hittade till SCB:s hemsida som presenterar användbar statistik, av den typen vi alla borde ha i ryggmärgen, och där fick veta att vi snart är 10 miljoner. Men nej, jag tänker inte fortsätta hävda att vi är drygt 8 miljoner.

På samma sätt som jag inte tänker hävda att ”alla bara tittar på sina mobiler på tunnelbanan”. Om du bara tittar på ytan och inte reflekterar själv över vad du gör – ja, då ser du en massa människor böjda över sina mobiler. Men. Folk läser tidningar och böcker. Folk för konversationer, ytliga och djupa. Folk lär känna varandra bättre. Folk tar reda på saker. Folk blir inspirerade. Det är vad som pågår bortom det du tror dig se.

Det anstår dig icke att göra dig mindre än du är.

Sluta reproducera plattityder och fördomar.

Fortsätt känna, tänka och reflektera.

Fortsätt lära dig annars förvaltar du inte gåvan att vara född tänkande och kännande människa.

oktober 8, 2016 / Inga kommentarer

En stilla stund i samtiden

Mediterar?

Det är i populärkulturen samtiden kan avläsas med störst precision. Fortsätter jag att hävda. Så när jag började titta på ”Billions” blev jag inte besviken. I de två första avsnitten förekommer två fenomen som känns intressanta att ta upp:

1. De båda huvudkombattanterna, två riktiga alfa-hannar använder båda två mindfulness/meditation. Dessutom gör de det via appar i sina smartphones. På kontoret. Läs det sista igen – de sitter där och gör det, på kontoret.

2. BDSM-sex används inom ett jämställt, trevligt äktenskap där båda har viktiga jobb. Ingenting av det vanliga ”stackars-man-som-gick-på-internatskola-enda-möjligheten-att-inte-gå-sönder-och-att-fortsätta-vara-framgångsrik-är-att-gå-till-dominatrixen-varannan-vecka”.

Det var veckans spaning det. Fortsätt gärna diskutera på familjemiddagen imorgon eller parmiddagen ikväll.

Mindfulness

oktober 7, 2016 / Inga kommentarer

Skygglappar, moral och bistånd

Jag har jättesvårt med faktumet att det är sådana enorma skillnader i välfärd mellan människor på vår jord. Mitt dåliga samvete dras igång omedelbart av bilder, nyhetsrapportering och statistik. Så känner jag att jag vill göra något. Helst rädda världen. För att jag i nästa ögonblick (eller nästa vecka) hamnar i ett mer apatiskt tillstånd och nickar när andra säger:

”Men hur ska jag veta vilken organisation jag ska ge till, de är korrupta allihop, jag går och shoppar istället”

Nä. Jag shoppar inte gärna istället. Men det är klart, något annat lägger jag väl pengarna på. Eftersom de går åt.

Så kommer det en impuls igen. Jag läser något. Jag ser en bild. Jag kommer ihåg längtan efter att göra något ordentligt som påverkar världen i rätt riktning.

Men sedan strax tillbaka i förvirringen igen: Vilken bössa? Vilket 90-konto? Vilket land? Vilken sjukdom?

Dessutom blir jag arg då och då – varför ska jag, som ibland suttit pissigt till ekonomiskt behöva ha dåligt samvete för att jag inte lägger pengar i bössor eller har stående överföring till UNHCR när det finns så många andra som lassar in tonvis med kulor varje månad och som helt samvetslöst köper Polo-kläder till barnen och renoverar köket för tredje gången. Samt åker till Karibien över julen.

Då är det tur att det finns människor som kommit en bra bit längre i tankarna, som har handfasta råd till oss alla och som kan uttrycka sig på ett bra sätt. Här kommer ett citat från William MacAskill, ung, skotsk filosof som intervjuas i DN idag:

– Både du och jag hör till de rikaste två procenten i världen. Vi är inte rika för att vi förtjänar det utan för att vi råkat födas här och för att våra föräldrar tillhör en viss socioekonomisk grupp. Vi kan göra enormt mycket för att minska fattigdomen.

Och med det säger han ju också, tolkar jag det som, att det är vår plikt som människor att dela med oss av det vi har. För vi har ju faktiskt inte förtjänat det, vi har bara haft tur. Just det.

Vad han däremot inte säger är att vi ska bli hjälparbetare allihop. Nejnej. Nu citerar jag artikeln i DN:

Spontant kan man tycka att ett altruistiskt val vore att arbeta inom sjukvården eller att direkt involvera sig i hjälparbete. ”Följ ditt hjärta”, heter det ju.

Men MacAskill ser rationellt på att maximera nyttan och menar att ett bra val kan vara att satsa på bank- och finansvärlden. Hur är det möjligt? Därför att man där tjänar så bra att man, om man är duktig, kan skänka pengar nog att det räcker till fem hjälparbetare, som var och en gör lika mycket nytta som man själv hade gjort om man gått in i någon organisation (troligen mer).

Så. Nästa vecka ska jag börja jobba med något jag är riktigt bra på. Och från och med november ska jag bli månadsgivare till några väl valda organisationer. Det risiga samvetet stoppar jag tillbaka i det mörka hörn där det hör hemma.

oktober 3, 2016 / 5 kommentarer

Personligheten och drunkningsdöden

Och där satt den!

Jag har haft den i hyllan i drygt ett år – en liten självhjälpsbok i pocket som heter ”Drunka inte i dina egna känslor”. Jag har tittat på den med lätt förakt trots att det var jag själv som köpte den. Det är något med omslaget och med titeln som gjort att ögonen har hoppat över den när jag sökt med blicken i bokhyllan efter något att läsa.

MEN. Den är hur bra som helst. För den är enkel att ta till sig och den ger handfasta råd. Det är helt enkelt en bok för oss som tydligen behövs för ”flockens” räkning men som är i minoritet och därför inte utgör normen. HSP kallas vi engelskspråkiga länder, här i Sverige har vi blivit namngivna som ”starksköra”.

Efter en inledning som handlar om att sådana som vi finns bland alla arter, att vi utgör en femtedel av mänskligheten (alla kön!) och att vi behövs för att kunna uppfatta hot, misstämning, sjukdom och annat som kan störa tillvaron. Sådant som de med tjockare skinn behöver veta för att hålla flocken i rätt riktning. Vi behövs också som idésprutor och som dem som tänker nytt.

Sedan kommer ett diagnospaket – ”känner du igen dig i det här?” Några få exempel:

Jag blir lätt uttröttad av starka intryck.
Folk tycker i allmänhet att jag är vänlig och behaglig.
Jag har ett rikt inre liv.
Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid. När jag är på topp är det inte någon som slår mig.
Jag har större behov än andra av att vara för mig själv ibland.
Jag har ofta svårt att mentalt släppa det som har hänt. Jag kan grubbla över sådant jag själv gjort eller vad andra har sagt till exempel. Jag har svårt att sätta punkt och gå vidare.

Efter en del resonerande kommer sedan de handfasta råden om hur en ska överleva i vårt samhälle som starkskör. Hur en ska kunna utnyttja sin särbegåvning, som det faktiskt handlar om utan att gå under. Eftersom särbegåvningen kommer med en hel del knepigheter.

Det handlar helt enkelt om att bli medveten om styrkorna och svagheterna. Och, väldigt, väldigt viktigt, att inte jämföra sig med en norm och hela tiden fråga sig varför en inte kan vara ”som alla andra”?

Den starksköra är inte fel. Den starksköra är starkskör. Punkt slut. På gott och ont.

Läs boken – med den kapacitet du som starkskör besitter gör du det på några timmar! Däremot kommer du att behöva reflektera över den i lång tid framåt.

september 8, 2016 / 3 kommentarer

Det här med yoga. Del ett av många.

Som jag skrev för ett tag sedan inser jag att en stor fråga i mitt liv är den om den perfekta träningen. Jag vill så gärna vakna upp på morgonen och direkt bege mig till träningsmattan och göra ett perfekt litet pass som gör att välmåendet är på topp hela dagen. Och som garanterar ett långt, friskt liv.

Jo. Ett kort, jag upprepar k.o.r.t. Kundaliniyoga-inspirerat program kan jag orka med. Men är det någon mening med den träningen? Eller så kan jag orka med några asanas (ställningar) jag lärde mig på den ”klassiska” yogan jag gick under några år. Samt några Hatha Yoga-solhälsningar i bästa fall. MEN. Vid tanken på att ta mig från sängen till kaffebryggaren via ett Ashtanga-pass, hur litet det än är, det går inte. Det. Går. Bara. Inte. Och därför har jag blivit arg på Ashtanga.

Men nu är det dags att ta den fysiska yogan vid hornen. För det är ändå dit jag måste bege mig med en del av frågorna, tror jag.

Tror jag.

I alla fall beslöt jag mig för att ge mig på litet konsumentupplysning. Genom att intervjua tre yogalärare. Tre mycket genomtänkta och erfarna lärare. Jag har intervjuat dem. Jag har skrivit ner vad de svarat. Och jag har fått några svar men också ännu fler frågor. Vilket gör att den här ”artikelserien” känns mer som en följetong än som konsumentupplysning.

De här tre berättade om sitt förhållande till yoga och vad de lärt sig och vill lära ut:

Marika från Yogashala

Lisa från Yogena

Erling från Westninefitness

september 5, 2016 / Inga kommentarer

”Men lilla gumman…”

Mamma och jag för längelängesedan. Långt innan någon började se på oss med medlidande.

Jag har varit på det förut. Jag HATAR medlidande. Jag HATAR att bli kallad ”lilla gumman” även om det inte uttalas.

Av de härskartekniker jag har mött i tillvaron är den här den teknik jag känslomässigt går igång på snabbast. Automatreaktion.

Att pressa på medlidande på någon som inte bett om det är ett effektivt sätt att sätta sig själv i en högre position än den andra. Det är att försvaga den andra. Det är att infantilisera den andra. Det är ett sätt att frånta den andra sin rätt att själv att definiera sig själv och tillvaron.

Jag har mött det själv.

Och jag har sett det i förhållande till min mamma. Hon är beroende av sin rullstol för att ta sig fram i tillvaron sedan mitten av 80-talet. Det som hände då var hemskt, det var ett trauma, det förändrade livet för henne och andra runt henne. Men nu är nu. Och hon är mycket mer än sin rullstol. Mycket mer än sina funktionshinder. Ändå insisterar människor att inte tilltala henne direkt och om de gör det så gör de det med ”lägga-huvudet-på-sned-och-tala-med-extrasnäll-röst”. Människor gör det också i förhållande till mig: ”men-hur-är-det-med-din-mamma?”-sagt-med-medlidsam-röst-och-det-obligatoriska-huvudet-på-sned.

Som tur är finns det tillräckligt med människor som ser styrkorna både hos mig och hos min mamma. Jag tror det är bäst att prata med dem och skita i resten.

augusti 28, 2016 / Inga kommentarer

Dags att samla ihop sig

Dags för långa promenader utan Pokemon

Det är inte riktigt dags att börja blogga mer på allvar ännu.

Jag måste smälta en del upplevelser.

Tillgänglighet har varit ett viktigt ord de senaste dagarna när jag varit på resa med mamma som behöver rullstol för att ta sig fram i tillvaron. Vi har dessutom varit långt utanför våra komfortzoner och därför också lärt oss mer om oss själva, om varandra, om tillgänglighet samt om hyrbilar.

Så har jag låtit min personlighet bli analyserad ett antal gånger den senaste veckan. På nätet och på uppmaning. Och jag funderar på om Storebror sitter någonstans och har en plan. Funderar över om jag kan parafrasera en kompis som en gång sa:

– Integritet, vad ska man ha den till?! Man kan inte äta den, inte sälja den. (Fast kompisen som sa något för längesedan pratade om stolthet. Hon sade det naturligtvis i något resonemang kring relationer.)

När livet varvar upp i turbotakt halkar reflektionerna på efterkälken.

Så. Men de kommer. Kära vänner, de kommer.

augusti 23, 2016 / Inga kommentarer

De två stora frågorna

Någon gång förra veckan stod det klart för mig att det är två frågor jag ständigt söker svar på. Och att det är letandet efter svaren som driver bloggandet.

Är ni redo?

Kan en av dem vara frågan som gäller meningen med livet?

Nejnej. Inte så enkelt.

Hm. Vad sägs om ”Föds människan god”?

Näpp. Inte den heller.

Dags att bara skriva, eller hur?

Vad är den perfekta träningen för en sådan som mig?
I vilka cirklar hittar en de bästa samtidskommentarerna? De som faktiskt gör en klokare.

Tungt. Eller hur?

Det var allt för idag.
God natt.

augusti 13, 2016 / Inga kommentarer

Att blogga en lördagkväll. Är det detsamma som nederlag?

Jag råkar vara utan den här lördagkvällen.

Utan mina barn.

Utan min hyrda sommarstuga.

Utan specifika planer.

Utan Airb’n’b-gäster i hemmet.

Jag råkar vara MED den här lördagkvällen.

Med Netflix som hade en många filmer som gav intressanta idéer.

Med Airb’n’b-gäster som just nu är på premiären av ”Don Giovanni” på Drottningholmsteatern eftersom en dotter sjunger i en viktig roll.

Med Pokemon Go som fått mig att skratta med en jämnårig, lika välutbildad vän som blivit lika upptagen som jag. Hon är på level 18, jag på 15 (mina barn är på 13 och 14…..).

Med mängder av idéer att skriva om de närmaste veckorna.
Om jag får tid.
För nu händer det nästan för mycket.

Yoga.
Mat.
Tiden och kroppar. 90-tal vs nu. Synliga senor vid munnen – då, ett tecken på bulimi (kräkts för mycket….), nu, ett tecken på att vara vältränad och ha pli på ätandet.
”Long tail”. Ojojoj, vad det finns att skriva utifrån den. Nischkultur kontra masskultur.
Jag måste återkomma till referenser, cameos, easter eggs. I den nischkultur mina barn återfinns (som inte är så nischad) är referenserna hälften av filmerna. Jag börjar se filmer och TV-serier på samma sätt. Njuter av att se ”Alien” och ”E.T.” i ”Stranger Things” och att höra både Grace Slick och 80-talet i samma serie. Det binder ihop oss – vi som var där och som visste vad som pågick, inte bara hängde och lät oss översköljas.
Och så alla böcker jag läst och lyssnat på i sommar. Nånting vettigt har jag väl att förmedla, hoppas jag.

Och om det tar tid att återkomma så är det för att bra saker händer.

augusti 7, 2016 / Inga kommentarer

Hashtag livingthedream

Ja, det kan jag ju säga på en gång. Jag har jätteproblem med hashtaggarna livingmydream och livingthedream.

Det kunde ju vara riktigt intressant eftersom jag verkligen vill veta vad människor innerst inne drömmer om. Men tyvärr blir det ett ganska likriktat resultat:

Rent ekonomiskt skryt – kolla mina bilar, mitt snygga kök, min häftiga båt, min läckra fru. Yada, yada, ni fattar.
Yoga på olika sätt. Gärna i solnedgång/uppgång. Gärna vid vatten.
Eller, och här är det litet mer intressant, bilder som handlar om att välja en ny livsstil. Men ofta känns det som ”pilutta dig” och den som blir piluttad är ospecifik. Dessa bilder kan visa något väldigt vardagligt eller något riktigt äventyrligt. För den utomstående blir det kryptiskt. För det vardagliga är vardagligt och det äventyrliga är oftast litet häftigt i sig, men inte hårresande.

Så.
Jag längtar efter de riktiga livingmydream-bilderna. Inspirerade av Luke Rhinehart eller Carl Jung. Eller av Louise Bourgeois eller Yoko Ono. Riktigt modiga, riktigt konstiga. Där människor insisterat på sin dröm, no matter what, eller där de inte kunnat kompromissa för att då hade de gått sönder.

Ursäkta. Men jag tror inte att någon enda människas inre, sanna dröm kan vara ett nytt kök. Eller en bil. För i sådana fall, då förtjänar denna värld Donald Trump.